Den europeiska unionen är Sveriges viktigaste plattform för att kunna spela en roll i världen. Här samlas de flesta av våra grannar i ett samarbete byggt för att trygga freden, värna demokratin och utöka friheten. Detta uppdrag är med dagens politiska klimat viktigare än på mycket länge.

Cecilia Malmström har i sin roll som handelskommissionär betytt mycket för att i en tilltagande protektionistisk omvärld söka allianser och avtal för att avskaffa hinder för handel. Om regeringens nominering av Ylva Johansson till svensk EU-kommissionär kan ge Sverige en lika tung och drivande roll återstår att se.

Johansson har varit en kompetent minister i ett flertal olika roller. Och när andra ministrar har gömt sig bakom nödvändigheten när de försvarat samarbetet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna, har Ylva Johansson talat väl om att försöka genomföra de välbehövliga reformer på arbetsmarknadsområdet som skissats i januariavtalet. Vem Stefan Löfven kan utse för att lika trovärdigt fylla samma ministerroll är inte enkelt att sia om.

På arbetsmarknadsområdet och inom EU:s så kallade sociala pelare har utvecklingen gått åt fel håll, med regeringen som pådrivare.

Samtidigt vore det oroväckande om Johanssons senaste roll också speglar regeringens ambitioner rörande kommissionärsportfölj. På arbetsmarknadsområdet och inom EU:s så kallade sociala pelare har utvecklingen gått åt fel håll, med regeringen som pådrivare. De skärpta reglerna i utstationeringsdirektivet och den svenska implementeringen försvårar för utländska arbetare genom att ge facket veto och rätt att vidta konfliktåtgärder också mot avtal som uppfyller svenska lagar och avtalens lönekrav. Detta kommer att slå mot en svensk byggsektor som redan lider av höga kostnader och arbetskraftsbrist.

Att, som exempelvis Frankrike förespråkar, införa minimilöner och harmoniserade villkor på EU-nivå skulle ytterligare försvåra den fria rörligheten för arbetskraft och minska dynamiken i viktiga sektorer.

Nästa år, 2020, summeras ännu en tioårsplan för att göra Europas ekonomi ledande inom dynamik, tillväxt och hållbarhet. Med ett Europa fast i låg tillväxt och sjunkande produktivitet talar allt för att de stora orden flugit högt över de verkliga resultaten – precis som när den första tioårsplanen summerades 2010.

Att planerna gått i stöpet är en bidragande orsak till att Europa, som åren efter millennieskiftet av vissa statsvetare tippades överta USA:s ledande roll i världen under 2000-talet, sackar i utveckling och spricker i fogarna.

Med ett Europa fast i låg tillväxt och sjunkande produktivitet talar allt för att de stora orden flugit högt över de verkliga resultaten.

Ska denna stagnation kunna brytas borde Sveriges prioriterade frågor snarare vara handel, konkurrens eller klimat. En portfölj som rymmer ett större utgiftsområde i behov av att skäras ner – som jordbruks- eller regionalpolitik – vore också en högst lovvärd och ansvarstagande ambition. Ylva Johansson skulle säkert axla sådana roller väl.

Det skulle inte heller skada med offentligt uttalade ambitioner rörande kommissionärsportfölj. Sverige bör sikta både högt och rätt, och vilka sakfrågeområden som prioriteras är inte någon intern regeringsangelägenhet.

Ylva Johanssons eget besked att fokusera på europasamarbetets värderingar och rättsstatens principer var förvisso klokt. Men värnandet av sådana principer visar sig framför allt i vad man gör och inte i vad man säger. Att öppet tala om och vara beredd att axla ett tungt sakområde i kommissionen demonstrerar att Europasamarbetet tas på allvar och är att räkna med.