Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Livsstil

”Det var en farlig tid, men också hoppfull”

DÅ. Det enda fotot som fi nns på Barbara Hendricks som barn. NU. Trähuset i Pine Bluff, Arkansas, är utbytt mot en timmerstuga på Skansen.
DÅ. Det enda fotot som fi nns på Barbara Hendricks som barn. NU. Trähuset i Pine Bluff, Arkansas, är utbytt mot en timmerstuga på Skansen. Foto: Privat/Hugo Nabo
Del 3. Uppror och rock’n’roll. 50-talet var inte bara stora bilar och rock’n’roll. I de amerikanska sydstaterna pågick en farlig men framgångsrik kamp för medborgerliga rättigheter som kom att prägla operasångerskan Barbara Hendricks liv. Men hon hann också lyssna på Elvis.

I den amerikanska Södern är somrarna långa och heta.

– Jag älskade att vara ute, klättra i träd och leka med grannbarnen, säger Barbara Hendricks.

Men de badade inte och det fanns ett skäl – segregationen. De badanläggningar som fanns där hon bodde, i Pine Bluff, Arkansas, var bara för de vita.

Hennes uppväxt präglades av kampen för medborgerliga rättigheter i de amerikanska sydstaterna. Hon började på allvar förstå det när hon var åtta år. Då skulle hennes liv förändras av nio svarta elever i en skola i Little Rock.

I dag är Barbara Hendricks en firad operastjärna. Hon bor växelvis i Schweiz och i Sverige och är svensk medborgare sedan 1994. Dessutom är hon starkt socialt engagerad och goodwill-ambassadör för FN:s flyktingorgan UNHCR.

Pappa var präst och mamma lärare. Det betydde att mamma var ledig under hela sommarlovet, från slutet av maj till början av september.

Pappa, däremot, fick inte mycket till semester. Varje söndag året runt skulle han hålla sin predikan i kyrkan i North Little Rock

– Han kunde som mest vara ledig två söndagar på sommaren, berättar hon. Då åkte vi till hans föräldrar i Magnolia i samma delstat, nära gränsen till Louisiana. Men för det mesta passade han på att predika i kyrkan där också.

Ibland åkte de till mormor och morfar. De bodde ett par timmar bort, också i Arkansas. Längre än så gick inte semesterresorna.

Barbara Hendricks beskriver en barndom mycket olik den som hennes egna barn fick i Europa flera decennier senare.

– Vi hade inte många leksaker. Jag ägde inte ens en cykel. Det fanns ingen strand vi kunde åka till, och i floden badade man helt enkelt inte. Jag lärde mig inte simma förrän jag var över 20 år och hade flyttat till New York.

Men det fanns annat.

– Vi hade alltid naturen omkring oss. Sedan dess måste jag leva nära naturen, det är där jag hämtar andlig näring. Kanske beror det på att mina morföräldrar hade indianskt påbrå.

Och sången fanns. Barbara älskade att sjunga, sökte sig till kören i alla sina skolor. I kyrkan sjöng de spirituals.

– Pappas kyrka var en metodistkyrka. Där fanns inte så mycket gospel – vi var mer lutheranska. Men vi hörde gospel på många andra håll. Min favorit var förstås Mahalia Jackson.

Över Barbara Hendricks barndom hängde ett moln. Ibland märktes det mindre, men ibland sänkte det sig över hennes värld. En dag i september 1957, när sommarlovet just tagit slut, sänkte sig det där molnet extra lågt och hennes liv förändrades.

– Jag var nio år. Vi hade inte tv, men hos grannen såg jag nyheterna om Little Rock Nine.

Det var en händelse som skulle betyda en ny riktning inte bara för hennes liv, utan för hela landet.

