Det var som att år 2012 hade skrivit en debattartikel.

Texten, undertecknad av 75 personer, var införd i Expressen den 29 januari i år. Men åsikterna ekade av en annan tid i svensk offentlighet, en tid då de mest märkliga teser kunde framföras under täckmanteln att det handlade om antirasism.

Ämnet för debattartikeln var den nyss avslutade rättegången mot Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Två muslimska kvinnor har väckt enskilt åtal om grovt förtal för att Hermansson bland annat kallat dem för ”extremister” på sin blogg.

Bakgrunden är att Göteborgs stad inte ville stå som arrangör av en filmvisning och ett efterföljande panelsamtal som med Hermanssons ord skulle ge ”extremister en plattform”.

Debattartikeln i Expressen har rubriken ”Ett hav av människor står bakom åtalet”. Undertecknarna skriver bland annat att rättssalen speglar Sveriges ”sociala apartheid”: ”Vita sitter på höger sida av salen, icke-vita hänvisas subtilt till vänster sida.”

Hermansson anklagas för ”hatkampanj och attack mot den fria kulturen”. De som instämmer med henne vill ”slå ner på alla som pratar om islamofobi, rättsosäkerhet och rasism”.

Den som gick i polemik mot någon av dessa grupper anklagades för att till exempel angripa alla muslimer.

Och då är det lätt att le och minnas den tid för några år sedan då debatten om rasism och islamofobi var nära att kapas av en kör av – just det – extrema röster med det största självförtroende och en närmast övernaturlig förmåga att hitta offentliga bidrag och megafoner.

Avvikande åsikter, från till exempel liberala eller traditionellt socialdemokratiska antirasister, dränktes av hån och larm om att avfällingen i själva verket gick rasisternas och islamofobernas ärenden.

Det kanske mest skadliga med detta var att små ytterkantsgrupper med radikala politiska och religiösa övertygelser lyckades göra sig till talespersoner för hela kollektiv. Enstaka röster kallade sig själva för ett hav av människor. Den som gick i polemik mot någon av dessa grupper anklagades för att till exempel angripa alla muslimer.

Att samma resonemang lever kvar märks i en annan debattartikel, av professorn Mattias Gardell som i GP påstår att Ann-Sofie Hermansson skulle vara emot att ”också svarta muslimer i hijab skall få tala”. En bisarr anklagelse.

De flesta begrep snabbt att så kunde inte en vettig antirasistisk kamp bedrivas. Den andans debattörer förlorade sin relevans. Att de inte tystas av makten, vilket de hävdar i debattartikeln i Expressen, framgår av de undertecknades titlar: det är statsvetare, filmare, professorer, journalister och ett stort antal fria konstnärer vars yttrandefrihet trots allt verkar tämligen ohotad – tack och lov.

För yttrandefriheten är fundamental. Ann-Sofie Hermansson har inte förbjudit någon att framföra vare sig film eller åsikter, hon har bara verkat för att just denna filmdebatt fick föras någon annanstans än i lokaler ägda av skattebetalarna. Om detta kan man tycka olika.

Vad som däremot står klart är att det är märkligt om en politiker inte får kalla sin meningsmotståndare för ord som ”extremist” utan att fällas i domstol. I synnerhet när motståndarna, som i detta fall, själva profilerat sig som offentliga debattörer, inte sällan med en hård och skarp ton.

Under rättegången har Ann-Sofie Hermansson och de som håller med henne alltså anklagats för att vilja slå ner på alla som talar om rasism, och att tycka att svarta kvinnor i hijab inte ska få tala. Sådana anklagelser är betydligt värre än att kalla någon för ”extremist”.

Men de ska inte förbjudas. Sådan är yttrandefriheten.