Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/visst-ar-digitalisering-en-demokratifraga-men-inte-pa-det-satt-entusiasterna-tror/

Ledare

Lisa Magnusson: Visst är digitalisering en demokratifråga, men inte på det sätt entusiasterna tror

Digital undervisning. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Skolan digitaliseras för digitaliseringens skull.

Rätta artikel

Ska man förbjuda mobiler i klassrummen? Ja, åtminstone om man vill ha resultat. Om detta tycks alla vara rörande överens. 

För när eleverna har mobilerna tillgängliga så händer samma sak med dem som med vuxna: Deras koncentration sviker, de lyssnar med ett halvt öra och hänger inte med eftersom de samtidigt ägnar sig åt sociala medier och chattar och allt möjligt annat som inte har med undervisningen att göra. 

Det är fullt förståeligt att det blir så. Sajterna och apparna är trots allt byggda för att suga in användarna och hålla dem kvar. Detta har en mycket negativ inverkan på lärandet, vilket ett flertal studier redan påvisat.

Tron – för att inte säga övertron – är verkligen oerhörd till den nya tekniken och vad den kan göra för barnen, för samhället, ja, för hela världstillståndet.

I dagarna skrev även Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, en debattartikel (Svenska Dagbladet 23/2). Hans slutsats av forskningen om hur den mänskliga hjärnan fungerar är att vi borde eftersträva ett klassrum som är så lugnt och fritt från distraktioner som möjligt

Vilket är motsatsen till vad ny teknik oftast gör i lärosammanhanget.

”Vi skulle aldrig introducera ett nytt läkemedel till patienter utan att först göra en grundlig prövning”, skriver Torkel Klingberg. ”Utgångspunkten är att varje nytt läkemedel bör betraktas som overksamt och potentiellt skadligt till dess att motsatsen bevisats genom stora, kontrollerade forskningsstudier. Men när det kommer till barns lärande överger vi alla dessa principer och introducerar ny teknik utan att någon tar ansvar.”

Man får ge honom rätt. Tron – för att inte säga övertron – är verkligen oerhörd till den nya tekniken och vad den kan göra för barnen, för samhället, ja, för hela världstillståndet.

Den nationella digitaliseringsstrategin för skolväsendet inleds med påståendet: ”Digital kompetens är i grunden en demokratifråga.” Men det förklaras aldrig riktigt varför. 

Det bestående intrycket är snarare att skolan ska digitaliseras för digitaliseringens egen skull. Och utan att utreda konsekvenserna, vad man faktiskt vill uppnå med detta, förutom cirkelargumentet att man vill skapa digital kompetens, och att det är en demokratifråga. 

Vad innebär detta? Vad är digital kompetens? Att veta hur mobiler, paddor och datorer fungerar? Att ha koll på olika appar och hur man använder dem? 

Både hård- och mjukvara utvecklas och blir daterade efter en säsong. Och de är bådadera så lättillgängliga att själva användandet inte är något man behöver lära sig eller träna på. Det är ju det där med deras huvudsyfte: att suga in användarna och hålla dem kvar. 

Förutsättningarna att få ut något vettigt ankommer i stället helt på hur väl man klarar av att hantera informationsöverflöd och att kritiskt granska källor. Vad barn – och vuxna, för den delen – behöver för att kunna använda tekniken är därför sakkunskap. Så förmår man värdera den uppsjö av data som väller över en, och undviker att överbelasta arbetsminnet.

Använt så, på rätt sätt, kan tekniken förstås vara en fantastisk dörröppnare till en ny värld av kunskap, som bara väntar på att utforskas. Men det förutsätter ju alltså att barnen enbart använder den som ett komplement, och får sin undervisning på annat håll. Mycket lite pekar på att det är detta scenario vi går emot.

För teknik är dyrt. Enligt Åke Grönlund, professor i informatik, kostar det 6 000 kronor per barn och år att hålla alla med en egen dator i enlighet med den satsning som nu görs i Sverige. Det blir snabbt stora summor. De pengarna kommer rimligen att behöva tas från resten av undervisningen. 

Som läraren och debattören Isak Skogstad påpekat visar en SKL-studie att katederundervisningen i skolor med elevdatorer bara uppgår till cirka 16 procent. Resten av tiden ägnas åt lärarlöst arbete – vilket förstås missgynnar socioekonomiskt utsatta elever. Det är ju de som allra mest behöver stöd och guidning.

Faktiskt har inte hög teknikanvändning i skolan lett till ökade kunskaper och bättre resultat i ett enda land, visar OECD:s rapport om datoranvändande och prestation.

Så nog är digitalisering en ”demokratifråga” alltid. Bara på ett helt annat sätt än teknikentusiasterna tänker.