Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 11:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-skolor-kan-inte-krava-ambitiosa-barn-och-engagerade-foraldrar/

LEDARE

Susanne Nyström: Skolor kan inte kräva ambitiösa barn och engagerade föräldrar

En salig blandning.
En salig blandning. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det finns grundskolor som förklarar att skolans upplägg förutsätter engagemang från föräldrarna och att eleverna bör tänka på detta innan de söker. Det är rent nonsens. Alla grundskolor är enligt lag öppna för alla.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Alla skolor ska vara bra skolor. Det är ett mantra som få motsätter sig som princip. Samma sak gäller att alla grundskolor ska vara öppna för alla barn, och att det inte är storleken på föräldrarnas plånbok som ska avgöra vilka som kan gå i en friskola.

Om man skrapar lite på ytan delas dock inte visionen av alla. För även om det i princip råder konsensus om att skolor inte ska få ta ut avgifter så att elever sållas på grund av dem, kretsar debatten ofta kring de ambitiösa elevernas och föräldrarnas rätt att välja någonting bättre. Inte kring den skoltrötta 13-åringen med trassliga hemförhållanden, som aldrig läser en läxa frivilligt och som verkligen behöver gå i en skola med fokus på kunskap och ordning för att landa på fötterna som vuxen.

Det märktes exempelvis när PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens Industri, skrev om ett fiktivt högutbildat par som ”har ambitioner med barnens utbildning”, men upptäcker att den kommunala skolan inte fungerar som de har tänkt sig (30/11 2020). De vill då byta till en friskola, vilket är helt okej. Att däremot se det som en generell lösning, så att elever ska slippa ”ta smällen för att skolorna inte klarar sina uppgifter”, är att ha ett oproportionerligt stort fokus på resursstarka och lämna resten i sticket.

Dessutom talar idén emot tesen att skolvalet ska vara lika för alla, oavsett föräldrarnas ekonomi och ambitionsnivå. Precis som den bortser från att hela samhället förlorar på om många barn faller ifrån. Dels samhällsekonomiskt, med sämre framtida välfärd som följd. Dels säkerhetsmässigt, för som det står i Brås uppmärksammade rapport om ungdomsrån: Att misslyckas i skolan är en av de enskilt största riskfaktorerna för att dömas för brott senare i livet. I klartext innebär alltså skolmisslyckanden ökad otrygghet för alla.

Den här betoningen på barn som generellt lyckas bättre i skolan än genomsnittet har på senare tid gått så långt att huvudmän uttryckligen uppmanar vissa elever att inte söka till dem. Där, om inte förr, passeras en gräns för vad som bör accepteras av en grundskola som finansieras gemensamt.

Exempelvis förklarar en skola på sin hemsida att förväntningarna på elever och vårdnadshavare ska höjas och att skolans ambition är att alla elever ska kunna nå de högsta kunskapskraven. Det sägs i sin tur kräva mer läxor och ännu mer engagemang från vårdnadshavarna och både elever och vårdnadshavare uppmanas att ta ställning till detta innan de söker.

En annan utbildning menar att de har höga förväntningar på vårdnadshavarnas inställning till studierna. Och en tredje hade fram till nyligen information om att skolans upplägg kan vara mycket krävande och att elever med stora svårigheter därför bör överväga om skolan är rätt.

Så länge barn är skolpliktiga får det inte råda några som helst tvivel om att samtliga elever är precis lika välkomna överallt.

Problemet med den här sortens ”information” är att den inte har någonting med verkligheten att göra, och utsållningen går helt emot intentionen med det fria skolvalet. Både fristående och kommunala skolor erhåller skattepengar för att undervisa de elever de får. Inte de elever de väljer eller vill ha. Därmed måste alla grundskolor bemöta alla barn på ett inkluderande sätt, oavsett ambitionsnivå, inlärningssvårigheter och föräldrar.

Det handlar om att även mer krävande barn och de vars föräldrar struntar fullständigt i skolan inte bara har rätt till samma utbildning och chanser som sina jämnåriga. De är även skyldiga att inställa sig för tio års obligatorisk undervisning och ska kunna få den var som helst.

Om den här likvärdighetsprincipen ska skrotas är det ingenting som ska ske bakvägen, via att enskilda huvudmän sänder lockande signaler till medelklassbarn utan eventuella diagnoser och försöker hålla andra borta. En sådan nyordning kan inte komma i fråga förrän det har förekommit en bred samhällsdebatt och beslut i riksdagen, eftersom vi pratar om ett helt annat skolsystem än det som Sverige har valt. I det vi har i dag är en bärande princip att grundskoleelever inte sorteras efter socioekonomi eller nivå, och den likvärdigheten bör bibehållas.

Med det sagt är det givetvis inte fel att skolor har höga ambitioner. Tvärtom. Men det får inte ske genom att handplocka ambitiösa barn med starkt stöd hemifrån.

I stället gäller det att visa att ”varenda liten individ som finns i skolan betyder något”, som grundaren av en montessoriskola uttryckte saken på ett seminarium hos Svenskt Näringsliv. Devisen ligger i linje med vad Peter Fredriksson, generaldirektör för Skolverket, sa på samma seminarium. Nämligen att elevernas resultat framför allt beror på deras socioekonomiska bakgrund och på skolans kvalitet. Och det är det senare som skolan ska påverka.

Därför har Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska Skolan, enbart delvis rätt när hon skriver att föräldrarna till hennes elever i snitt må ”ha något högre utbildningsbakgrund” men att barn inte kan ”klassificeras så enkelt som med några data om föräldrarna. De är också individer, ofta med egna ok att bära” (DN 18/10 2021).

För även om det givetvis är sant på individnivå talar statistiken på gruppnivå till akademikerbarnens fördel. Vidare visar ny forskning att föräldrarnas yrkesval och antalet böcker hemma är det som har mest inverkan på barn och ungas möjligheter att lyckas med skolarbetet.

Inget av det här betyder att det är dåligt att föräldrar får önska skola åt sina barn. Inte heller att lärare och rektorer vill involvera vårdnadshavarna i utbildningen.

Däremot kan engagemang från föräldrar eller att sikta på höga betyg aldrig vara ett uttalat eller outtalat krav. Så länge barn är skolpliktiga, och alltså måste traska till skolan varje dag vare sig de vill eller inte, får det inte råda några som helst tvivel om att samtliga elever är precis lika välkomna överallt.

Ämnen i artikeln

Utbildning

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt