Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Livsstil

Att finna mening och lycka i ålderdomen

Foto: Michael Probst/AP

Författarna till två böcker om åldrande delar med sig av lite av de åldrandes visdom om vad som ger mening och njutning i ålderdomen.

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

Vad är det bästa sättet att få ett hälsosamt perspektiv på ålderdomen? Tillbringa mer tid med åldrande människor och upptäck vad som ger mening och njutning till deras skymningsår trots de förluster, både fysiska och sociala, som de har upplevt. 

Det är det som två författare till geniala och inspirerande böcker om åldrande har upptäckt och, lyckligtvis, tagit sig tiden att dela med de av oss som antagligen också kommer att bli några av dessa äldre inom en inte alltför avlägsen framtid. Faktum är att klokheten i böckerna kanske är lika värdefull för unga och medelålders vuxna som fruktar ålderdomen. De kanske till och med drar sig för att interagera med gamla människor av rädsla för att deras ”åkomma” ska smitta av sig.

Alltför många i vår ungdomsfokuserade kultur ser i dag på äldre med rädsla eller avsmak, och uppfattar dem som kostsamma resurskonsumenter med lite att erbjuda i gengäld. Med tanke på den explosionsartade takten i den tekniska utvecklingen, som ofta förvirrar de gamla, ges lite eller ingen respekt till den vishet som en gång värdesattes av de unga (och fortfarande gör det i vissa mer traditionella samhällen).

De här människorna förändrade mitt liv totalt.

Den första boken jag läste var ”The End of Old Age” av Dr. Marc E. Agronin, en geriatrisk psykiater vid Miami Jewish Home, vars decennier av att vårda de gamla har lärt honom att det är möjligt att behålla mening i livet även när man står inför försämrad mental och fysisk förmåga, och begränsat deltagande i aktiviteter. 

Den andra boken, ”Happiness is a choice you make”, skrevs av John Leland, en reporter vid New York Times som tillbringat ett år med att intervjua och lära sig av sex av stadens allra äldsta invånare – människor som är 85 år eller äldre – från olika kulturer, bakgrunder och med olika livserfarenheter.

Som Mr. Leland sade till mig:

– De här människorna förändrade mitt liv totalt. De har gett upp de distraktioner som gör att vi gör dumma saker, och fokuserar istället på det som är viktigt för dem. De oroar sig inte över saker som kan ske. De oroar sig när det sker, och inte ens då oroar de sig. De bara hanterar det. Oavsett vilken ålder vi är kan vi välja att anpassa oss till det som sker. Vi har möjlighet att påverka huruvida vi låter saker slå ut oss. 

Efter att ha läst böckerna har jag fått ett nytt sätt att se på mig själv. Jag ser mig som en ”bra nog” åldrande vuxen, som fortsätter att utföra och njuta av en mängd aktiviteter. De står i proportion till de begränsningar som orsakas av ökande ålder, och de oundvikliga förändringarna i min kropp och mitt sinne som det innebär. 

Jag behöver inte bry mig om att ord eller stavning ibland tillfälligt försvinner från mig. Jag kan alltid be Google eller Siri att fylla i luckorna. Jag älskar historien i Dr. Agronins bok om hur den välkände pianisten Arthus Rubinstein ”hanterade åldersbetingade försämringar i sina förmågor genom att välja en mer begränsad repertoar, optimerade sin prestation genom extra övning, och kompenserade genom att förändra sitt tempo under vissa sektioner för att markera dynamiken i ett stycke.”

Läs också: Hemligheten bakom att åldras lyckligt

Dr. Agronin skriver med vördnad om Dr. Gene D. Cohen, en av grundarna till den geriatriska psykiatrin som ”inte bara såg vad åldrande är, utan vad åldrande kunde bli; inte vad vi lyckas med trots åldrandet, utan på grund av åldrandet.” I Dr. Cohens modell för kreativt åldrande har människor potential att se möjligheter i stället för problem; åldrandet kan i sig bli en katalys för rika nya erfarenheter, och ge möjlighet att förnya passioner och återskapa sig själv.

