Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vem-kan-lita-pa-liberalerna/

Ledare

Vem kan lita på Liberalerna?

Vart tar Nyamko Sabuni sitt parti? Foto: Alexander Mahmoud

DN 5/10 2019. Osäkerheten kring vart L är på väg gör det svårt att vinna väljare. Sabuni borde stå fast vid vägvalet från i januari.

Vill man vara snäll kan man säga att de cirka 4 procent som de flesta opinionsinstitut ger Liberalerna utgör en återhämtning. När det var som värst i våras låg partiet kring 3. Då rasade först öppen strid om regeringsfrågan, sedan dubbla skandaler runt europaparlamentarikern Cecilia Wikström och riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl. 

En mer korrekt beskrivning av Liberalernas situation är ändå att partiet fastnat precis vid riksdagsspärren. Det är en farlig plats att vara på, eftersom skillnaden mellan 3,9 och 4,0 procent är både hårfin och milsvidd. 

Varför är L då fast på så låga nivåer? Därför att partiet skickar dubbla signaler om vilken typ av parti man är. Vad värderas högst: liberala idéer eller en borgerlig identitet?

När Liberalerna ingick januariavtalet slogs det fast att man i första hand är ett liberalt parti – politikens inriktning och innehåll var viktigare än om statsministern var socialdemokrat eller moderat. L var inte villigt att spola viktiga värderingar och sakpolitiska förslag och ta Sverigedemokraterna i båten bara för att statsministern skulle heta Ulf Kristersson i stället för Stefan Löfven.

Det hade ett pris. De L-väljare som satte den borgerliga identiteten först övergav partiet. 

Det är den osäkerheten, inte samarbetet med Stefan Löfven, som gör det svårt för Liberalerna att växa i opinionen.

Men det skapade också nya möjligheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har liberalt sinnade väljare som kan plockas. Även hos Centerpartiet finns en del som kan lockas tillbaka.

Saken är bara att L omedelbart efter att ha ingått januariavtalet valde Nyamko Sabuni till partiledare. Hon tillhör dem som mest konsekvent argumenterat för att man ska glänta på dörren till SD. Hennes mest ivriga supportrar, i och utanför partiet, var dessutom de som förespråkat att göra Ulf Kristersson beroende av Jimmie Åkesson. Sedan Sabuni valdes har hon också omgivit sig med personer som motsatte sig uppgörelsen med S, MP och C. 

Nyamko Sabuni har sagt att hon tänker fullfölja januariavtalet. L-partisterna begriper vikten av att kunna ta ansvar för ingångna överenskommelser. 

Men vart vill hon föra partiet när avtalet löpt ut? Så länge väljarna inte får svar på den frågan kommer de knappast att strömma till. Det är den osäkerheten, inte samarbetet med Stefan Löfven, som gör det svårt för Liberalerna att växa i opinionen.

Det vore sorgligt om Sabunis mål var att L ensidigt ska betona den borgerliga identiteten framför de liberala idéerna och tillsammans med M och KD öppna dörren för Sverigedemokraterna. Någon värdegemenskap som inbegriper liberalismen och den populistiska nationalismen finns ju inte. 

Det skulle heller inte vara så mycket enklare att överbrygga sakpolitiska skillnader med Jimmie Åkesson eller, för den delen, Ebba Busch Thor än med Stefan Löfven. Tillsammans med S tog Sabuni bort värnskatten, mot KD-ledaren har hon fått försvara reformen.

Det enda som skulle förena de fyra partierna i denna nya allians skulle vara axiomet att statsministern aldrig någonsin får vara socialdemokrat. Det är en rätt svag grund för ett meningsfullt samarbete.

Dessutom vore det en riskfylld omläggning. Det skulle ta tid att vinna tillbaka förtroendet hos de borgerliga väljare som känner sig svikna av januariuppgörelsen. De som gillade överenskommelsen skulle försvinna till Centern.

Bästa sättet att vinna väljare är att stå fast vid det val som gjorts och därmed bekräfta att L är ett i första hand liberalt parti, i politikens centrum.