Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/svenskbarnen-maste-hem-fran-mardromslagret/

Ledare

Svenskbarnen måste hem från mardrömslägret

Vuxenvärlden har svikit barnen i al-Hol. Foto: Lotta Härdelin

DN 30/9 2019. Vad gör Sverige när al-Hol stänger om, säg, tio år, och det i stället är 70 tonåringar som kommer hit, efter en hel barndom i en islamistisk mardröm? Detta är ett betydligt sämre scenario för alla inblandade.

Tillvaron i al-Hol, det syriska fånglägret för islamistiska terrorister, har gått från förfärlig till ännu värre. Det meddelar International rescue committee, IRC, i en ny rapport (DN 22/9). 

Särskilt illa däran är barnen. 80 procent av alla som avlidit hittills har varit barn, oftast under fem år. De vanligaste dödsorsakerna är undernäring, uttorkning och lunginflammation. Av de svenska barnen har minst fyra dött, ett 70-tal är fortfarande vid liv, enligt Rädda barnens uppskattningar. De måste hem, snarast. 

Ändå hanteras frågan som om den vore bagatellartad, och som om Sverige hade all tid i världen. Det beror på att regeringen inte vill ta i den. 

”Vi måste ju agera humanitärt. Hjärtat brister hos alla som ser barn som lider på det här sättet. Vi tror ju inte på arvsynden och därför är det en självklarhet att vi ska försöka hjälpa barn om vi har möjlighet till det.” 

Det lät regeringen hälsa genom den dåvarande utrikesministern, Margot Wallström, för snart ett halvår sedan.

Det var då, det. Sedan dess har den svenska staten låtit sig passiviseras av en liten men gapig minoritet som inte bryr sig om barnen, som talar om dem i termer av små mördarmaskiner, och vars likgiltighet inför människovärdet faktiskt påminner en hel del om islamisternas. 

Detta är mycket allvarligt.

Det är klart att det är svårt. Rent omöjligt blir det förstås om man inte talar om frågan, inte agerar i frågan.

Bettan Byvald, socialsekreterare och sakkunnig i fråga om IS-återvändare, påpekade nyligen i Rädda barnens podcast att de svenska barnen i lägret henne veterligen allesammans är små. De kan omöjligen ha fått någon träning i att mörda, de är just små barn. 

Hon säger också att hon redan har erfarenhet av barn som tidigare har återvänt från det ”kalifat” av skräck och grymhet som IS upprättade, och att de inte haft svårt att ta till sig det nya livet i Sverige. Är de många gånger traumatiserade? Utan tvivel. Men barn är anpassliga. 

Och, kan man tillägga: De har också en rörande styrka, en förmåga att resa sig alldeles oavsett hur mycket stryk livet än gett dem.

Visst finns det ett stort säkerhetsproblem, men det rör i dagsläget bara de vuxna. Att regeringen struntar i barnen, för att den prioriterar sitt anseende hos en liten grupp åsiktsextremister ute på den svenska högerkanten? Det är direkt ovärdigt den humanistiska stormakt Sverige alltid berömmer sig av att vara. 

Man bör även betänka att al-Hol är provisoriskt. Det kommer inte att finnas för evigt. Vad gör Sverige när lägret stänger om, säg, tio år, och det i stället är 70 tonåringar som kommer hit, efter en hel barndom i en islamistisk mardröm som bara lärt dem en sak: att hela vuxenvärlden är svekfull? 

Detta är ett betydligt sämre scenario för alla inblandade.

Det duger inte att regeringen månad efter månad slingrar sig och beklagar hur svårt det är. Det är klart att det är svårt. Rent omöjligt blir det förstås om man inte talar om frågan, inte agerar i frågan.

Redan har USA tagit hem barn, liksom Ryssland, och Frankrike. Till och med en svenskchilensk morfar, utan några som helst resurser, har lyckats få loss sju små. 

Då har heller inte Sverige några ursäkter för att underlåta att hämta de kvarvarande svenska barnen från al-Hol, och göra det nu. Vi tror ju – som bekant – inte på arvsynden. Eller hur, Stefan Löfven?