Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Sverige och demokratin större än Sverigedemokraterna

Foto: Roger Turesson

DN 10/9 2018. En stor majoritet av väljarna röstade för något annat än Sverigedemokraterna. Det är i detta faktum diskussionen måste ta sin början när partierna ska lära sig hantera en ny politisk verklighet. 

VAL 2018

I Sverige har vi en tendens att ta ut det mesta i förskott och om valdagen är demokratins julafton så var den klapp väljarna givit varandra sedan länge öppnad och sönderlekt: ett sådant där gammalt labyrintspel där det gäller att vicka och trixa en kula förbi förrädiska hål.

Hur skapa en beslutsfähig och stabil regering som inte gör sig beroende av Sverigedemokraterna, men ändå kan få igenom sin politik? Ledarskribenter, statsvetare och politiker har i månader uppbådat all sin fingerfärdighet i försöken att besvara denna och liknande frågor, men svaren har alltid förr eller senare halkat ner i det ena eller andra svarta hålet.

Valresultatet? Det gör det knappast lättare att hitta rätt i labyrinten. Det enda man nu kan säga med säkerhet är att osäkerheten består och att det i detta val som vanligt finns både vinnare och förlorare. Det speciella, det unika, med årets val är dock att de två partier som annars brukar alternera i rollen som vinnare respektive förlorare nu båda hamnat på förlorarsidan. I decennier har svensk politik präglats av kampen mellan socialdemokrater och moderater. Det är denna strid som givit nerv åt valkvällarna, men det är också dessa partier som garanterat stabiliteten och kontinuiteten i svenskt politiskt liv.

Slut med det nu. Inte någon gång under det sekel som Sverige har haft allmän och lika rösträtt har Socialdemokraterna gjort ett så uselt val som nu. Och det finns inga syndabockar att peka ut. Stefan Löfven har inte varit sprudlande i valrörelsen, men det hade han inte behövt vara om förutsättningarna för traditionell S-politik fortfarande hade funnits kvar. Då hade han kunnat göra en habil valrörelse på budskapet att man inte kan föra socialdemokratisk välfärdspolitik med moderata skattesänkningar, det traditionella S-mantrat. I dag går det knappt att sälja på en annandagsrea.

Men marknaden tycks inte heller ropa efter Moderaternas traditionella löfte: välj oss så skyddar vi er från de skattehöjande sossarna. M såg vid denna upplagas pressläggning ut att buklanda på ett valresultat  strax över de opinionssiffror som fick Anna Kinberg Batra sparkad. Ulf Kristersson har lyckats väl med ambitionen att vara den vuxne i rummet. Men väljarna vill hellre ha föräldrafritt.

Det är det Sverigedemokraterna erbjuder; en kollektiv politisk pubertet där man kan hata alla dessa politiskt korrekta syltryggar i PK-etablissemanget som säger åt en vad man ska säga och tycka och hela tiden kommer dragande med sina läxförhör, där man fritt kan ge utlopp för sina frustrationer och sitt hat mot de där som inte har på vår gård att göra och där man inte behöver ta ansvar för någonting eftersom det alltid finns någon annan eller något annat att skylla på.

Sverigedemokraterna, partiet som föraktar båda beståndsdelarna i sitt eget namn, är valets segrare. Det är djupt deprimerande och illavarslande. 

Kristdemokraterna är valets små segrare. Det är inte lika deprimerande, men ändå  tveeggat. Ebba Busch Thor har mätt i marknadstermer gjort en strålande valrörelse, bäst av alla partiledare. Men bäst för stunden är inte alltid bra i längden. KD skulle kunna bli högerpopulismens trojanska häst i Alliansen. 

Klimatet kommer att bli mandatperiodens stora fråga; både det klimathot som är kopplat till koldioxidutsläppen och det hot mot det politiska klimatet som skapas av de nynationalistiska rörelsernas massiva utsläpp av hat och ressentiment. Mot den bakgrunden är Miljöpartiets dåliga val både överraskande och nedslående. Vad man än kan tycka om MP:s regeringsinsatser så fyller partiet ändå en funktion i svensk politik.

Sveriges närmaste framtid kommer att avgöras av hur Socialdemokraterna och Moderaterna hanterar sin grämelse.

Men Miljöpartiet kan komma igen. Det kan bli svårare för de två stora, S och M, att repa mod. Poeten och kulturjournalisten Karl Vennberg slog en gång fast att 70-talets utfall skulle avgöras av hur vänstern hanterade sin besvikelse. Sveriges närmaste framtid kommer att avgöras av hur Socialdemokraterna och Moderaterna hanterar sin grämelse. Självprövning, omprövning och nystart krävs.

Vi går nu in i en tid som i mycket liknar 1920-talet. Också då var det parlamentariska läget rörigt. Också då var det svårt att skapa stabila regeringsunderlag. Sydsvenskans kolumnist Per T Ohlsson påminner i sitt standarverk ”Svensk politik” om att Sverige hade sju olika ministärer under åren 1921–1932: ”regeringarna föll som takpannor i stormen”. I gengäld tilltog riksdagens betydelse och makt.

Det är värt att tänka på. SD har blivit större, men har fortfarande en överväldigande riksdagsmajoritet emot sig. Det är i detta faktum den politiska gestaltningen av valresultatet måste börja.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.