DN:s ledare den 17 november undviker poängen i vår insändare. Det intima samarbetet med den amerikanska krigsmakten har sedan flera år förändrat omvärldens uppfattning om Sveriges säkerhetspolitik. Tidigare, under vår långa period av den av DN så ogillade alliansfria politiken, var bilden att Sverige eftersträvade goda relationer med alla stater och ville hålla sig utanför stormaktskonflikter.

Detta uteslöt på inget sätt att vi, som det hette, skulle upprätthålla ett efter våra förhållanden starkt försvar. Inte heller att vi förbehöll oss rätten att förbereda oss för att ta emot hjälp från vänligt sinnade stater i händelse av att vi blev anfallna.

Det betyder dels att Sverige bidrar till att öka spänningsnivån i Europa, dels att Sverige i motpartens ögon riskerar att ses som medlem i en mot Ryssland fientlig koalition.

Samtidigt har vi som alliansfria under hela efterkrigstiden framgångsrikt kunnat bidra i FN:s och andra legitima fredsbevarande operationer och verkat för avspänning och nedrustning, inte minst på kärnvapenområdet.

Detta har inte heller hindrat oss från att fördöma brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten, som vi gjorde tidigare mot USA:s Vietnamkrig och när det gäller de ryska övergreppen i Ukraina och Belarus.

Den försvarspolitik vi nu för baserad på den diffusa så kallade solidaritetsdeklarationen, ett värdlandsavtal med Nato samt bilaterala militära avtal med USA innebär att vi från första stund deltar i krigsövningar riktade mot Ryssland.

Det betyder dels att Sverige bidrar till att öka spänningsnivån i Europa, dels att Sverige i motpartens ögon riskerar att ses som medlem i en mot Ryssland fientlig koalition och därför som ett legitimt anfallsmål.

Vi anser att detta är en oklok svensk säkerhetspolitik. Vi skyddar Sverige bättre genom att vi – samtidigt som vi bygger upp ett allsidigt totalförsvar – tillsammans med andra likasinnade europeiska stater söker minska den höga militära spänningsnivån i Europa och därmed också krigsrisken. Utrikespolitik och diplomati måste liksom tidigare vara vår främsta försvarslinje.

Sedan kan man undra varför DN i en huvudledare om vår säkerhetspolitik måste använda ordvändningar som: ”Insändaren är en nyttig men samtidigt obehaglig påminnelse om vilka människor och tankar som utformade den svenska säkerhetspolitiken efter kriget.” Kan vi inte föra en sansad diskussion i detta viktiga ämne med respekt för olika synpunkter?