Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 09:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/vill-jonas-sjostedt-ens-stada-ut-extremismen/

Ledare

Vill Jonas Sjöstedt ens städa ut extremismen?

Illustration: Magnus Bard

DN 3/5 2019. Vänsterledaren måste vara glasklar med att revolutionsförespråkare inte har något att göra i hans parti eller dess demonstrationståg.

Rätta artikel

Så var det dags igen. När Vänsterpartiet i Umeå arrangerade sitt förstamajtåg så gjorde man det i samarbete med Kommunistiska partiet och organisationen Revolution. Båda två vill avskaffa den parlamentariska demokratin. Båda två är öppna för väpnad kamp. V:s lokala företrädare förklarar beslutet med att man delar ”samhällskritik” med de två organisationerna. 

Då hade det alltså bara gått några dagar sedan Vänsterpartiet lanserade en affisch inför EU-valet där Jonas Sjöstedt poserar tillsammans med en man med AFA-tröja. Antifascistisk aktion tillhör den våldsbejakande autonoma vänster som Säpo klassificerar som det viktigaste hotet mot den svenska demokratin, tillsammans med islamismen och vitmaktrörelsen.

V:s oförmåga att hålla någon form av rågång mot extrema organisationer på vänsterkanten säger mycket om partiet och dess demokratiska reflexer. 

Jonas Sjöstedt brukar räknas till partiets förnyare, de som ville plocka bort epitetet kommunisterna. Förra sommaren talade han i P1:s ”Söndagsintervjun” bedrövat om åren då Lars Ohly höll i rodret, och Vänstern alltså åter leddes av en person som kände sig bekväm med att kalla sig kommunist.

Sedan Sjöstedt tog över 2012 har han också gett sken av att ägna sig åt någon form av förnyelseprojekt. Inför valet förra året omfamnade V principerna för det finanspolitiska ramverket. Under våren har partiet dragit tillbaka kravet på ett EU-utträde. Vänsterledaren riktar med jämna mellanrum kritik mot Venezuelas socialistiska regim, som partiföreträdare tidigare hyllat. 

Oförmåga att hålla någon form av rågång mot extrema organisationer på vänsterkanten säger mycket om V.

Syftet verkar vara att V ska framstå som pålitligt – ekonomiskt och politiskt. Till stor del handlar det nog om en typ av överlevnadsinstinkt. De rödgröna är oförmögna att samla mer än lite över 40 procent av rösterna. Så länge ingen utöver S och MP vill samarbeta med Sjöstedts parti saknar det inflytande. Även om det går fint i opinionen.

Men man skulle också kunna hoppas på att V-ledaren vill att andra ska känna att det går att lita på hans parti.

Problemet är bara att förändringen inte är ett dugg övertygande. I samma valrörelse som Sjöstedt lovar att han värnar statsfinanserna ägnar han en partiledarutfrågning till att försvara kravet på att produktionsmedlen ska socialiseras. Han kritiserar visserligen Venezuelas Nicolás Maduro, men någon ånger visar han inte över att V hyllade företrädaren Hugo Chávez medan denne monterade ner demokratin. 

Och så dyker dessa kopplingar till ytterkantsvänstern upp. Igen och igen och igen.

Den partiledare som vill förändra Vänsterpartiet har knappast en enkel uppgift. Anledningen till att det tog så lång tid att slopa ”kommunisterna” var så klart att många medlemmar identifierade sig just som sådana. Hyllandet av Chávez och armkrokandet med vänsterextremister är en konsekvens av att många i partiet tycker att ändamålet får helga både medel och kamrater när man kämpar mot kapitalismen. 

Men det finns skäl att ifrågasätta partiledarens egen vilja att faktiskt förändra sitt parti. När Aktuellt ville ställa frågor om förstamajfirandet i Umeå la Jonas Sjöstedt locket på. Först följande dag meddelade han att lokalföreningen ”gjort ett misstag”. I nyhetssändningarna samma kväll pratade han om sitt nya pensionsutspel. 

För en ledare som vill rensa ut extremismen hade det varit ett utmärkt tillfälle att deklarera att den som önskar revolution, eller gärna går sida vid sida med dem som vill ha en sådan, inte har något i Vänsterpartiet att göra.