Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ursula-von-der-leyen-far-inte-lata-viktor-orban-komma-undan/

Ledare

Martin Liby Troein: Ursula von der Leyen får inte låta Viktor Orbán komma undan

Ursula von der Leyen. Foto: Francisco Seco/AP

För EU handlar inte rättsstat och demokrati om tycke och smak. De är existentiella frågor.  

Det har vilat en skugga över EU-kommissionens tillträdande ordförande, Ursula von der Leyen, sedan hon valdes i juli. 

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet var splittrad och de gröna röstade nej. Liberaler och von der Leyens egna kristdemokrater och konservativa fanns det inte tillräckligt många av. Det krävdes stöd från de polska och ungerska regeringspartierna PIS och Fidesz för att hon skulle ta sig över mållinjen. 

Från polskt och ungerskt håll var man tydlig: de hade varit konstruktiva, nu borde den nya kommissionsordföranden också vara det. Med andra ord, Bryssel borde ha en mer tillbakalutad inställning till attackerna på rättsstat och demokrati i Warszawa och Budapest. 

Namnet på den portfölj Ursula von der Leyen gett greken Margaritis Schinas sådde ytterligare tvivel: vice kommissionsordförande med ansvar för att skydda den europeiska livsstilen. Som om det bara fanns ett europeiskt sätt att leva på. Är det en blinkning till de nationalistiska populisterna? 

För EU är rättsstat och demokrati inte en fråga om tycke och smak.

De kommissionärer som getts ansvar för att försvara rättsstaten väcker också begränsat förtroende. Tjeckiskan Vera Jourova representerar samma parti som premiärminister Andrej Babis, en politiker som för tankarna till Italiens Silvio Berlusconi. Belgaren Didier Reynders står i sin tur anklagad för korruptionsbrott

Ändå bör Viktor Orbán och Polens starke man Jaroslaw Kaczynski inte andas ut. 

För EU är rättsstat och demokrati inte en fråga om tycke och smak. Det handlar nämligen inte om ett samarbete vilket som helst, där två stater ger och tar men helt och fullt förblir herre i sitt eget hus. Den europeiska unionen är ett integrationsprojekt, där stater ger upp delar av den nationella suveräniteten. Det gör frågan om rättsstat existentiell. Det krävs tillit om demokratiska stater ska dela makt med andra, och samsyn kring gränserna för hur den utövas.

Begriper inte Ursula von der Leyen det själv kommer parlamentet och regeringscheferna att se till att hon gör det. 

Frågan är inte om EU ska ta strid för rättsstaten i de medlemsländer där den attackeras, utan hur det ska gå till. Man har utmärkta verktyg för att se till att den som ansöker om ett medlemskap bättrar sig. Men när ett land som redan är med felar är unionens vapnen mindre vassa. 

Kommissionen har dragit den polska regeringen inför EU-domstolen för dess attacker på rättsväsendets oberoende. Och fått rätt. Warszawa har tvingats backa. Men processen är långsam och fungerar troligen inte som försvar mot alla sätt som demokratin angrips på.

Artikel 7-förfarandet, genom vilket man kan ta ifrån en medlemsstat rösträtt i Europeiska rådet, har i sin tur visat sig vara tandlöst. Varje regering har ett veto. Ungern och Polen håller varandra om ryggen. 

Von der Leyen har lovat en ny juridisk enhet som varje år ska utvärdera hur EU-medlemmar uppfyller rättsstatens principer. Idén verkar vara att tydligare ankra kritiken mot Ungern och Polen i objektiva kriterier för att visa att den varken är godtycklig eller politiserad.

Rätt utformad är en utvärdering vettig. Men nyckelfrågan gäller sanktionsmöjligheterna. Den nuvarande kommissionen vill införa en mekanism i nästa långtidsbudget som gör att det går att neka utbetalningar till den som brister. Det måste även Ursula von der Leyen insistera på.