Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-25 08:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vad-ar-egentligen-en-borgerlig-regering/

SVENSK POLITIK

Ledare: Vad är egentligen en borgerlig regering?

Redo att förhandla?
Redo att förhandla? Foto: Nicklas Thegerström

DN 30/6 2021. Ett regeringsunderlag med L, C, MP och S består av lika många borgerliga partier som ett med M, KD och SD.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Vad är en borgerlig regering? Frågan ställdes till Ulf Kristersson (M) under måndagens pressträff, efter att Stefan Löfven (S) meddelat sin avgång.

”Det tror jag att de allra flesta vet”, svarade moderatledaren. Och så var det kanske en gång i tiden.

I dag är det dock svårt att hitta en exakt definition, trots att begreppet användes flitigt under tisdagen med anledning av talmansrundan, som slutade med att talman Andreas Norlén gav Kristersson i uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. För det är långt ifrån självklart att Kristerssons fortsättning, där han bland annat nämnde att M och KD vill bilda en borgerlig regering som för borgerlig politik och som kan samarbeta med andra, är ett heltäckande svar.

Samma oklarhet uppstår för övrigt när Liberalernas förflyttning diskuteras. I P1-morgon sa nyligen skribenten och debattören Alice Teodorescu Måwe att L gör klokt i att återvända dit där de hör hemma, ”det vill säga bland liberala partier”.

Frågan är vilka de ”liberala” partierna är och vad som krävs för att en regering ska klassas som ”borgerlig”. För begreppen är för det första inte synonyma. För det andra inte heller liktydiga med att vara i opposition mot Socialdemokraterna, även om flera av partierna som klassas som borgerliga – Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna – tidigare kallades för icke-socialistiska.

De liberala är något svårare att ringa in, men C och L ingår utan tvekan. Dessutom har både liberalkonservativa Moderaterna och gröna Miljöpartiet många liberala tendenser, medan KD enligt partiets hemsida är ”en del av den stora internationella kristdemokratin”. Vidare står det i principprogramet att ”den liberala individualismen betonar individen på bekostnad av de naturliga gemenskaperna”, så Ebba Busch (KD) håller sig frivilligt utanför.

Det gäller även Sverigedemokraterna, som är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti. ”Jimmie Åkesson har utnämnt liberalismen till sin huvudfiende. Vi kunde inte vara stoltare”, skrev Liberalerna triumferande under Jan Björklunds partiledartid. Och som Karin Svanborg Sjövall, fristående kolumnist på ledarsidan, påtalade strax efter valet 2018: ”Sverigedemokraterna är inte, har aldrig varit, och kommer sannolikt aldrig att bli ett borgerligt parti” (Smedjan 10/9-2018).

Vilka av de här alternativen kan Ulf Kristersson acceptera för att nå målet om en borgerlig regering?

Det märktes inte minst under midsommarhelgen när Moderaterna twittrade: ”Det finns – om Centerpartiet vill – majoritet för en borgerlig regering sedan riksdagen röstat bort Stefan Löfven”, vilket SD-riksdagsledamoten Martin Kinnunen kommenterade med ett ”nej”. Budskapet underströks på tisdagen när Jimmie Åkesson (SD) uteslöt ett samarbete med C. Det innebär att icke-borgerliga Sverigedemokraterna inte accepterar borgerliga Centerpartiet i en ”borgerlig regering”, varpå definitionerna snurras till ännu mer.

Samtidigt har Kristersson rätt i att en borgerlig regering behöver samarbeta med andra, eftersom de borgerliga partierna bara fick 40,2 procent av rösterna i det senaste valet, medan de som kan kallas liberala samlade 38,3. Då återkommer frågan: Med vilka partier?

Ett regeringsunderlag med de fyra allianspartierna och MP innehåller ett borgerligt parti mer än en koalition med M, KD, L och SD. Ett med S, M och C – kanske med Annie Lööf som statsminister – består av lika många som M, KD och SD. Och antalet liberala partier som var med och tog fram januariavtalet är två mer än grupperingen på högerflanken.

Därmed uppkommer den intressantaste frågan: Vilka av de här alternativen kan Ulf Kristersson acceptera under sitt sonderingsuppdrag, för att nå målet om en borgerlig regering?

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt