Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vilka-folkvalda-bestamde-att-antiken-ska-bort/

Ledare

Ingen har krävt att slippa bli bildad

Bildning i ruiner. Foto: AP

DN 2/10 2019. Ingen politiker har gått till val på att förstöra bibliotek och montera ner bildningen i skolan. Ändå har det skett – men det går att stoppa den destruktiva utvecklingen. 

Alea iacta est! Med några pennstreck kom deklarationen från Skolverket: För högstadieelever ska historien nu börja år 1500, med ett sjok som heter ”Kolonisation, industrialisering och idéströmningar”.

Antiken föll bort. Centrala begrepp för nutiden, som republik, lyrik, dramatik, logik, demokrati och – ironiskt nog – koloni, klipps av från sitt kulturella sammanhang och blir liksom svävande fritt i hopp om att någon vidsynt gymnasielärare så småningom ska lyckas förankra dem.

Även förslaget till ny kursplan i svenska har väckt frågetecken. En text som slog fast att eleverna skulle lära sig om ”lyrik, dramatik, sagor och myter” ersätts med det mer samtidspolitiska ”utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Skolverket försäkrar att detta handlar om ”textbearbetning och inte en innehållslig förändring i kursplanen”. Men om det nu inte spelar någon större roll vad som står i läroplanen är frågan varför den alls måste skrivas om. Det är inte svårt att dra slutsatsen att Skolverket verkligen hade frejdiga planer på att rensa i de mossigare delarna av kulturen, men att kritiken blev för stark.

Det är tråkigt, det som snart kan ske i högstadiekorridorerna, men betydligt mer smärtsamt är att det inte är en isolerad företeelse utan en del av något mycket större. Låt oss kalla det en erodering av bildningen.

I förra veckan påminde Lärarnas riksförbund och Språklärarnas riksförbund i Sydsvenskan om ett välkänt problem: svenska barn och unga lär sig inte främmande språk. ”När våra nordiska grannländer upprättar språkstrategier och utvecklar språkundervisningen, ser Sveriges ansvariga beslutsfattare stillatigande på när språkämnena utarmas.”

Utanför skolans värld har det redan skrivits mycket om hur våra bibliotek är på väg att förvandlas till en blandning av värmestugor, ungdomsgårdar och socialkontor. 

Samtidigt kommer larmrapporterna om minskad läsning. Statens medieråd konstaterade nyligen att bara 11 procent av svenska 13-18-åringar dagligen läser böcker eller tidningar – en halvering på sex år.

Kanske är det så att vår hjärna successivt värms upp av den ena inskränkningen i folkbildningen efter den andra.

”Bildning är ett rikt landskap, ett ådernät, ett blodomlopp och en syresättning i ett samhälle som Sveriges.” Så skriver idéhistorikern Sverker Sörlin i sin nya bok ”Till bildningens försvar”. 

Och det är lätt att se relevansen i liknelsen med blodet och syret: bildningen är samtidigt något konstant, något som ständigt förnyas och något som tillförs utifrån.

Två saker förenar exemplen ovan. Det första är att få svenskar tycks vilja ha det så här. Inte många debattartiklar skrivs som kräver mindre undervisning om antiken, det är glest på barrikaderna för att tillåta knarkförsäljning, hotfulla ungdomsgäng och nazistisk propaganda på biblioteken.

Var är egentligen politikerna som pläderar för detta? Vem har framfört dessa krav i valrörelsen? Att högstadieelever till exempel inte ska få lära sig om antiken innebär en stor förändring i skolan. Vem har klubbat igenom den?

Det andra förenande draget är att allt ovan går att åtgärda. Det krävs inte ens särskilt stora ingrepp i samhällskroppen för att vrida utvecklingen rätt och genomföra reformer som gynnar bildningen snarare än att riva den. Var finns den där omtalade kulturkonservativa politiska vågen på de områden där den verkligen behövs?

Liknelsen med grodan som kokas så sakta att den är död innan den fattat vad som hänt är välkänd. Kanske är det så att vår hjärna successivt värms upp av den ena inskränkningen i folkbildningen efter den andra.

Generationerna som själva upplevde Nazityskland och Förintelsen håller på att försvinna, konstaterade den brittiske författaren Philippe Sands nyligen på DN Kultur. ”Det som återstår för oss är det de skrev.”

Men då krävs också människor som kan läsa det, förstå det, tolka det och sätta in det i ett sammanhang. Bildade människor.