Vad ska man med insekter till? De är ju bara i vägen, så snart solen och värmen kommer är de där. Flugor som i olika storlekar surrar runt ansiktet, getingar som aggressivt hovrar över all mat, allsköns bärfisar som dränker sig i den svalkande drickan. 

Och det enda som är värre än myggans inande i sovrummet om natten, är när myggans inande tystnar och man vet att den nu slagit sig ned och är i full färd med att slanga blod, med ett nesligt kliande märke som följd. 

Mer än så behöver den moderna människan inte reflektera över insekternas existens, denna synbarligen mest obetydliga del av det intrikata naturliga kretsloppet. 

Om tio år finns en fjärdedel färre insekter, om 50 år är bara hälften kvar.

Kanske är det därför det inte har uppstått någon större panik över larmen om hur illa det är ställt med småkrypen världen över. Man ser inte betydelsen av detta, på samma sätt som man inte ser kon bakom det anonyma köttet i affärernas frigolittråg. Naturen är väl dold bakom tjocka, trygga lager kulturell bekvämlighet. 

Men insekterna är livsviktiga i hela ekosystemet; som en del av näringskedjan för andra arter, som återvinnare av näring, och – inte minst – som pollinatörer, och därmed en förutsättning för odlandet av grödor. Det är inte bara bin och humlor det handlar om. Getingar, flugor, fjärilar och skalbaggar är också viktiga pollinatörer. Vi klarar oss inte utan insekterna. 

Det borde därför oroa oss att 40 procent av världens insektsarter nu är på nedgång, enligt en forskningsgenomgång i tidskriften Biological Conservation.

”Det går väldigt snabbt”, säger rapportförfattaren Francisco Sánchez-Bayo till tidningen The Guardian. ”Om tio år finns en fjärdedel färre insekter, om 50 år är bara hälften kvar och om 100 år har vi inga alls.”

Jo, det är ett hastigt förlopp, det går åtta gånger så fort som för andra djurarter. Från både Tyskland och Puerto Rico rapporteras det redan om kollapsade insektspopulationer. I Storbritannien minskade antalet fjärilsarter med 58 procent på odlad mark bara mellan 2000 och 2009.

Klimatet pekas ut som en bakomliggande faktor till insektsdöden, inte minst i tropikerna. Men i grunden beror den framför allt på klassisk miljöförstöring: på ett alltför intensivt jordbruk, med alltför omfattande användning av bekämpningsmedel. 

Det innebär stora områden som renskrubbas med syntetiska gödningsmedel och pesticider. Allra värst är neonikotinoiderna – de steriliserar marken och pekas ut som den kanske främsta bidödaren. Ändå används de.

Det sker även i Sverige. Här har Kemikalieinspektionen i dagarna gett dispens för besprutning av sockerbetor med just neonikotinoider, fastän de på goda grunder förbjudits i Europa. Det framstår som direkt dumdristigt. 

För gifterna påverkar även omkringliggande omgivningar: den 75-procentiga minskningen av insekter i Tyskland uppmättes i naturreservat. 

Och Francisco Sánchez-Bayo berättar sorgset i The Guardian om hur han körde genom hela den australiska landsbygden på semestern senast, utan att en enda gång behöva göra rent vindrutan. Tidigare år har han tvingats till ideliga stopp.

Sådan är insektsdöden. Den märks genom vad som inte finns där. Får den fortgå väntar oss snart inte bara en sterilt ren, tyst vår, utan också en kusligt öde sommar och en katastrofal höst och vinter.