På senare tid har en olycklig tendens kommit att prägla det offentliga samtalet på en rad politiska områden. I stället för att svara på debattens knäckfråga, riktar debattörerna in sig på en helt annan.

Vi har, ganska länge, sett trenden i friskoledebatten.

Nyligen sa ägaren till en av de större koncernerna att ”det är tråkigt att debatten just nu är så ideologisk och partipolitiskt präglad för eller emot friskolor”, vilket hade varit ett problem om det varit sant. Men nu är det inte det.

Dagens diskussion förs helt utifrån premissen att det ska finnas både fristående och kommunala skolor. Därför blir det missvisande när förändringsförslag som framför allt går ut på att se över det befintliga systemet, som modellerna för antagning och resursfördelning, bemöts med motargumentet att föräldrar och elever ska ha rätt att välja skola, vilket den som föreslår förändringen inte ifrågasätter.

Även när det gäller den nu så aktuella energipolitiken syns tendensen tydligt. Där formuleras frågan som ett ja eller nej till kärnkraften.

När politikerna väljer att fokusera på något annat än det som debatten verkligen gäller lämnas viktiga frågor obesvarade.

Men energiöverenskommelsen från 2016 innebär att kärnkraften – tack och lov – säkrats till åtminstone 2040. Och det finns inga förslag på att stänga ner innan dess.

Det är synd när det blir så här. För det faktum att varken kärnkraften eller friskolorna är hotade betyder inte att Sverige saknar problem inom såväl elförsörjningen som utbildningspolitiken. Men dessa beror främst på ett eftersatt kraftnät respektive synen på kunskap, vilket glöms bort när debatten förs någon annanstans.

Samma tendens – att sätta fokus på något annat än nyckelfrågan – präglar, för övrigt, också följetongen om SD-samarbete.

Där gör sig moderatledaren Ulf Kristersson och partiets finansministerkandidat Elisabeth Svantesson dummare än de är, när de förklarar att de gärna kompromissar med Jimmie Åkesson i frågor där M och SD tycker lika. Kristersson exemplifierar med kriminalpolitiken, delar av energipolitiken samt invandringspolitiken – men det senare kanske är överspelat efter Åkessons utspel i helgen om ”totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring”, ett ställningstagande som märkligt nog förvånade Moderaternas migrationspolitiska talesperson.

Grundfrågan handlar dock inte om hur Moderaterna och Kristdemokraterna tänker agera när de och SD tycker lika, utan hur situationen ska lösas när de inte gör det. Det vill säga, vad Ulf Kristersson och Ebba Busch är villiga att göra avkall på när det är dags att förhandla med Jimmie Åkesson om statsbudgeten, som spänner över så gott som samtliga politikområden, antas som en helhet och utgör grunden för ett regeringssamarbete.

”Är man inte överens blir effekten att vi lägger ett eget motförslag. Då får de problem”, som SD:s ekonomiskpolitiska talesperson, Oscar Sjöstedt, uttryckte saken på söndagen: ”Vi måste bli överens om hundra procent, annars är vi överens om noll procent”, förklarade han, och ringade därmed in frågan som M och KD duckar: Hur långt är Ulf Kristersson och Ebba Busch beredda att sträcka sig inom SD:s kärnfrågor, som kultur-, medie- och migrationspolitik, för att inte få problem i den ekonomiska politiken?

När politikerna väljer att fokusera på något annat än det som debatten verkligen gäller lämnas viktiga frågor obesvarade.