Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 17:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/victor-lapuente-gine-nastan-bara-forlorare-i-det-spanska-kulturella-inbordeskriget/

Ledare

Victor Lapuente Gine: Nästan bara förlorare i det spanska kulturella inbördeskriget

Vox-anhängare. Foto: Alconada/AlterPhotos/ABACA USA

Spanien behöver reformer av både arbetsmarknad och välfärdsstat. Men frågan om sådana reformer har varit frånvarande i en polariserad valkampanj om kultur och identitet. 

GÄSTKOLUMN. Victor Lapuente Gine är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Rätta artikel

Precis som i många städer runt Medelhavet brukade invånarna i Barcelona hänga ut kläder på tork på sina balkonger. Nu hänger de upp flaggor. Hos en granne, den separatistiska katalanska flaggan. Hos grannen intill, den spanska. 

Detta flaggkrig har i några år utkämpats över hela Katalonien, den rika, 7,5 miljoner människor starka regionen som trotsade Spaniens konstitution med en olaglig folkomröstning om självständighet. Som svar är resten av Spanien nu täckt av spanska flaggor, varav många med en bild på en trotsig tjur.

Det här är bara en strid i det större kulturella inbördeskrig som förklarar det förbryllande resultatet i söndagens val. De största förlorarna var de mer etablerade partierna: det socialistiska PSOE som företräds av premiärministern Pedro Sánchez, trots att de tydligt vann valet, det konservativa PP, trots att man lyckats behålla sin hegemoni bland högerpartierna, det liberala Ciudadanos, trots att de uppnådde sitt bästa valresultat hittills och Podemos längst till vänster, trots att de fick ett hyfsat valresultat efter en intern bitter kamp. 

Alla har de varit en del av en smutsig valkampanj. PP och Ciudadanos har anklagat PSOE och Podemos för att konspirera med de katalanska separatisterna för att dela Spanien. PSOE och Podemos har i sin tur anklagat PP och Ciudadanos för att samverka med Franconostalgiker och för att underminera medborgarnas rättigheter.

Den som drog störst nytta av detta krig var en outsider: det nybildade partiet på högerkanten. Från ingenstans chockade Vox det politiska landskapet genom att få 11 procent av rösterna i valet i Andalusien i december. Nu nådde de 10 procent nationellt, med många unga väljare. 

Vox ledare heter Santiago Abascal, en vapenbärare och före detta ungdomsledare för det konservativa PP som odlar en machobild om sig själv – en blandning mellan ”Gladiators” Russell Crowe och en orädd conquistador. Bland sina kandidater till parlamentet hade Vox rekryterat ett flertal tjurfäktare och armégeneraler. Med Steve Bannon som rådgivare drev partiet en Trumpliknande kampanj med mottot ”Gör Spanien fantastiskt igen”. Abascal undvek intervjuer och debatter i etablerade medier, vilket gjorde att hans inlägg på Twitter direkt hamnade på tidningarnas löpsedlar.  

Under den ekonomiska krisens mörkaste år såg Spanien födelsen av ett politiskt experiment i form av Europas bäst organiserade gräsrotsrörelse långt ut på vänsterkanten: Podemos. Ändå fick Podemos bara 14 procent av rösterna i söndagens val, en nedgång från 21 procent 2016. Antietablissemangsrösterna gick till Vox. Precis som i resten av väst verkar den radikala högern bättre än den radikala vänstern på att ta itu med den växande misstron mot den politiska eliten. 

Genom att utmåla separatism, feminism och progressiva idéer som fiender till Spanien och dess traditioner har Vox lyckats dominera den offentliga debatten. 

Det har lett till att de två höger-mitten-partierna, PP och Ciudadanos, fört en kapprustning för att visa vilket parti som är mest spanskt, med förslag om att avbryta Kataloniens självstyre, utdela hårda straff till de katalanska separatisterna och stödja jakt och tjurfäktning. PP hade till och med rekryterat en berömd torero som riksdagskandidat. 

Den radikala högern verkar bättre än den radikala vänstern på att ta itu med misstron mot eliten.

Å ena sidan är Spanien ett av de västländer som har utvecklats mest under de senaste decennierna. Efter att traditionellt ha varit en socioekonomisk eftersläntrare, har landet växt till att bli en av Europas största ekonomier och en pionjär i erkännandet av homosexuellas och minoriteters rättigheter. Den ökade utbildningsnivån hos spanjorer födda på 1970– och 80-talet jämfört med de födda på 1940– och 50-talet är en av de största registrerade förändringarna i OECD. Spanska kvinnor lever näst längst i världen, efter de japanska. Och Spaniens fredliga och lyckade övergång till demokrati har blivit en förebild för andra länder och ett ideal för demokratiska kämpar över hela världen, från Mellanöstern till Sydafrika och Kuba. 

Å andra sidan är alla dessa prestationer i fara. Spanien behöver modiga reformer av både arbetsmarknad och välfärdsstat. Ändå har frågan om sådana reformer varit frånvarande i en polariserad valkampanj som centrerats runt frågor om kultur och identitet. 

Politikerna bär huvuddelen av skulden för detta. Men i grund och botten handlar det om ett tillitsproblem. Spanjorer är bland de européer som mest misstror sina verkställande, parlamentariska och juridiska instanser. De flesta tror att de offentliga institutionerna tjänar de etablerade företagen, inte samhället. I denna miljö blir radikala politiska röster snabbt populära. 

Att vända denna situation kräver reformer som förbättrar uppfattningen om de spanska institutionernas neutralitet. Det krävs vikter och motvikter som binder makthavares händer och förhindrar dem att tillsätta sina kompisar och ensidigt ta politiska beslut, så som Carl Dahlström och jag visar i ”Organizing Leviathan” (Cambridge University Press, 2017). Men vem binder händerna på machopolitikerna?

Översättning: Tove Wikehult