Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 21:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vaxande-ytterkanter-kraver-liberala-brobyggare/

Ledare

Växande ytterkanter kräver liberala brobyggare

Pedro Sánchez får snart rösta igen. Foto: Bernat Armangue

DN 24/9 2019. Kronisk instabilitet blir resultatet när partierna i politikens breda centrum inte klarar att samarbeta.

Fjärde gången på fem år blir det, när spanjorerna senare i höst går till valurnorna. 

Förra veckan konstaterade kungen att ingen partiledare har tillräckligt stöd för att vinna en premiärministeromröstning. Under måndagen löpte den formella tidsfristen ut för när en regering måste vara på plats för att undvika nyval. Den 10 november är det dags att rösta igen.

Spanjorerna pratar om svårigheterna med den nya ”mångpartismen”. Parlamentet brukade ju helt domineras av två aktörer, borgerliga PP och socialdemokratiska PSOE. Efter finanskris och år av åtstramningspolitik har de dock sjunkit ihop. 

De har fått sällskap av ett liberalt mittenparti, Ciudadanos. Två populistpartier har också trätt in: Podemos till vänster och Vox till höger. De förra har historiska kopplingar till Venezuela och står för en radikal ekonomisk politik, de senare kombinerar sexism och rasism med oblyga blinkningar till Francoregimen. 

Dessutom finns de regionala nationalistpartierna – från bland annat Baskien och Katalonien – kvar. Deras tyngd är större i det fragmenterade politiska landskapet och deras roll mer kontroversiell efter katalanernas självständighetsförsök.

Någon särskild spansk sjuka handlar det ändå inte om. Traditionella borgerliga och socialdemokratiska maktpartier försvagas över hela Europa. Fragmenteringen ökar. 

Huvudproblemet är heller inte att partierna blir fler, utan att ytterkanterna växer. Värst blir det när det, som i Spanien, kombineras med en hårdare blockpolitik. 

Matematiskt går det utmärkt att få ihop en stabil regering som för en sansad politik.

För rent matematiskt går det utmärkt att få ihop en stabil regering som för en sansad politik. En storkoalition mellan PSOE och PP är ett alternativ, men precis som i Sverige vägrade maktpartierna att göra upp. Ett spanskt januariavtal vore också möjligt, men Ciudadanos ledare Albert Rivera har bundit in sig i ett högerblock. Hade mandaten räckt hade han till och med varit öppen för att luta sig mot högerpopulisterna i Vox, men till PSOE:s Pedro Sánchez har han sagt nej. 

Det finns förklaringar till Riveras motstånd mot Sánchez. När PSOE-ledaren tog premiärministerposten förra året var det med stöd av såväl Podemos som katalanska separatister. De senare är ett rött skynke för Ciudadanos, som har rötterna i Katalonien och spansk enighet högst på dagordningen.

Men det har haft ett pris. För Spanien: I stället för en stabil mittenregering placerades PSOE i Podemos knä – och när de inte kom överens sattes landet på rak kurs mot nyval. 

Och för Ciudadanos: Tunga företrädare har lämnat i protest mot att partiet lagt ett veto mot mittenvänstern och samtidigt gläntat på dörren åt ytterhögern. Väljarna gör det också, opinionssiffrorna pekar neråt. Förra veckan kände sig Rivera till och med tvungen att sträcka ut handen till Sánchez, men med så hårda krav på ingrepp i den katalanska autonomin att det uppenbarligen var ett spel för galleriet, ett försök att blidka besvikna väljare.

Kronisk instabilitet, det är alltså situationen i Spanien. Så blir det om partier i politikens breda centrum inte klarar att göra upp när ytterkanterna växer. 

När de traditionella maktpartierna flyr undan faller ansvaret tungt på liberala aktörer. Att döma av Ciudadanos öde verkar också väljarna tycka att man ska axla det.