Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/trump-har-vant-oss-vid-att-acceptera-idioti-det-ar-livsfarligt/

Ledare

Trump har vant oss vid att acceptera idioti – det är livsfarligt

Illustration: Magnus Bard

DN 5/1 2019. Nu rättfärdigar president Trump till och med Sovjets krig i Afghanistan. Antingen spelar han medvetet med i Putins spel eller så bara bluddrar han ut rena felaktigheter.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

The Trump Show, säsong 2. Så kallar tidskriften Economist det skede som USA nu är på väg in i, med resten av världen som både åskådare och medaktör. Och nog började andra halvan av presidentskapet med en skräll.

Det var på onsdagen som Donald Trump höll ett regeringsmöte som med Washington Posts ord utvecklades till ”en 95 minuter lång medvetandeström till försvar för hans presidentskap och hans världsbild, full av falsarier, historierevision och självförhärligande”. 

Bland många märkligheter som sprang ur presidentens mun fanns en liten utläggning om kurderna: ”Turkiet gillar dem inte, andra gör det.” Vi fick en sammanfattning av situationen i Syrien: ”Det handlar om sand och död.”

Och det kom en kärleksförklaring till generaler som måste återges i helhet: ”När jag blev president hade jag ett möte i Pentagon med massor av generaler. De var som ur en film. Snyggare än Tom Cruise, och starkare. Och jag hade fler generaler än jag någonsin sett, och vi var längst nere i detta fantastiska rum. Och jag sa 'detta är det bästa rum jag någonsin sett'.”

Och det var ändå inte det mest bisarra. Där hittar vi snarare Donald Trumps utläggning om Sovjetunionens krig i Afghanistan som pågick under hela 1980-talet.

”Skälet till att Ryssland gick in i Afghanistan”, sa presidenten, ”var att terrorister kom in i Ryssland, (ryssarna) hade rätt att vara där.”

Uttalandet är svindlande. Inte ens de ansvariga för invasionen, dåtidens kommunistiska styre i Sovjetunionen, hävdade något liknande. 

1970-talets Afghanistan var ett hörn av kalla krigets cyniska spelplan. En kommunistregim tog makten 1978, och när den hotade att falla rullade de ryska stridsvagnarna in. USA stod då på den motsatta sidan och tränade och finansierade motståndsrörelsen, mujaheddingerillan.

Att presidenten i dag plötsligt deklarerar invasionen som ett rättfärdigt krig mot terrorister som ”kom in i Ryssland” är obegripligt. På egen hand skriver han om historien.

Omedelbart uppstod en teori om vad som hänt. Just nu arbetar regimen Putin för fullt med att revidera den ryska och sovjetiska historien och sminka över den med ett mer sympatiskt ansikte. Så sent som i slutet av förra året antog duman en resolution som rättfärdigade inmarschen i Afghanistan.

De som inte öppet håller med honom, och de han inte skrämt till lydnad, låter honom hållas eftersom han ändå är ett rött skynke för andra sidan.

Än en gång spelar Donald Trump alltså med i det ryska manuset. ”Varifrån får Trump sina märkliga, och falska, åsikter om Belarus, Montenegro och nu senast Afghanistan?”, frågade historikern Anne Applebaum på Twitter. ”De enda tänkbara källorna är alla ryska.”

Det finns förstås en annan möjlighet, nämligen den att presidenten bara låter munnen gå och säger det som låter bra i stunden, sant eller ej. Det är bara marginellt mindre skrämmande.

Trumps beteende har flera obehagliga aspekter. En är att världen har vant sig, det har varit ett successivt nedstigande i idioti. Vem orkar bry sig till slut? Vem orkar protestera?

En annan är att många inte ens vill reagera. I vår polariserade värld är det ofta viktigast vilket lag någon tillhör, inte vad hen säger eller gör. Donald Trump må vara en tölpaktig fåne, tänker folk, men han är vår tölpaktiga fåne. Så länge han sätter De Andra på plats – vänstern, Demokraterna, feministerna, pk-eliten, ”träsket” i Washington – får han kläcka ur sig vilken sörja som helst.

Så behåller presidenten sitt grepp om Republikanerna. De som inte öppet håller med honom, och de han inte skrämt till lydnad, låter honom hållas eftersom han ändå är ett rött skynke för andra sidan. 

Och så lever hans märkliga och falska åsikter vidare, sprids och förökas. Alltid får de fäste hos någon av de många som hellre lyssnar på lögnaktiga auktoriteter än på folk som visserligen vet vad de pratar om men som har hemvist i motståndarlägret.