Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/sverige-maste-genast-skarpa-till-bistandet/

Ledare

Sverige måste genast skärpa till biståndet

Illustration: Magnus Bard

DN 4/9 2019. Så länge Sida inte har kontroll över sin verksamhet riskerar vår enorma generositet att göra oss till sponsorer av odemokratiska krafter.

Uppdatering 190903 23.00: Texten har tillfogats en rättelse

Knappt hann skandalen lägga sig efter miljonrullningen till International Center for Trade and Sustainable Development, ICTSD, förrän det var dags igen. Ännu ett svenskt biståndshaveri.

Den här gången gäller det African Enterprise Challenge Fund, AECF. Blotta namnen borde väcka misstankar. Internationellt center för handels- och hållbarhetsutveckling och Afrikansk företagsutmaningsfond, vad betyder det ens?

114 miljoner fick AECF av Sverige i fjol, vilket gör fonden till en av våra allra största biståndstagare. Stora pengar tycks ha gått till annat än bistånd. Vd:n har inte bara lyft en lön på 245 000 kronor – i månaden. Han har dessutom fått en årlig bonus på en halv miljon kronor. Han och en annan chef har på så sätt kunnat leva ett liv i lyx med dyra medlemskap i exklusiva klubbar och flygresor i businessklass.

Vad gällde ICTSD framkom det snart att det inte var statens biståndsmyndighet, Sida, som upptäckt oegentligheterna, utan det brittiska biståndsdepartementet som i samband med en rutinkontroll fattat misstankar. Många har också länge varnat för att Sida helt enkelt saknar kapacitet att hantera sitt uppdrag.

Den tidigare Sidachefen Bo Göransson, som brukar hållas för Sveriges främsta expert på bistånd, sade häromåret att myndigheten egentligen skulle behöva anställa 300 personer till för att mäkta med.

Många har också länge varnat för att Sida helt enkelt saknar kapacitet att hantera sitt uppdrag.

Biståndet regleras därtill på ett märkligt sätt. Det rimligaste vore ju att det, precis som alla andra bidrag, handlade om att sätta ett konkret mål och sedan anpassa budgeten efter vad det målet kostar. Men Sverige gör alltså tvärtom: Vi avsätter regelmässigt 1 procent av bruttonationalinkomsten – vilket gör biståndet till en av de största posterna i statsbudgeten och innebär ständigt nya rekordsummor – och anpassar verksamheten efter detta.

Inga-Britt Ahlenius, före detta chef för FN:s internrevision, påtalade nyligen det vanskliga med att Sida har just ett utbetalningsmål. ”Man har gott om pengar, och man har ont om bra projekt. Då är risken väldigt stor att man hittar en utvecklingsfond med en talför chef”, som hon sammanfattar saken i en intervju med Aftonbladet (2/9).

Kort sagt utgår alltså det svenska biståndet från ett uttalat krav att göra sig av med en enorm summa pengar, utan möjlighet att vare sig kontrollera mottagarnas seriositet eller följa upp vart pengarna går. Och när skandalen väl är ett faktum svarar Sida genom att hytta med näven – och rycka på axlarna.

”Detta är helt oacceptabelt och man blir väldigt upprörd”, kommenterar Hans Magnusson, chef för Sidas Afrikaavdelning, den senaste skandalen. Någon polisanmälan har inte gjorts. Det är oklart om pengarna kommer att krävas tillbaka.

Sveriges stora bistånd beror på att vi gärna vill se oss som en humanitär stormakt. Men vår generositet gör att vi i praktiken ofta blir motsatsen: en sponsor av odemokratiska krafter. För det värsta är inte att den svenska staten tar pengar från hårt arbetande medborgare och slösar dem på ingenting; på lycksökare, nej – det värsta är att miljonerna i många fall går till krigsherrar och förtryckare.

Sida har uppenbarligen tappat kontroll över situationen. Så kan det inte fortsätta. Inte en enda skattekrona till ska skänkas bort utan att vi noga försäkrar oss om vad den faktiskt går till.

Rättelse: En tidigare version av ledaren innehöll felaktiga uppgifter kring sakförhållanden i  AECF-affären och Sidas agerande. Dessa uppgifter har tagits bort.