Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

”Civilkurage var betydligt ­viktigare än en bra lön”

Skådespelaren och komikern Nour El Refai lekte med bröderna i kojan under trädet hemma i Skåne medan konflikter och katastrofer drabbade omvärlden.

Skådespelaren Nour El Refais sovrum ser ut som rummet man drömde om som liten. Ett gammaldags klädskåp trängs med en stor romantisk järnsäng och på väggarna hänger antika speglar och klänningar av tyll, spets och siden.

I dag älskar Nour de där skira skapelserna, men som barn hade hon ett komplicerat förhållande till hela klänningsgrejen. Som ensam flicka med tre bröder klädde mamma gärna lilla Nour som en prinsessa. Medan brorsorna sprang runt och skitade ned sig, satt Nour snällt bland de vuxna som gullade och sa hur fin hon var. Och visst njöt hon av berömmet – men allra helst ville hon bara leka med killarna.

– I dag kan jag kan klä mig hur kvinnligt som helst. Alla vet ändå att jag är en rabiatfeminist med hår under armarna. Men när jag var liten gick det liksom inte att vara söt och tuff på samma gång, säger Nour och bjuder på kaffe i sitt lilla kök i tvårummaren i Alvik i Stockholm.

Nour El Refai har sommarlov – åtminstone från de feministiska föreläsningar och stand up-shower som uppehållit henne under våren. Fast helt ledig är hon egentligen inte. Under semestern är det tänkt att hon ska bli klar med romanen hon skriver på.

– Det är en fiktiv historia som handlar om att vara missförstådd. Och om mod, och lycklig och olycklig kärlek.

Om en vecka börjar repetitionerna av ”Amadeus”. Föreställningen, där Nour har huvudrollen som Mozart, sätts upp på Örebro länsteater i höst.

– Det är en drömroll. Och att få göra ett så stort mansporträtt är världens utmaning. Jag blev så smickrad när regissören (Alexander Öberg, red anm.) frågade mig. Han ringde upp och sa ”jag retar mig på dig och förstår mig inte riktigt på dig. Men jag fattar att du har någonting speciellt”. Tyckte det var otroligt modigt av honom att testa mig.

Men innan hon kliver i Amadeus skor bär det av till Lund i några dagar. Mamma Taroubs födelsedag är helig och firas stort varje år.

– Det var den bästa dagen på sommaren när jag var liten. Då åkte familjen alltid till Tivoli i Köpenhamn. Men nu när alla barnen är stora firar vi hemma på gården i stället. Mamma bor kvar i lägenheten som jag växte upp i, säger skåningen som blev stockholmare för fem år sedan.

Nour El Refai föddes i Libanon 1987 men flyttade till Sverige och Eslöv med sin mamma och två bröder innan hon fyllt ett. Om sin pappa och anledningen till varför familjen lämnade hemlandet är Nour förtegen, men hon berättar att hon skrivit om det i en antologi som kommer ut till våren. 1992, när Nour var fem, flyttade familjen till fyrarummaren i stadsdelen Norra Fäladen i Lund. Sitt barndomskvarter beskriver Nour som mångkulturellt, lite småfult och fullt av ungar. Som liten var det toppen att bo där! Dagmamma på gården, god grannsämja och lekkamrater i massor. Såhär i efterhand är bilden dock aningen mer nyanserad.

– Norra Fäladen hade lite Rosengårdskänsla över sig. Mycket arbetarklass, invandrare och poliser som patrullerade i området. Det har inte gått jättebra för alla som växte upp där. När man kommer tillbaka får man höra om gamla kompisar som blivit strippor och knarkkungar. Och om sådana som inte lever längre.

Kanske var uppväxten i det mångkulturella Norra Fäladen en av anledningarna till att Nour inte minns någon främlingsfientlighet från sin barndom. Trots sin utländska bakgrund kände hon sig aldrig annorlunda sina kompisar – troligen för att många av dem också var invandrare. Dessvärre speglade gemenskapen i Norra Fäladen inte läget i resten av världen. Tvärtom, varken Berlinmurens fall eller kalla krigets slut satte punkt för oroligheter och 1990-talets första hälft präglas av svåra konflikter – flera med rasistiska förtecken.

Etnisk nationalism – som kulminerar med Srebrenicamassakern 1995 – leder till stora strider på Balkan och Bosnienkriget skördar hundratusentals offer. Vid det blodiga folkmordet i Rwanda 1994 antas över 900.000 människor ha dödats.

Även i Sverige blåser främlingsfientliga vindar. 1990 döms den ansvarige utgivaren för den antisemitiska radiokanalen Radio Islam till fängelse för hets mot folkgrupp. Året därpå sprider ”Lasermannen” John Ausonius skräck i Uppsala och Stockholm. Med sikte på mörkhyade skjuter han elva personer – varav en till döds – mellan augusti 1991 och januari 1992.

Men sådana hemskheter känns avlägsna när Nour berättar om sitt tidiga 90-tal.

Minnena från barndomssomrarna är ljusa och de flesta handlar om familjen. Om hennes älskade mamma. Städerska till yrket och en stark och ensamstående kvinna som blir Nours hjältinna tidigt i livet. Och om banden till bröderna Wasim, Rami och Daniel. Tillsammans är de kvarterets tajta syskonskara som håller ihop i vått och torrt. Nour berättar om hur hon och Rami – som det bara skiljer ett år i ålder till – som små var övertygade om att de var tvillingar.

