För fem år sedan spreds bilden på den drunknade Alan Kurdi, som aldrig fick uppleva mer än tre år av sitt liv. Han blev symbolen för människors flykt undan kriget i Syrien och de vedermödor många var beredda att gå igenom för att ta sig till Europa, och där kunna starta om sina liv.

Många människor lyckades ta sig hit. I Sverige, Tyskland och en del andra länder mobiliserades stora delar av civilsamhället för hjälpinsatser när andra resurser inte räckte till. Sammanlagt sökte 163.000 personer asyl detta år och i en uppföljning 2019 hade 60.500 beviljats permanenta uppehållstillstånd och drygt 24.000 tillfälliga uppehållstillstånd (Aftonbladet 2/10). Till detta kommer anhöriga.

Fem år senare har en hel del av de som kommit funnit sig tillrätta (DN 30/8). Vänner har blivit skjutna i kriget, hus har bombats i spillror, men många drömmer ändå om att en dag återvända. Fristaden som Sverige kunnat utgöra har spelat roll.

Samtidigt har svensk samhällsdebatt handlat om att denna fristad inte varit bra nog. Nyanlända, inte minst från gruppen flyktingar, har ofta svårt att ta sig in i samhället. Det gäller inte alla. Förra året var exempelvis syrier den näst största utländska gruppen efter den finska vid svenska universitet och många anlände 2015.

Ändå har det varit dåligt med reformer, om man bortser från tävlan i restriktiva åtgärder mot nya flyktingar.

Andra som fått uppehållstillstånd saknar dock utbildning och står långt från arbetsmarknaden. Under senare decennier har det tagit omkring sju till åtta år innan hälften av flyktingarna i arbetsför ålder har sysselsättning.

Då sysselsättning är ett generöst mått har Johan Ekholm, professor och vd för Entreprenörskapsforum, inom ramen för utredningen Integration Sverige mätt ”självförsörjningsgraden”: hur många har en inkomst på minst 12 600 kronor efter skatt? För utrikes födda från Mellanöstern sjunker då andelen till endast 36 procent och från Afrika 38 procent.

Problembeskrivningen har tagit stor plats. Det förs en diskussion om Sverige klarat integrationen sämre eller bättre än andra jämförbara länder. Sämre, menade Liberalerna på DN Debatt (2/7) tidigare i somras utifrån ett försörjningsmått. Bättre, menade forskaren Joakim Ruist i boken ”Global migration” förra året utifrån en jämförelse av sysselsättning. Ingen hävdar att det gått särskilt bra.

Ändå har det varit dåligt med reformer, om man bortser från tävlan i restriktiva åtgärder mot nya flyktingar. Trots köer och ineffektivitet som drabbar hela ekonomin har ingenting gjorts åt den reglerade hyresmarknaden, som effektivt stänger unga och nyanlända utan kontakter ute från konstlat billigt boende i städer där jobben finns. Reformer som förenklar anställningsregler har varit ett annat tabu.

Januariavtalet innebar små och otillräckliga men ändå förändringar i rätt riktning på dessa båda områden. Vi väntar dock fortfarande på leverans, liksom på en utlovad och välbehövlig skatteomläggning med sänkta inkomstskatter och tilltäppta avdrag och undantag. Sådana allmänna förbättringar är betydelsefulla också för integrationen.

Samtidigt är risken att covid-19 medför nya bakslag också ur integrationsperspektiv. Krisen när samhällsfunktioner stängts ner har slagit hårdast mot osäkra jobb i servicesektor och mot egenföretagare med små marginaler. De har också varit de sista att få del av offentliga stödprogram.

Sverige är en fristad för många människor som flytt undan krig och förtryck, men vi har mycket att leva upp till för att vara mer än så.