Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 23:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/tidsenlig-signalpolitik-nar-barnkonventionen-blir-svensk-lag/

Ledare

Tidsenlig signalpolitik när barnkonventionen blir svensk lag

Illustration: Magnus Bard

DN 1/1 2020. När barnkonventionen blivit lag vid årsskiftet är det ett typiskt tidens tecken där symboler och signaler är viktigare än politik som faktiskt gör skillnad. 

Den 1 januari 2020 – blir det nya barnens dag? Åtminstone är det just detta datum som FN:s barnkonvention blir svensk lag.

Beslutet klubbades i juni 2018 av S, MP, V, KD och L, och på ett sätt är det inte märkligt att den gick igenom riksdagen. ”FN:s barnkonvention” innehåller två ord som den svenska S-impregnerade samhällsstrukturen älskar. Både ”FN” och ”barn”, minsann! Vad kan det finnas för dåligt i detta?

En hel del. När konventionen till slut blir svensk lag sker det i trots mot mängder av tunga remissinstanser.

När man i dag går tillbaka till remissvaren är det många invändningar som går igen. Många instanser är positiva till att ge barnen större rättigheter och stärka deras juridiska ställning, men de ser inte att Barnkonventionen som lag är ett särskilt bra sätt att göra det på.

En mycket vanlig kritik från de tyngre remissinstanserna är att konventionen dels är föråldrad – den klubbades igenom 1989 – dels är så vagt formulerad att den inte fungerar som lagtext.

Riksrevisionen formulerar det som att de praktiska konsekvenserna är ”svårförutsedda”, Kammarrätten i Stockholm har liknande invändningar – och frågar sig i ett långt avsnitt hur Barnkonventionen som lag kommer att påverka migrationspolitiken:

”Om Sverige ska upprätthålla den reglerade invandringen kan inte barnets intresse vara ensamt styrande i migrationsärenden (...) Det kommer att bli en stor och resurskrävande utmaning för i första hand Migrationsverket och utlandsmyndigheterna att informera alla barn och låta dem komma till tals i bl.a. asyl-, familjeåterförenings- och viseringsärenden.”

Det är faktiskt frapperande att regeringen valde att gå emot så stark kritik av så tunga instanser. Och att den fick stöd i detta av såväl kristdemokrater som liberaler.

Att panikbeskatta plastpåsar är ett exempel på fenomenet.

Vad beror det på? Ett svar är givetvis just att svenska politiker har svårt att säga nej till förslag som innehåller såväl ”FN” som ”barn”.

En annan förklaring gavs från högsta ort, dåvarande barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren, i samband med att beslutet skulle klubbas av riksdagen våren 2018:

”Det är väldigt symboliskt viktigt. Det är en viktig signal man skickar.”

Och ja, i dagens politik är symboler och signaler oerhört viktiga, det är som att politikerna står som gamla tiders signalister i flottan och viftar med flaggor i hopp om att någon ska dra rätt slutsatser bara av flaggornas färger.

Det finns många sätt att bättre tillgodose barns rättigheter än att klubba igenom en hel FN-konvention, med alla dess otympligheter och brister. Men när politiker vill Göra Skillnad är det ofta de stora åthävorna som prioriteras, hellre använda spikklubba än skalpell.

Att panikbeskatta plastpåsar är ett exempel på fenomenet. Att skrika efter generella förbud mot religiösa skolor och slöjor – i stället för att skärpa kampen mot dåliga skolhuvudmän och hedersförtryck – ett annat.

Familjen Wallenbergs motto lyder som bekant ”Verka, inte synas”. Det syftar till att göra skillnad på riktigt, inte posera. Risken är stor att Barnkonventionen som lag blir rena motsatsen: Stora gester, litet resultat.