Susanne Nyström: Teknikintresserade tjejer ska inte behöva ha ”skinn på näsan”

Sett i backspegeln är det sannolikt många som förknippar #metoo med utpekade män eller namnpubliceringar. Men hashtagens spridning handlade inte om enskilda fall eller frontfigurer. Tvärtom byggdes rörelsen underifrån, med uppdateringar i sociala medier och över 70 upprop från olika branscher. Därmed synliggjordes en struktur som är större än enstaka händelser och som behöver reformeras, vilket SVT:s nya dokumentärserie ”Metoo – hösten som förändrade Sverige” påminner om.

Det handlade inte minst om att uppmärksamma beteenden som inte är grova övergrepp, utan obehagligheter (bara ibland olagliga), och som tyvärr kan låta som bagateller när man formulerar dem för sig själv. Det vill säga händer som placeras på fel ställen och sexistiska kommentarer som bortförklaras med kultur och jargong, och som har fått många kvinnor att lämna såväl arbetsplatser som branscher.

I serien förklarar poliser att kulturen är att man har accepterat trakasserier, härskartekniker och att den manliga normen fått råda. En koordinator på Sjöfartsverket berättar om ett sätt att uttrycka sig som det är lätt att oreflekterat hänga på.

”Innan jag hade hunnit fylla 30 år hade jag hunnit bli antastad och sexuellt trakasserad på flera arbetsplatser inom teknikbranschen,” säger en kvinna. Och en teknikstudent vittnar om att hon först tvingades utstå vidrigheter från flera klasskamrater för att sedan, när hon kontaktade den ansvarige för utbildningen, få svaret: ”Vad förväntade du dig när du valde den här utbildningen? Byt program.”

Även överbefälhavare Micael Bydén är inne på jargong och säger att han är besviken över att man inte har kommit längre, vilket blev extra tydligt i veckan när Försvarsmaktens undersökning visade att antalet värnpliktiga som utsatts för sexuella trakasserier har tredubblats (Ekot 6/10). Samma sak gäller byggbranschen, där ett kvinnligt nätverk, bland annat bestående av snickare, betongarbetare och plattsättare, nyligen nedtecknade vad de hört på jobbet. ”Bitterfitta”, ”du skulle behöva litet kuk” och ”du har kommit fel, det här är inte köket” är några exempel (Byggnadsarbetaren 10/9), vilket inte bara är problematiskt för de drabbade.

Att utgå ifrån att någon är stark eller har extra mycket skinn på näsan, bara för att hon råkar gilla att snickra eller har fallenhet för teknik, är att placera ansvaret på fel ställe.

Som en vd uttrycker saken väljer många ”bort byggbranschen på grund av den här kulturen” (Byggnadsarbetaren 9/9), vilket vi har vetat åtminstone sedan 2015. Då, alltså två år innan #metoo, presenterades ”Yrkesprogramsutredningen” med dokumentation om att skolpersonal ofta förväntar sig att tjejer som väljer ”otraditionellt”, exempelvis bygg- och anläggningsprogrammet, är ”starka personer med 'skinn på näsan'”.

Vidare antas eleverna själva kunna försvara sig mot skämt och sexistisk jargong såväl i skolan som på praktikplatser. Och både killar och tjejer som går utbildningar där deras kön är i klar minoritet menar att de ständigt blir utpekade och särbehandlade.

Därmed är det alltså inte särskilt konstigt att ungdomar som tillhör ett underrepresenterat kön i större utsträckning avbryter utbildningen och byter gymnasieprogram än andra, vilket understryks i utredningen. Däremot är det ohållbart för morgondagens arbetsgivare att bara kunna rekrytera från halva befolkningen och nu, när ingen längre kan säga att de inte vet hur situationen ser ut, finns det inga ursäkter för att inte jobba långsiktigt med att ändra förlegade normer och attityder.

Att utgå ifrån att någon är stark eller har extra mycket skinn på näsan, bara för att hon råkar gilla att snickra eller har fallenhet för teknik, är att placera ansvaret på fel ställe.