Ledare: Ta ansvar – Sverige får aldrig bli så här sårbart igen

Söndagens ”Agenda” i SVT var en bra påminnelse om hur vanskligt det kan vara att lova dyrt i opposition men sedan svänga tvärt i regeringsställning.

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) försökte förklara varför väljarna, enligt en Ipsosmätning i DN, tycker att KD numera utmärker sig genom att vara ”oaktsamma med fakta” och ”vacklar hit och dit”.

Det hänger inte alls ihop med att partiet gick till val på löften om skyndsamt elstöd, radikalt billigare bensin och ett högkostnadsskydd för el värt 150 miljarder.

Skälet, enligt Busch, är i stället att regeringen suttit kort tid. Väljarna föredrar för övrigt ”rakryggade” politiker som ändrar sig efter behov. Nu tar regeringen förresten ansvar och lägger om energipolitiken. ”Sverige ska aldrig få vara så här sårbart igen.”

Tar ansvar gör även finansmarknadsminister Niklas Wykman (M). Han dök också upp i ”Agenda”, under en debatt om hushållens skulder med Per Bolund (MP), och förtydligade att han inte längre vill pausa amorteringskravet. Det ville Moderaterna i valrörelsen, men i regeringsställning har partiet ”hittat mer träffsäkra verktyg”. Därför han man nu tänkt om.

I själva verket har M naturligtvis inte hittat dessa precisionsinstrument under en sten på finansdepartement. Partiet kände till dem också före valet – precis som Ebba Busch var medveten om att elstöd i november och betydligt lägre bensinpriser var fria fantasier. Man lovade rundligt ändå.

Delvis är det en del av politiken, särskilt i valtider. M, KD och SD var värst, men knappast ensamma. Socialdemokraterna lovade också högkostnadsskydd för elen, och dessförinnan kontantbidrag till bensinen. Liksom Tidöpartierna hade S förstås sett ljuset och ”omprövat” i flera frågor om partiet fått fortsätta i regeringsställning.

Det främsta problemet är inte att partierna 'tar ansvar' genom att avstå från att göra vad de lovat – det är att de underlåter att ta ansvar genom att strunta i att göra vad de borde.

Men de yviga löftena är inte bara vanligt valfläsk, de är även symtom på en djupare sjuka. Den svenska politikens främsta problem i dag är inte att partierna ”tar ansvar” genom att avstå från att göra vad de lovat – det är att de underlåter att ta ansvar genom att strunta i att göra vad de borde.

Allra tydligast är det i den ekonomiska politiken. S hade åtta år på sig att fasa ut ränteavdragen, varav sex år i högkonjunktur med minusränta. Även den andra Alliansregeringen hade flera år på sig. ”Med facit i hand” är det uppenbart att den borde tagit chansen, medgav den dåvarande finansmarknadsministern Peter Norman (M), i söndagens ”Agenda”.

Likadant med fastighetsskatten och hyresregleringen. De eldar aktivt på huspriserna och skuldsättningen samtidigt som de vidgar klyftorna mellan bostadsmarknadens ”insiders” och ”outsiders”. Liksom ränteavdragen är de svåra att försvara på moraliska grunder och liksom ränteavdragen är de dåraktig ekonomisk politik. Ingen gör något åt dem ändå.

Svensk politik har fastnat i ett slags det kollektiva handlandets skruvstäd. Historiskt har vi varit världsmästare på att enas om breda, långsiktiga lösningar på gemensamt identifierade problem. Nu befarar alla att motståndarsidan kommer ta tillfället i akt och skrämma upp den fruktade medelklassen.

Fortsätter vi på den vägen lär ekonomin förr eller senare att haverera – och det kommer att vara politikernas fel. Så fort det ekonomiska läget stabiliseras och räntorna sjunker tillbaka till normalare nivåer bör ränteavdragen fasas ut. Passa även på att byta avskaffad hyresreglering mot en rationell fastighetsskatt. Ta ansvar. Sverige får aldrig bli så här sårbart igen.