Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vi-vet-fortfarande-inte-vad-wallstroms-soppa-kostade/

Ledare

Vi vet fortfarande inte vad Wallströms soppa kostade

Bör berätta mer om kampanjen.
Bör berätta mer om kampanjen. Foto: Pontus Lundahl/TT

DN 3/1 2019. Sveriges kampanj för platsen i FN:s säkerhetsråd präglades av mörkläggning. Därför är det svårt att avgöra om det var värt priset. 

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Det är lätt att göra sig lustig över utrikesminister Margot Wallströms summering av den svenska insatsen i FN:s säkerhetsråd (DN Debatt 2/1). På pluskontot intecknas att rådet ”träffats över 800 gånger och antagit fler än 100 resolutioner”. På minussidan hamnar att mördandet i Syrien tillåtits fortsätta, de ostraffade människorättsbrotten i Myanmar och de upprepade kärnvapentesterna i Nordkorea.

Har Sverige gjort skillnad? På pappret, verkar det som. I verkligheten, mer tveksamt.

Dessutom präglas FN som organisation, för att använda utrikesministerns egna ord, av ”brister och misslyckanden” – alltifrån sexuella övergrepp begångna av den egna personalen, till en konstant oförmåga att ta itu med intern korruption.

Ändå är det att göra det lite väl lätt för sig att helt avfärda det svenska deltagandet. Poängen med världssamfundet är att alla länder ska vara med – demokratier och diktaturer, såväl mer eller mindre hederliga som genomkorrupta regimer. Just säkerhetsrådet ska dessutom hantera världens absolut svåraste och blodigaste konflikter, samtidigt som stormakterna gör sitt bästa för att låsa varandra. 

Resultatet av att idealisten engagerar sig i FN blir således lätt samma som när den utsvultne serveras soppa och utrustas med en gaffel. Skjortan får oundvikligen fläckar och särskilt tillfredsställande är det inte.

Men om inget annat bjuds? Ja, då är det kanske bara att ändå försöka sleva i sig. 

Problemet med Margot Wallströms soppa är därför inte främst hur vattnig den är. Utan att vi fortfarande inte vet hur mycket hon betalade för den. Trots att utrikesministern gjorde en stor sak av den svenska transparensen under kampanjen för platsen i säkerhetsråden präglades den av mörkläggning. 

DN har bland annat avslöjat att utrikesdepartementet undanhållit flera hundra dokument. Genom att de klassificerades som arbetsmaterial behövde de inte diarieföras. 

Kort och gott: Vad kostade platsen i säkerhetsrådet i naggade värderingar och kantstötta ideal?

När utredaren Anders Lidén sedan fick i uppgift att genomföra en oberoende utvärdering av den svenska kampanjen avslöjade DN att UD snabbt varit framme med rödpennan. Särskilt oberoende ville man inte att utredaren skulle vara. Efter att Lidén sedan överlämnat sin rapport om 40 sidor plus bilagor förnekade utrikesdepartementet att den mottagits, offentliggjorde endast en 15-sidig sammanfattning och menade att resten utgjorde ”arbetsmaterial”.

Sammanfattningen av Lidéns utredning, som utsatts för en generös behandling med en svart markeringspenna, slår ändå fast en rad slutsatser kring kampanjen. Dit hör att det var viktigt ”att Sverige slutat föra en aggressiv och självrättfärdig politik”, att ”röstbyten” spelade en avgörande roll och att förväntningar kring svenskt bistånd var viktiga.

Exakt vad det innebär framgår inte. Tystade den svenska kritiken mot människorättsbrott i något land under kampanjen? Röstade vi fram någon ljusskygg figur till ett FN-toppjobb i utbyte mot stöd för vår kandidatur? Kan biståndsbeslut styras av huruvida något land hjälpte oss? 

Kort och gott: Vad kostade platsen i säkerhetsrådet i naggade värderingar och kantstötta ideal?  

Den informationen är nödvändig, både för att avgöra om de två åren var värda sitt pris och för att vi ska kunna besluta om vi bör kandidera igen.

Är soppan tillräckligt dyr är det ibland bäst att avstå.