Det finns aktiviteter som jag en gång älskade och som jag inte längre kan göra, eller ens vill göra, som tennis, skidåkning och skridskoåkning. Men jag kan fortfarande promenera, cykla, simma och leka med min hund, aktiviteter som har resulterat i oväntade njutningar och nya vänner. Jag kan följa med mina barnbarn på museum och förundras över deras kunskap om de impressionister de studerat under gymnasiets bildlektioner. När jag gav dem en biljett för att följa med mig på operan sade en av dem med ett leende: ”Jag gissar att jag kommer få lite kultur.”

Jag vet redan att om och när mina fysiska förmågor blir mer begränsade, kommer jag fortfarande att kunna uppleva meningsfulla konversationer med de här pojkarna, som alltför snabbt håller på att bli unga män. De kanske vet hur man startar om min mobiltelefon eller kan hitta gömda kanaler på min tv, men jag kan hjälpa dem att få perspektiv på sin livserfarenhet, och stötta dem i beslut som handlar om att ta risker som möjliggör för dem att växa.

Det handlar bara om hur man ser på vad man har.

Som en av Dr. Agronins yngsta informanter sade, även när fysisk försämring och förluster begränsar ens möjligheter finns fortfarande kapaciteten att uppskatta och närma sig varje dag med känslan av att man har ett syfte.

– Det handlar bara om hur man ser på vad man har, sade hon till honom. 

Han citerar konceptet ”positivt åldrande” som utvecklades av Robert D. Hill, psykolog i Salt Lake City, som ”påverkas av sjukdom och funktionsnedsättning, men inte handlar om att undvika dem”. Snarare är det ”ett förhållningsätt som är positivt, optimistiskt och modigt, med möjligheten att förändras och klara livsförändringar på ett flexibelt sätt”. 

Som Dr. Cohen upptäckte är kreativitet inte begränsat till unga människor. Oavsett ålder kan kreativiteten öppna upp för nya möjligheter, och bidra med rikedom i livet. Enligt Dr. Cohen kan kreativitet hjälpa äldre genom att stärka moralen, förbättra den fysiska hälsan, berika relationer och skapa ett arv. 

Dr. Agronin nämner två särskilda exempel: Henri Matisse – ”mannen som återuppväcktes från de döda” efter en canceroperation 1941 – som skapade utskärningar när han inte längre kunde måla, och Martha Graham, som återskapade sig själv som koreograf när hon inte längre kunde dansa. När vi inte längre kan utföra vår ungdoms passioner, menar Dr. Agronin, att vi kan använda vår dåtid för styrka och inspiration. Vi kan prova något nytt som antingen är en förlängning av vad vi gjorde tidigare, eller som för oss i en ny riktning.

Och som Mr. Leland upptäckte finns det inte längre utrymme för ånger i det lyckliga åldrandet. Även om jag aldrig vann ett Pulitzerpris är de ”pris” jag har fått från tusentals tacksamma läsare som blivit hjälpta av mina texter under det senaste halvseklet så mycket mer meningsfulla. Dessa läsare inspirerar mig till att fortsätta med det jag gör bäst – att ge människor hälsofrämjande och livsviktig information och inspiration baserad på den bästa vetenskapen som finns tillgänglig.

Mr. Leland citerar Laura L. Cristensen, grundare till Stanford Center of Longevity, när han skriver att ”äldre människor, då de vet att de har begränsad tid kvar, fokuserar sina energier på saker som ger dem njutning för tillfället,” inte på en framtid som kanske inte kommer.

Denna artikel publicerades först i New York Times.

Översättning till svenska: Evelyn Jones 

Vill du ha ännu mer kvalitetsjournalistik?
Du kan nu få DN och The New York Times i samma prenumeration. Starta en ny prenumeration eller lägg till The New York Times i din nuvarande.