Sydsvenskans artikelserie om fusket inom barnomsorgen är fruktansvärd läsning.

Fristående företag, som inte verkar ha ambitionen att ge barn den tillsyn och pedagogik som de har rätt till, anställer så kallade ”dagmammor”. Men trots att inspektörer gör kontroller, märker den usla kvaliteten och framför kritik får verksamheterna fortsätta i flera år, vilket är lång tid i ett förskolebarns liv.

Kommunens representanter har exempelvis besökt trånga och smutsiga lägenheter. Mött barn som mest tittar på tv – som till och med varit ensamma i bostaden medan köksknivar legat framme – och träffat dagbarnvårdare som talar så undermålig svenska att barnen tvingats tolka. Dessutom har företagen fuskat till sig bidrag från kommunen.

Enligt en utredning som presenterades förra året finns det företag som nischar sig genom att anställa personer i socioekonomiskt utsatta områden.

De här oegentligheterna är först och främst ett svek mot de barn som behöver förskolan mest, vilket är unga i förorter som inte pratar svenska hemma och nu även nekas extern språkträning innan det är dags för skolstart. För det som avslöjats i Skåne är inga enskilda olycksfall i arbetet.

Enligt en utredning som presenterades förra året finns det företag som nischar sig genom att anställa personer i socioekonomiskt utsatta områden, där många är lågutbildade och pratar dålig svenska. Detta trots att verksamheterna är skyldiga att ha svenska som huvudspråk och personal ”med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses” (Skolverket).

Därmed visar exemplen i Malmö att en stor del av lösningen är att se till att regelverken följs, vilket förutsätter att det finns möjlighet att snabbt stänga ner det som inte fungerar, utan att företagen har rätt till nya chanser.

Låter det hårt?

Inte lika hårt som att svika barn från socioekonomiskt svaga hem. Till råga på allt på skattebetalarnas bekostnad.