Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 19:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/sveriges-strategi-bygger-pa-onsketankande/

Ledare

Sveriges strategi bygger på önsketänkande

Sveriges strategi går ut på att skydda riskgrupper.
Sveriges strategi går ut på att skydda riskgrupper. Foto: Anna-Lena Wejderman

DN 18/5 2020. Om kommunerna och regionerna inte kan leva upp till strategin, måste strategin anpassas efter kapaciteten i kommunerna och regionerna.

Den som i början av året hade satsat pengar på att vårens stora politiska strid skulle handla om virustestning hade sannolikt fått mångdubbelt tillbaka. Det var innan dödsfallen börjat stiga, statsepidemiologer blivit rikskändisar, WHO sagt ”testa, testa, testa” och Moderaterna framstått som Sveriges mesta testparti.

Det var även innan det blev uppenbart att Sverige saknar samordning som säkerställer att olika nivåer och instanser vet hur de andra jobbar och vilken kapacitet som finns. Inte minst när det gäller testning.

Det framgår i ett reportage som Expressen publicerade i lördags (16/5). Där beskrivs hur Folkhälsomyndigheten på regeringens uppdrag tog fram en strategi, fixade laboratoriekapacitet, trodde att det var klart och inte förstod varför regionerna inte satte i gång. Svaret var bland annat att regionerna varken uppfattade syftet eller vem som hade ansvaret. Men det fanns även maktkamper inblandade, både mellan höger och vänster, och en som bottnar i att regionpolitiker inte gillar direktiv ovanifrån, vilket Folkhälsomyndigheten sannolikt inte insett vidden av.

Lösningen är att skrota regionerna, varpå ansvaret för sjukvården, inklusive de försummade krislagren, överförs till staten.

”De vet ju inte det vi vet: att man måste ringa och tjata på SKR dag ut och dag in för att något ska hända”, förklarar en person i Regeringskansliet.

I stället för att peka finger åt att Folkhälsomyndigheten inte har koll på det politiska spelet, eller skärpa statens kontroll över regionerna, vilket Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell övervägde i en DN-intervju på söndagen, är strandandet en signal på att det är dags att se över helheten. ”Det intressanta i en kris är hur hela systemet presterar tillsammans, inte respektive organisation”, som Wigzell uttrycker saken.

Lösningen är att skrota regionerna, varpå ansvaret för sjukvården, inklusive de försummade krislagren, överförs till staten. Det finns inget som försvarar att ha kvar ett system där den situation som skildras i Expressen kan uppstå mitt i en kris: ”På riksnivå tjatar en moderat partiledare på ett socialdemokratiskt statsråd som tjatar på moderata regionråd, som rycker på axlarna.”

Samma brister i kedjan finns mellan staten och kommunerna. I mitten av april sa statsepidemiolog Anders Tegnell att det stod klart att Sverige fått in smittan på äldreboenden, med tillägget (DN 14/4): ”Det är inte ett misslyckande för strategin, men för vårt sätt att skydda våra äldre”.

Det hade möjligtvis varit sant om inte Sveriges strategi bland annat just gått ut på att skydda riskgrupperna. Om inte äldreforskaren Ingmar Skoog bara några dagar senare slagit fast att ”alla som kan något om åldrande visste att det skulle bli såhär” (TT 17/4). Och om inte Olivia Wigzell pekat ut skyddandet av äldre på särskilda boenden, beredskapen i regioner och kommuner, och den otydliga ansvarsfördelningen, som tre områden där Sveriges hantering av coronapandemin har brustit. Ett exempel är att det dröjde en månad från att Socialstyrelsen fick i uppdrag att hjälpa kommuner med skyddsutrustning tills det fungerade (DN 17/4). 

Sammantaget visar det att den svenska strategin inte verkar ha baserats på hur det är – utan på hur man tycker att det borde vara. För man kan inte skilja Sveriges strategi från den verklighet som finns runt om i landet. Om kommunerna och regionerna inte kan leva upp till strategin, måste strategin anpassas efter kapaciteten i kommunerna och regionerna.