Kristdemokraternas nummer ett i EU-valet, Sara Skyttedal, stämplade för några månader sedan sina gamla alliansvänner i Centerpartiet som ”quislingar”. Centerpartiets toppkandidat, Fredrick Federley, kontrade nyligen i en debattartikel i Aftonbladet med rubriken: ”Är det diktaturfasoner som gäller nu, KD?” Det är långt till badtunnan i Högfors.

Det är inte ovanligt att skilsmässor övergår i öppet krig. Det ligger nära till hands att förklara Skyttedals och Federleys tonläge som ett uttryck för bitterhet utlöst av den borgerliga separationen under regeringsbildningen. Men det finns också en förhistoria av djup ideologisk söndring.

Låt oss återvända till Alliansens glansdagar, 2006. Det året lanserades begreppet ”Stureplanscentern”. Unga ultraliberaler som tyckte att Reinfeldts moderater blivit för sossiga sökte asyl i det gamla bondeförbundet. Den nya urbana Centerns affischnamn var ungdomsförbundets ordförande, Fredrick Federley, och vice ordförande, Annie Johansson (senare Lööf).

Ungefär samtidigt pågick en fraktionsstrid i det kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU. Den politiske reportern Torbjörn Nilsson beskrev 2008 i en artikel i Fokus bråket som ett krig mellan tre grupperingar: ”mjukisar” som vurmade för internationellt bistånd, en hård frikyrkofalang från Småland och en ”ännu hårdare” nykonservativ grupp ledd av värmlänningen Charlie Weimers. Den sistnämnde lyckades det året ta över ordförandeskapet i KDU. Han satt kvar till 2011, och samarbetade i sin förbundsstyrelse med två unga kvinnor som också kände sig mest hemma till höger, Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal.

KD försöker nu, hittills inte utan framgång, leva ett dubbelliv efter Dr Jekyll och Mr Hyde-modell

Att ungdomsförbundare blir äldre och, i vissa fall, kommer till makt och härlighet, är regel och inte undantag. Men det speciella med 00-talets ledande företrädare i Cuf och KDU var att de, var och en på sitt håll, kittades samman av ideologiska föreställningar som på ett anmärkningsvärt sätt avvek från moderpartiernas traditioner. Och i stället för att anpassa sig till de ”vuxna” partiidentiteterna lyckades de kapa partierna och förändra dem i grunden. 

C och KD framstår i dag som motpoler. Centern är i vissa avseenden landets mest liberala parti. Kristdemokraterna tycks vilja vara det mest konservativa. Motsättningen har funnits länge, men kunde vara svår att urskilja under Alliansens stora orangefärgade parasoll. Nu har Alliansens upplösning, och den europeiska politikens polarisering, gjort det omöjligt och onödigt att dölja de två partiernas väsensskillnader. 

Centerpartiets förvandling till liberal front är egentligen den mest förvånande, i alla fall för dem som minns ”Åsa-Nisse-marxisterna” och Olof Johanssons aversion mot Öresundsbron. Men Kristdemokraternas utveckling är på sitt sätt lika omvälvande.

KD försöker nu, hittills inte utan framgång, leva ett dubbelliv efter Dr Jekyll och Mr Hyde-modell. I partiprogrammet: human flyktingpolitik inklusive familjeåterförening. På den mediala scenen: den felande länken mellan Moderaternas högerflygel och Sverigedemokraterna. Hittills har strategin varit framgångsrik. Länge tycktes det som om Ebba Busch Thor skulle kunna ”göra en Kurz”, följa den unge konservative österrikiske kanslerns exempel och bygga en maktkoalition mellan traditionell höger och den illiberala populisthögern.

Ibizaskandalen bör rimligen ha fått henne på andra tankar. Man kan inte lita på populister, inte ens när de – som SD – så gärna vill framstå som ”riktiga” konservativa att de låter en gammal KDU-ordförande som Charlie Weimers kandidera i  EU-valet.