Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Svenska Akademien har förväxlat autonomi med arrogans

Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska Akademiens ledamöter sågar av benen på de stolar de  själva sitter på och öser förolämpningar över varandra. Krisen har drivits fram av en verklighetsfrämmande självbild. 

Gustav III  var en teaterkung. Men han tänkte sig knappast att den akademi han grundade skulle prioritera produktion av farser och hämnddramer.

Så har det dock blivit. Nu senast har Svenska Akademien iscensatt slutscenerna i ”Hamlet”. Skoningslösa dueller med giftinsmorda svärd. Lömska giftbägare. Alla dör. Snart ska den norske fursten Fortinbras marschera in på scenen förklädd till Carl XVI Gustaf för att se till att Akademien vänder på ett blad.

Den förförra ständiga sekreteraren Horace Engdahls veklagan över sina akademikamraters råhet, publicerad i tisdagens Expressen, kommer att gå till historien, om än inte som ett exempel på snille och smak. Engdahl slår fast att den sittande ständiga kollegan Sara Danius är ”den av alla sekreterare som sedan 1786 lyckats sämst med sin uppgift”.  Smaka på den råbiffen, och fundera sedan över vad man i så fall ska säga om greve Henning Hamilton, ständig sekreterare 1874-1881? Hamilton, en på sin tid  prominent kulturprofil, avslöjades som förskingrare och förfalskare i mångmiljonklassen. Pengarna hade rullat bort vid rouletten och greven tvingades gå i landsflykt i södra Frankrike. 

Nu har Horace Engdahls värdering av Sara Danius inte fått stå oemotsagd. En annan akademiledamot, Kjell Espmark, karaktäriserade snabbt Engdahls artikel som ”det falskaste och skändligaste" han läst i hela sitt liv. Och då ska man veta att Espmark inte bara är poet utan också  professor i litteraturvetenskap, specialiserad på komparativa, det vill säga jämförande, studier. Det var, pikant nog, just Espmark som på 80-talet såg till att den unge kritikern Horace Engdahl blev filosofie doktor.

Det kan vara svårt att tro det i dag, men ledamöterna i Svenska Akademien har inte alltid varit fiender.

”Inom Akademien råder ett öppet samtalsklimat”, sa den då färske ledamoten Anders Olsson i en 60-årsintervju på Sydsvenskans familjesida sommaren 2009. ”Det är en miljö helt i avsaknad av konkurrens och rivalitet.”

Hur har Svenska Akademien då hamnar här, i ett svavelosande ragnarök där ledamöterna ivrigt sågar av benen på de stolar de sitter på och sedan matar vredens lågor med vedpinnarna? Förklaringen har med självbilden att göra. Den är inte i full överensstämmelse med den prosaiska verkligheten.

...ledamöterna i Svenska Akademien har inte alltid varit fiender.

Det har blivit tydligt inte minst under den pågående krisen. Delar av Akademien (de åtterton, de 8 ledamöter som i helgen publicerade ett gemensamt öppet brev i Svenska Dagbladet) odlar en märkligt motsägelsefull bild av sin egen institution. Å ena sidan svävar den lätt och fritt  som en varmluftsballong högt över all småborgerlig formalism (Polisanmäla? Så plebejiskt). Å andra sidan är den fjättrad vid sitt eget orubbliga regelverk: livslånga medlemskap, tystnadslöften, obrottslig (nåja) inre lojalitet....
Svenska Akademien har profilerat sig själv som en medvetet otidsenlig företeelse, ett slags kulturens riddarorden. Vare sig vi vill det eller inte måste vi vara som vi är  och göra som vi gör, det kan inte vara annorlunda, har tongivande företrädare försökt få oss att tro. Den aristokratiska exklusiviteten är ofrånkomlig, rollen är en gång för alla fixerad.

”Vår höge beskyddares stöd inspirerar oss att se till att Akademien förblir trogen sin historia och sin egenart”, förklarade Horace Engdahl i Expressen, och ingen kan säga annat än att tonfallet var som hämtat från 1800-talet, autentiskt oscarianskt.

Men det självpåtagna adelskapet är  just självpåtaget. Svenska Akademien grundades av teatermonarken, men skapas och omskapas av sina ledamöter. Imagen har inte alltid varit dagens. 

På August Strindbergs tid var Akademien snarast brackig; en hemvist för andrarangsförfattare och ”schangtila” karlar, det vill säga punschmagade högreståndspersoner.

I ”Tal till svenska nationen” från 1910 frågar Strindberg vilka kvalifikationer som fordras för inträde i akademin, förutom då att man ska vara en ”schangtil karl”. Han svarar själv: ”Det fordras bara en: att beundra! Dem! eller i nödfall gå ärenden, icke alltid så fina”.

Nobelpriset gav Svenska Akademien legitimitet, anseende, betydelse. Och på 1990-talet gav sedan invalet av  företrädare för en ny generation höglitterära kritiker och poeter den gamla institutionen förnyat anseende. Horace Engdahl och Katarina Frostenson gjorde Gustaf III:s akademi  relevant i ett kulturklimat som ännu präglades av det estetiskt elitiska 80-talet.

Men nu har tiden och Akademien rört sig åt var sitt håll.

 Nu slits Svenska Akademien i bitar; av sina egna ledamöter, av sina egna inbyggda konflikter, av spänningen mellan ett elitistiskt förakt för den vulgära samtiden och en framtvingad anpassning till de sociala mediernas tidsålder.

Felet med Akademien var inte att den insisterade på sin autonomi. Tvärtom. Sverige skulle behöva fler institutioner som inte är beroende av staten. Felet var  att ledande företrädare för Akademien, inte minst då den förförre ständig sekreteraren, förväxlade autonomi med arrogans.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.