Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 00:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/sveriges-missbrukare-fortjanar-mer-och-battre/

Ledare

Sveriges missbrukare förtjänar mer, och bättre

Foto: Robin Haldert / TT

DN 6/12 2018. Politikerna säger att vården för missbrukare måste bli bättre. Men sedan?

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Det är krångligt med drogrehabilitering. Missbruk och beroende är lömska sjukdomar, och de kan vara mycket svåra att behandla. Det gäller inte minst eftersom hjärnan ofta kämpar mot sitt eget tillfrisknande: Den hittar på förevändningar, trivialiserar eller förnekar problemen. Vården kanske därför aldrig helt och fullt kan räcka till. Men i Sverige måste den definitivt bli bättre.

Rimligen borde missbruket ses som en del av hennes psykiska ohälsa, för det är det ju.

Här vilar ännu Nils Bejerots ande över hela debatten – polisläkaren vars idéer om missbruk och beroende gick ut på att de drabbade är en smitthärd, några som helst borde låsas in så att de inte beblandar sig med vanligt, hederligt folk. 

Den här vidskepligheten tycks svår att skaka av sig. Trots att vi länge vetat bättre. Så kan exempelvis en kommun tillämpa drogtester på alla som kommer på anställningsintervju, som vore detta att jämställa med att kräva ett prickfritt polisregister snarare än med att begära ut en medicinsk journal.

Och det dröjde ända till denna vecka innan Stockholm, som är den stad som har störst drogproblem, lyckades öppna en centralt belägen sprutbytesklinik. Lokaltidningen Mitt i Södermalm citerar upprörda medborgare som tycker att det känns olustigt att ha knarkare in på knuten. Inget nämns om att rena sprutor minskar spridningen av blodsjukdomar och därför faktiskt räddar liv.

Det sägs att en drogsjuk måste bli frisk för att få god vård, och i praktiken hjälper det inte om de drabbade så har tio anhöriga som kämpar för deras rätt till behandling. Inte när det gäller droger. Allra särskilt sant är det för de hundratusentals personer som har andra problem utöver drogerna, som kanske rent av använder droger som en sorts förvriden självmedicinering: en kort stund lindring mot psykiska och fysiska problem. 

DN Insidan berättar nu om Hans Karman, som förlorade sin son Victor i en överdos. Han beskriver medberoendets logik. Hur man hela tiden vill hoppas: ”Som nära anhörig är man så fylld av omtanke och kärlek att man blundar för verkligheten. Problemens omfattning förminskas och varje liten förbättring överdrivs.” Men det blir inte bättre. Det är den totala maktlösheten: att som förälder se det onda ta boning i barnet självt, och inte kunna skydda honom eller henne. 

Denna ledarsida har tidigare även skrivit om Sanne, som lever med posttraumatiskt stressyndrom, anorexi, ångest och psykoser, och som en följd därav: med droger. Rimligen borde missbruket ses som en del av hennes psykiska ohälsa, för det är det ju. 

Men svensk lag skiljer på vård av missbrukare, LVM, respektive psykiatrisk tvångsvård, LPT. Och åtskillnaden är benhård: Den som vill få hjälp med drogproblem får inte ha andra psykiska problem, och vice versa. Som ”Uppdrag granskning” kunde visa har Sannes vård i Stockholm därför bestått i att hon har skjutsats runt mellan olika enheter, och så snart den akuta sjukdomen hävs körs hon på porten.

Det finns ingen anledning att tro att läget skulle vara mycket bättre i resten av landet. En kartläggning som P4 Kalmar gjorde i dagarna visade exempelvis att bara två av länets kommuner hade dokumenterat något slags resultat vad gällde missbruksvården. I många fall görs ingen behandlingsplan alls, ingen uppföljning. Så vårdslös skulle man aldrig vara med rehabiliteringen kring andra sjukdomar.

Politikerna säger att detta verkligen inte är bra. Men sedan?

Personer med drogproblem är i dag mer eller mindre lämnade åt sitt öde. Det är grymt; det är trots allt en allvarlig, dödlig åkomma vi talar om. De drabbade förtjänar mer, och bättre.