– Vi var verkligen två tvillingsjälar som nästan satt ihop ett tag. Jag minns att vi byggde en koja under ett träd som vi brukade hänga i. Och att vi snodde suketter på kvartersfiket. Så satt vi där och knaprade de där vidriga tabletterna i kojan.

Att vara ensamförsörjande till fyra barn innebar inte ett överflöd i hushållskassan. Och eftersom Taroub varken hade körkort, bil eller sommarställe tillbringade familjen somrarna nästan uteslutande på hemmaplan. Nour pratar idylliskt om grillkvällar på gården, picknickar i stadsparken och om utflykter till Tosselilla vattenland.

Att familjen hade det sämre ställt än många andra var inget Nour reflekterade över som liten. Men att vissa kompisar bodde i villor fascinerade henne. Det var lite som i den där cornflakes­reklamen på tv. Med tjejen som åt flingor i sitt stora hus och sedan joggade ut genom sin trädgård. Nour kunde fantisera om att hon också bodde så. Samtidigt slog det henne att villakompisarna inte verkade vara lyckligare än hon själv.

– Där sitter hon i sitt blonda hår och surar, tänkte jag. Många av barnen i husen hade inga syskon eller så var de sladdbarn med gamla föräldrar. Då hade jag och mina bröder det mycket bättre. Vi hade ju varandra och världens coolaste mamma.

1994 – året Nour börjar skolan – blir ett svart år i Sveriges historia. I juni skjuter militären Mattias Flink ihjäl sju personer i Falun och i september tar färjan M/S ”Estonia” med sig 852 människor i djupet. I december samma år äger Stureplansmorden rum mitt i Stockholm. Nours minnen från skoltiden är inte heller de ljusaste i hennes barndom. Mobbad var hon visserligen inte, men ofta lite utanför och många såg nog henne som lite udda, tror hon. En högljudd tjej som gillade att skämta var liksom tvärtemot vad man skulle vara.

– Ville man bli poppis skulle man vara tyst och gärna lite mystisk. Men jag vägrade att ändra mig för att vara med i tuffa gänget. Då hängde jag hellre för mig själv. Eller med vaktmästarna.

Skolarbete var inte heller Nours melodi. De teoretiska ämnena kändes hopplöst omotiverade, inte minst för Nour som tidigt bestämde sig för att bli skådis. Lärarnas förmaningar om att hon skulle hamna i kassan på Konsum rörde henne inte i ryggen. Vad var det egentligen för fel med att jobba på Konsum?

– Mamma pressade mig aldrig med pluggandet. Hon var nöjd så länge jag var i skolan och blev godkänd. Det viktiga var inte att ha bra på proven, utan att man var en god människa. En som stod upp för andra och sig själv. För henne var civilkurage betydligt viktigare än en bra lön.

Att både hon och mamma alltid värnat om det där med civilkurage tror Nour är ett arv från Syrien och hederskulturen som finns där. Här i väst, tycker hon att många ofta är för fega. Själv kan hon inte hålla sig om någon bär sig illa åt mot henne eller någon annan. Nour berättar om bråket som uppstod vid ett restaurangbesök i Amsterdam för några veckor sedan. En påträngande man slog sig plötsligt ned vid hennes sällskap utan att fråga. Nour sa ifrån, och när det inte hjälpte bad hon bartendern om hjälp. Varpå denne sa att HON skulle lugna sig. Det hela slutade med att mannen kastade en kniv mot Nour.

– Jag vet inte vem som var värst, bartendern eller mannen med kniven? Vad har han för rätt att komma fram och störa oss så där? Och varför ska jag tolerera det? Det händer ofta att puckon ger sig på mig och jag säger alltid ifrån. Det handlar inte om att jag är modig, men kränker någon mig sitter jag fan i mig inte tyst. Och jag skulle göra exakt samma sak för någon annan som satt i knipa. Det verkar som att vissa tror att de har rätt att komma fram till en för att man är offentlig. För att jag har uttryckt min åsikt i något annat sammanhang. Ibland är det så jobbigt att jag inte pallar att gå ut på krogen i perioder, säger Nour och bläddrar bland bilderna som hon tagit fram för DN:s fotografering.

– Ser du, jag gör grimaser på nästan alla. Stackars mamma som klädde mig så fint, och så spelade jag bara apa. Fast samtidigt skrattade hon åt mig jämt. Hon bekräftade mig betydligt mer som rolig än som söt. Att mamma alltid trott på mig och mina skådisdrömmar är den största anledningen till att jag lyckades bli det jag blev, säger Nour och rättar till blomman som sitter i håret.

Nour El Refai

Ålder: 23.

Känd som: Skådespelare och komiker.

Bor: Traneberg i Stockholm.

Familj: Mor och tre bröder.

Aktuell: ­”Amadeus” på Örebro länsteater och bisittare i ”Morgonpasset” i P 3.

Bästa med sommaren: Öl och korv, min balkong, vattnet runt omkring mig och att man får ha solglasögon hela dagen.