Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/undvik-vansterburen-miljopartiet/

Ledare

Undvik vänsterburen, Miljöpartiet

Isabella Lövin ska få en ny kollega. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN 4/5 2019. De senaste åtta åren har MP gjort en ordentlig vänstersväng. Men i mitten är förutsättningarna bäst för grön politik.

Rätta artikel

Det var inte menat som en känga till den avgående språkrörskollegan. Men rätt träffande var det ändå. Efter att ha tackat av Gustav Fridolin i sitt inledningsanförande på Miljöpartiets kongress i Örebro fortsatte Isabella Lövin sitt tal: ”Ja, vårstädning...”.

När Gustav Fridolin nu till slut stiger åt sidan – hans ursprungliga parhäst Åsa Romson försvann redan 2016 – finns just en hel del bråte att rensa ut efter de senaste åtta åren.

Det är lätt att glömma, men det parti Fridolin och Romson tog över var rätt annorlunda än det de lämnar efter sig. Det handlar inte bara om siffror – valet 2010 gav drygt 7 procent, förra året klarade man sig med nöd och näppe över 4-procentsspärren. Framför allt gäller det MP:s profil. 

Då syntes de grönas liberala ådra tydligt. Under Fridolin och Romsons ledarskap gjorde partiet i stället en ordentlig vänstersväng. Dessutom låste man in sig i ett nära samarbete med Socialdemokraterna. 

Värst av allt, för ett parti som i så hög grad drivs av idealism, så satte man sig – och satt kvar – i en regering som svek i MP:s kärnfrågor. I synnerhet Vattenfalls brunkolsaffär och omläggningen av migrationspolitiken skadade svårt. Det skorrade ordentligt mellan retorik och praktik. Makt och ministerposter verkade viktigare än idéer och politiskt innehåll.

Till viss del inleddes vänstersvängen redan under Wetterstrands och Erikssons sista år. Det nära samarbetet med S sattes igång åren före valet 2010. När Fredrik Reinfeldt på valnatten utfärdade en invit till samarbete avfärdade Maria Wetterstrand den omedelbart.  

Men MP klarade i alla fall av att göra upp med alliansregeringen om migrationspolitiken. Det var synd att det inte fanns någon vilja till fler uppgörelser. Det hade kunnat ge en mandatperiod med mer kraft, och hjälpt till att mjuka upp en blockpolitik som blev förlamande efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. 

Januariavtalet understryker hur god utdelning MP kan få när man gör gemensam sak med C och L i förhandlingar med S.

När Miljöpartiet nu väljer en efterträdare till Gustav Fridolin får de gröna en chans att göra ett omtag. Och det bör man göra genom att sätta fokus på sakpolitik i stället för ministerposter, med betoning på partiets liberala inslag och genom att betrakta Centerpartiet och Liberalerna som naturliga allierade.

Januariavtalet understryker hur god utdelning MP kan få när man gör gemensam sak med C och L i förhandlingar med S. Eftergifterna om familjeåterföreningar i migrationspolitiken hade miljöpartisterna aldrig fått igenom på egen hand. Knappast heller att nästan halva utrymmet i vårändringsbudgeten användes till klimatåtgärder.

Stockholm stad utgör ett annat exempel på vilka möjligheter en uppmjukad blockpolitik erbjuder de gröna. Genom att ta klivet över till Alliansen har Daniel Helldén fått gehör för en lång lista av MP-krav.

Det är inte alls säkert att Miljöpartiet faktiskt klarar att göra ett sådant vägval. Dess väljare lutar åt vänster. Och det verkar gräsrötterna också göra. Den mitteninriktade ministern Per Bolund som förväntas väljas till nytt språkrör under lördagen utmanas från vänster av Växjöpolitikern Magnus Wåhlin. Den senare verkar ha skaffat sig ett oväntat stort stöd och fick ordentliga applåder efter sitt anförande på kongressens första dag. 

Men det är uppenbart att det är i mitten de riktigt gröna betesmarkerna finns i det nya politiska landskapet. Är grön politik målet bör Miljöpartiet därför bejaka sin liberala ådra, och inte låsa in sig i vänsterburen.