Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/utan-kontanter-klarar-vi-inte-ett-langvarigt-elavbrott/

Ledare

Johan Schück: Utan kontanter klarar vi inte ett långvarigt elavbrott

Cecilia Skingsley, vice riksbankschef. Foto: Magnus Hallgren

Det finns goda skäl att göra som våra grannländer och värna om kontanterna. Men ingen tycks ta ansvar för detta beredskapsproblem.

Johan Schück är ekonomijournalist och kolumnist.

Rätta artikel

Stora förändringar sker ofta i det tysta, i stället för att diskuteras medan de faktiskt pågår. Här gäller det kontanterna som raskt är på väg att trängas undan, i takt med att digitala betalningsmedel tar över.

Vi möter det nästan varje dag när allt fler butiker, kaféer och restauranger förklarar att de har slutat ta emot sedlar och mynt. Och vi medverkar själva genom att inte bära med oss kontanter och i stället se kortbetalningar som allt mer självklara.

Både säkerhets- och bekvämlighetsskäl finns med i bilden och förmodligen är det så här som flertalet vill ha det. Det hörs visserligen protester, men trots allt inte särskilt starka. Tanken att man, såsom i våra grannländer, ska ha ovillkorlig rätt att betala med kontanter tycks inte vinna brett gehör.

I Sverige är det nog i senaste laget att införa en sådan regel, i synnerhet som den skulle betyda ökade kostnader för många småföretag. Så det är osäkert hur länge kontanterna lever kvar, såvida det inte finns särskilda samhällsskäl att behålla dem.

Men sådana skäl finns och borde lyftas fram! Det räcker att ställa frågan hur Sverige skulle klara ett långvarigt elavbrott, som kanske åstadkoms just i syfte att slå ut betalningssystemet. Då – om inte förr – blir det uppenbart att digitala betalningar inte alltid fungerar.

Liknande problem gäller även för många andra samhällsfunktioner, kan man invända. Men betalningssystemet kan liknas vid samhällets blodomlopp, med förgreningar på alla områden. Utan pengar står man sig slätt, eftersom vi knappast är förberedda på att plötsligt övergå till byteshandel. Man kan inte räkna med att allmänheten håller tillräckliga reserver av kontanter hemma i sina byrålådor.

Vem känner då tillräckligt ansvar för situationen? Egentligen ingen, verkar det. Riksbanken driver för närvarande projektet att ta fram en e-krona, såsom ett möjligt statligt alternativ till de privata betalningslösningarna. Men om e-kronan blir verklighet, kan den ändå inte avhjälpa det här beredskapsproblemet. Det stora flertalet betalningar måste ändå följa samma digitala motorvägar som när vi betalar med Visa eller Mastercard, såvida staten inte ska bygga upp dyra parallella system – vilka också kan slås ut.

Fysisk kontanthantering på alla håll i landet är däremot en uppgift som Riksbanken sedan länge har övergett. Det finns inte längre depåer som är spridda över landet, i syfte att försörja med sedlar och mynt. Bankerna är inte heller intresserade. Det märker nog alla som går in på ett bankkontor och oanmält vill ta ut en större summa kontanter från sitt sparkonto. Resultatet blir då sällan vad man hoppas på.

Skälet är ganska enkelt. Kontanthantering kostar mycket och har ingen intäktssida, eftersom allmänheten knappast är beredd att betala avgifter för att använda sedlar och mynt. Riksbanken tjänar visserligen på kontanterna, eftersom dessa fungerar som ett räntefritt lån till staten från allmänheten. Men den statliga vinsten från detta, som med ett gammalt fint ord kallas seigniorage, har minskat kraftigt på senare år och går knappast att ta tillbaka.

Bankerna är inte heller intresserade. Det märker nog alla som går in på ett bankkontor och vill ta ut en större summa kontanter.

För Riksbankens del är dessutom förutsättningen att någon annan tar det praktiska ansvaret för logistiken, med riskfyllda värdetransporter och liknande. Viljan på den privata sidan verkar dock mycket ljum, i varje fall från bankernas sida. Bankerna kan möjligen åläggas att hålla bankomater öppna i glesbygden, vilket Riksbanksutredningen föreslår. Men det är svårt att tvinga dem att svara för kontantförsörjningen inför tänkbara samhällshot. I så fall blir nog uppgiften inte särskilt bra skött.

Snarare verkar det bli nödvändigt att bygga upp en ny organisation med förgreningar över landet, om kontanterna ska finnas kvar av beredskapsskäl. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, ligger väl närmast till, men frågan behöver utredas. Till sist gäller det vem som är beredd att betala. Hittills har ingen frivillig anmält sig, men det är svårt att se någon annan än staten.

Vid ett seminarium hos tankesmedjan Fores ställde jag nyligen frågan om kontantförsörjningen i krissituationer till vice riksbankschefen Cecilia Skingsley, som har varit drivande i e-kroneprojektet. Hon svarade att Riksbanken har tänkt på detta problem, men kunde ”av lätt insedda skäl” inte berätta om hur man resonerar.

Men hennes svar är inte så enkelt att förstå. Man kunde ju diskutera samhällets krisberedskap utan att gå in på känsliga detaljer. Fler vill nog veta något om hur betalningarna ska fungera i en situation där mycket annat är utslaget.

Oavsett vilken lösning man då väljer för kontanterna, kommer den att kosta. Det gäller särskilt som den vardagliga användningen av sedlar och mynt fortsätter att minska. Redan inom det närmaste decenniet kan denna praktiskt taget nå sitt slut.

I egenskap av skattebetalare får vi då allihop betala för att kontanterna ändå ska finnas kvar. Och den betalningen måste naturligtvis skötas digitalt. Ingen kommer väl på tanken att skicka sedlar och mynt till Skatteverket, som i så fall inte skulle ta emot dem.