Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 22:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/usa-klarar-inte-kina-utan-sina-vanner/

Ledare

USA klarar inte Kina utan sina vänner

En dag i Peking.
En dag i Peking. Foto: Andy Wong/AP

DN 3/11 2018. Trumps tullar är en skev metod för att komma åt Kina. Men kommunistdiktaturen är ingen frihandelns ädle riddare. USA borde anlita sina allierade.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Bara att någon slår en signal räddar inte säkert en relation. Tydligen har president Donald Trump talat i telefon med kollega Xi Jinping för första gången på länge. Men alldeles oavsett det pågående handelskriget mellan USA och Kina är utsikterna för djupare vänskap mellan länderna inte ljusa.

På kort sikt handlar en hel del om Trumps burdusa sätt och inkompetens. I grunden gäller det även Kinas växande styrka, kombinerad med en allt hårdare kommunistisk diktatur.

Kinas statskapitalistiska modell har varit framgångsrik alltsedan de första marknadsreformerna för 40 år sedan. Miljoner har lyfts ur fattigdom och tillväxten är fortfarande hög. Den internationella finanskrisen sänkte västvärlden medan Kina tågade vidare.

Parallellt har repressionen i Kina nått monstruösa proportioner. Yttrandefriheten är död. Rättsväsendet är en partifilial.

Över tid har kineserna skapat ett gigantiskt handelsöverskott gentemot USA, vilket enligt Trumps världsbild är ”orättvist”. Han har därför infört 10 procents tull på hälften av den kinesiska importen. Efter nyår ska den höjas till 25 procent och omfatta rubbet.

Tullar är inget smart medel för att rätta till obalanser. USA:s underskott beror på att landet konsumerar mer än det sparar. Men det finns också ett amerikanskt missnöje med Kina som det råder brett samförstånd kring: enorma statliga subventioner, stängsel runt den inhemska marknaden, stöld av patenträttigheter.

I början av oktober höll vicepresident Mike Pence ett uppmärksammat tal som fick åhörarna att tänka på ett nytt kallt krig. Men även EU håller med om kritiken mot Kina, i lägre tonläge.

Kina protesterar och hävdar att USA är ute efter att hålla tillbaka det Mittens rike som äntligen har börjat återta sin rättmätiga position i världen. Nationalismen är inte mindre i Peking än i Vita huset.

Det är viktigt att komma ihåg vilket slags Kina som yrkar på status som stormakt. Xi Jinping är kommunistregimens allt överskuggande ledare, ordförande för allt från partiet till de militära styrkorna. Med hjälp av en antikorruptionskampanj har han eliminerat rivaler på löpande band och koncentrerat alla spakar till sig själv.

Parallellt har repressionen i Kina nått monstruösa proportioner. Yttrandefriheten är död. Rättsväsendet är en partifilial. Polisstaten, stöttad av det senaste i högteknologisk övervakning, är överallt. Senaste året har en miljon uigurer spärrats in i provinsen Xinjiang för att lära sig älska kommunismen mer än islam.

Det fanns en tid när västvärlden hoppades att Kinas ekonomiska reformer skulle följas av politiska. Medelklassens krav på delaktighet skulle få förtrycket att vika för öppnare strukturer. Motsatsen har skett.

Och Xi är den som har låtit staten dominera ekonomin alltmer. Väldiga satsningar görs på spetsteknik och artificiell intelligens. Nya sidenvägen till sjöss och lands ska sprida Kinas inflytande till hela Asien och vidare västerut. Kinesiska investeringar utomlands har inte sällan illa dolda säkerhetspolitiska syften.

För ett år sedan inskärpte Xi på partikongressen att Kina skulle bli en global makt. Däri ingår ambitioner att inskränka friheten långt utanför landets gränser.

De svällande ekonomiska musklerna har gett utrymme för en kraftig militär expansion. När bnp ökar med 10 procent kan försvarsutgifterna också göra det. Kina betraktar Öst- och Sydkinesiska havet som insjöar, där grannländer och fartygstrafik ska underkasta sig Pekings vilja. Anspråk görs på Taiwan och japanska öar. Klipprev byggs om till militärbaser.

Både USA och Kina behöver också inse att de har gemensamma intressen, i allt från Nordkorea till klimatfrågor.

Det finns en stor skillnad mot kalla kriget: Sovjet var aldrig en integrerad del av världsekonomin. Kina spelar en avgörande roll globalt och är sammanlänkat med USA. Ett mått av ömsesidigt erkännande behövs. Handelskrig innebär risker för värre konflikter.

Samtidigt har USA rätt att hävda respekt för internationella regler. Det skulle underlätta om Trump själv höll sig till dem, men det finns inget likhetstecken mellan USA och Trump. Barack Obamas goda idé med frihandelsavtalet TPP var att sätta en standard som Kina gärna fick ansluta sig till. Trump började sin presidentbana med att gå ur. Kineserna har svårt att hantera Trumps nycker, men slumpen kommer inte att betvinga Peking i längden.

USA:s försvarsallians med Japan och Sydkorea har varit bra för Östasiens stabilitet. Andra länder i regionen förväntar sig också amerikanskt ledarskap. USA, åtminstone utan Trump, har betydligt fler vänner än Kina. Att ge sig på EU och Japan med ståltullar, i stället för att gemensamt bekämpa kinesiskt lurendrejeri, är enfaldigt.

Både USA och Kina behöver också inse att de har gemensamma intressen, i allt från Nordkorea till klimatfrågor. Trump och Xi ska träffas vid G20-mötet i slutet av november, och länderna måste hitta sätt att umgås. Världsekonomin likaväl som den globala freden är beroende av det.