När biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) förklarade att Sverige bör skänka vaccindoser till andra länder så fort riskgrupperna är vaccinerade, svarade Jimmie Åkesson (SD) att det vore ett svek att ”prioritera bort svenskar i sin iver att rädda resten av världen”. Spontant är det sannolikt många som håller med. Men det är fel tänkt.

För frågan är inte om Sverige ska avstå vaccin. Frågan är om EU ska hjälpa utvecklingsländer att vaccinera sina befolkningar, om Sverige i så fall ska vara en del av det och om vi ska arbeta för att öka tempot.

På det är svaret: Ja. Inte för att rädda resten av världen medan svenskar får stå tillbaka, utan för att vårt öde är sammanflätat med alla andras. Så länge smittspridning pågår någonstans kommer viruset fortsätta att mutera.

Ju längre tid viruset får cirkulera, desto större blir alltså risken att det dyker upp en variant som vaccinen inte rår på. Då kommer den nya mutationen omgående att spridas. Inte bara i närområdet, utan från den ena kontinenten till den andra.

Det är bland annat därför vaccinsamordnare Richard Bergström beskriver en situation där Europa får tillgång till vaccin, medan övriga lämnas utanför, som sin ”värsta mardröm” och han understryker att vi snabbt måste ”komma igång med att dela med oss av det enorma överskott som EU har”. Professor Björn Olsen menar att vi gör oss själva ”en björntjänst om vi inte hjälper övriga”. Carl Bildt, som är särskilt WHO-sändebud, förklarar att ”det är mycket viktigt att länder inser att man måste ta ett bredare perspektiv”, eftersom ingen är säker förrän alla är säkra. Och WHO uppmanar rikare länder att skänka vaccin när riskgrupperna är klara, med syfte att äldre i fattigare länder ska vaccineras.

Nya mutationer, resistenta mot vaccinerna, kan tvinga äldre till ytterligare tid i isolering.

Uppmaningen betyder inte att Sverige bör tacka nej till de beställda doserna så fort riskgrupperna är skyddade. Däremot ska man ta med i beräkningen att i ett scenario där riskgrupperna är vaccinerade, viruset muterar på ett sätt som vaccinet inte skyddar emot, och den nya varianten sprids till Europa – då befinner sig riskgrupperna återigen i rikszonen för att smittas, insjukna och dö.

Därför har Sverige och EU ett stort egenintresse i att slå ner pandemin överallt och det jobbet måste accelerera snarast. Det håller inte att vänta till slutet av sommaren, när Sverige enligt planen ska vara i hamn, och det är helt rätt att jobba mot målet på flera sätt.

Ett är att Sverige har undertecknat en FN-resolution om vikten av global tillgång till coronavaccin. Ett annat är att vi har ökat bidraget till vaccinsamarbetet Covax, genom vilket rika länder finansierar fattigas inköp. Ett tredje är att trycka på för att EU-länder ska skänka bort doser, vilket innebär att en del EU-medborgare – däribland svenskar – som inte är i riskgrupp kan få vänta aningen längre på sin tur.

Sist men inte minst måste Sverige ligga på i Bryssel för att EU ska göra allt som är möjligt för att öka vaccinproduktionen. Just nu är trots allt den begränsade tillgången det största problemet, vilket visar varför det inte finns någon motsättning mellan åtgärder som gynnar oss själva och andra.

Att inte göra vårt yttersta för att bekämpa smittspridningen i övriga delar av världen vore tvärtom att svika äldre i Sverige. Nya mutationer, resistenta mot vaccinerna, kan tvinga dem till ytterligare tid i isolering.