Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Livsstil

Alice Rasmussen 90 år: Från Italien till Strindberg

Alice Rasmussen är expert på mycket, både Strindberg, akvarellmålning och sömnad.
Alice Rasmussen är expert på mycket, både Strindberg, akvarellmålning och sömnad. Foto: Eva-Karin Gyllenberg

Det är inte alla som börjar sin akademiska karriär i 50-årsåldern. För Alice Rasmussen har åldern aldrig varit något hinder. Och kanske kan hon tacka Strindberg för framgångarna.

Alice Rasmussen fick en tuff start i livet. Pappan reste mycket och hennes mamma klarade varken av att hand om femåriga Margot eller den nyfödda Alice, som var två månader då hon skickades till farföräldrarna i Rom i väntan på att modern skulle tillfriskna. Det gjorde hon inte. Tvärtom blev modern sämre och Alices mormor ville att farföräldrarna skulle skicka tillbaka den femåriga Alice och tioåriga Margot till Sverige där hon ansåg att de hörde hemma.

– Jag kunde ju inte ett ord svenska när jag kom tillbaka, säger Alice när hon berättar om sin omtumlande uppväxt inför 90-årsdagen.

Utan att gå in på några detaljer kan så mycket sägas som att Alice har en stor familj, eftersom både mormor Alice och pappa Luigi fick barn i flera förhållanden. Alice berättar om sin farmor Ida med mycket kärlek i rösten. Hon var ”världens snällaste” och Alice älskade henne förbehållslöst. Lika ömt talar hon om sitt livs kärlek, den danske ingenjören Bent Rasmussen.

Alice delar med sig av det första mötet. Hon var nyskild småbarnsmor efter ett kort äktenskap med en 20 år äldre man och skulle följa med en arbetskamrat till dennes gode vän för att spela canasta. Det var ett sällskap som skulle träffas i vännens etta på Gärdet.

– Jag minns det minutiöst, säger Alice. När Bent öppnade dörren kände jag att det var honom jag ville vara tillsammans med resten av mitt liv.

Alice tappade andan och var glad när Bent frågade om hon ville ha kaffe. Alice erbjöd sig att assistera i kokvrån där Bent hade gjort smörgåsar med schweizerost. Och hon som älskade schweizerost – det måste vara ett tecken.

Jag klättrade upp i ­tallen med fara för mitt eget liv.

Plötsligt smällde dörren till kokvrån igen. Alice trodde att det var Bent som stängt den för att ”ta för sig” som hon säger. Hon blev stött, men det visade sig att det var vännerna som stängt dörren för att det drog kallt in till rummet.

Missförståndet reddes ut när Bent ringde upp Alice och sedan den dagen var det bara de två – i 46 år. Det var de lyckligaste åren i Alice liv, säger hon när hon bjuder på kaffe i lägenheten på Gärdet.

Alice var hemmafru under större delen av äktenskapet eftersom Bent tjänade så pass bra. I början av 70-talet började hon studera vid universitetet. Hon inledde med italienska och gick vidare mot en fil kand med konstvetenskap och litteraturvetenskap innan hon fortsatte med religionsvetenskap. Hon, som från början hade planer på att bli trädgårdsarkitekt eftersom hon alltid varit intresserad av blommor.

Alice berättar att hon en gång blev tagen av polisen för att hon hade plockat rosor i Villa Borghese, den enorma parken i centrala Rom. Det är kanske inte så lätt för en fyraåring att förstå att rabatterna är förbjuden frukt. Botanikintresset har hon haft hela livet även om vägen fram till boken ”Strindbergs flora – det oerhörda materialet”, som kom ut Strindbergsåret 2012, varit lite snårig.

Vem som skrivit boken? Alice förstås och det är en fröjd att höra henne berätta om Strindbergs intresse för det som växer.

– Vet du att han namngav över 30 olika salladssorter i sina verk, säger Alice retoriskt. På sidan 436 i boken har hon räknat upp dem i bokstavsordning – från Barbarea till Valerianella olitoria. I uppräkningen finns såväl fenkol och kjörvel som löffelkrut och sommarsallat.

– Strindberg undervisade i botanik i flickskolan. Det är det kanske inte så många som känner till, säger Alice och berömmer i nästa andetag Strindberg för hans noggrannhet när det kom till botanik.

– Han satte rätt växt i rätt miljö och gjorde sällan några misstag, säger hon och berättar om flogrönnen, som nämns i början av ”Hemsöborna”. Flogrönnen, som uppstår när frön från en rönn med fåglars transporthjälp får fäste i grenverket i ett annat träd, användes ofta som slagruta.

En händelse som nästan ser ut som en tanke var när Alice upptäckte en flogrönn på en tall på familjens tomt på Lisö. Den måste bara fotograferas.

– Jag klättrade upp i tallen med fara för mitt eget liv, säger Alice och skrattar åt minnet.

Och minnen har hon – det är ett som är säkert.

Alice Rasmussen

Gratuleras till: Fyller 90 år den 3 november.

Bor: Lägenhet på Gärdet i Stockholm.

Familj: Dottern Bianca, barnbarnen Petter, Lage och Märta, barnbarnsbarnen Alicia och Juno och syskonen Pietro, Umberto och Marina.

Intressen: Naturen, men också att måla akvarell, att sy kläder av tyg som hon själv har vävt (cirka 100 meter väv sammanlagt). Under många år (på -60, -70- och 80-talet) samlade hon ejderdun i övergivna bon sedan äggen kläckts. Av dunet blev det så småningom tio täcken.

Äter helst: Pasta – ränderna går aldrig ur.

Dricker: Ett glas rödvin till maten.

Firar: Hemma med dem som orkar komma på födelsedagen och med middag på krogen med familjen på lördag.