Sedan Högsta domstolen förklarat det olagligt med rassegregation i landets allmänna skolor, sökte sig nio svarta elever till gymnasieskolan Central High School i Little Rock. De kom att hamna i centrum för de vita rasisternas ilska. Arkansas guvernör kallade in delstatens nationalgarde för att hindra de nio – sex flickor och tre pojkar – från att komma in i skolan. USA:s president, Dwight Eisenhower, skickade soldater för att skydda dem.

Bilderna av hur de nio eleverna med skolböcker i famnen attackeras av lynchmobbar och eskorteras av militär blev av stor betydelse för kampen för medborgerliga rättigheter.

– Jag började förstå saker som hänt tidigare. Som när föräldrarna hade sagt: ”Du kan inte dricka vatten ur den där dricksfontänen, du måste dricka ur den andra.” Eller: ”Nej, vi kan inte stanna här om du ska på toaletten. Du får gå ut i skogen längre fram.”

Saker föll på plats. Sådant som hon tidigare bara hört viskningar om fick sina förklaringar. Som viskandet om Emmett Till.

Den 14-årige Emmett från Chicago torterades och mördades av två män när han besökte släktingar i Mississippi 1955. Han uppgavs ha flirtat med en vit kvinna i en butik. Männen frikändes. En kort tid senare erkände de och berättade allt utan ånger i en tidningsintervju, men kunde inte åtalas en gång till för samma brott. De gick fria.

Emmett Tills föräldrar valde att visa upp pojkens skändade lik i öppen kista vid begravningen, vilket bidrog till att göra mordet till en viktig symbol för medborgarrättskampen.

Några månader senare vägrade unga Rosa Parks att resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama. Följden blev en bussbojkott, ledd av Martin Luther King – då okänd ung pastor.

– Jag föddes in i allt detta. Jag deltog inte själv eftersom jag var för ung. Men det fanns runt omkring mig, och jag blev extra inspirerad av min halvsyster som var aktiv i studentrörelsen SNCC på universitetet. Det var en farlig tid, men också hoppfull. Vi såg att saker blev bättre. Bussbojkotten ledde till att segregationen på bussarna avskaffades.

Hennes föräldrar hade varit beskyddande och inte berättat om raslagarna som präglade den tidens sydstater, om skyltarna ovanför toaletter och restauranger:

”Bara för vita”.

”Bara för färgade”.

Ändå hade hon anat det, känt det där ständigt närvarande molnet.

Gjorde dina föräldrar fel? Skulle de ha berättat mer om segregationen när du var mindre?

– Nej, nej! De lät mig ha min barndom, och det är så värdefullt. Mina föräldrar skyddade mig från att uppleva hemska saker. I flyktingläger har jag mött barn som varit med om fruktansvärda händelser. De har blivit bestulna på sin barndom.

Trots att hon gick i segregerade skolor hela sin barndom vill hon vara tydlig med en sak – den undervisning hon fick var av hög kvalité.

– Även om utrustning och skolböcker var sådant vi tagit över när de vita skolorna var färdiga med dem, fick våra lärare oss att känna stolthet. De sa till oss: ”Du måste jobba dubbelt så hårt för att nå halva framgången.” Alltid fanns det en lärare som såg en och hjälpte en.

Hemma fick hon sällan beröm. Där-emot fick hon ständigt höra: ”Du kan bättre!”

– Det har gjort att jag i dag har väldigt svårt för smicker. Säger någon att jag är fantastisk så tänker jag: ”Hmm, undrar vad han är ute efter.”

Hennes föräldrar var konservativa, och särskilt fadern höll hårt på de regler han ansåg att hans kristna tro krävde. Som att klä sig strikt – mamman ordnade så att klackarna på de skor som Barbara skulle ha i en kör byttes ut mot lägre. Eller se till att barnen inte lyssnade på vad som helst på radio – en del var ”Djävulens musik”. På söndagar fick man inte lyssna på radio alls.

– Mitt liv kretsade kring skolan och kyrkan, men jag trivdes! Jag tyckte om att sjunga i kyrkan, jag trivdes med vårt sociala liv och de andra barnen. Men när jag blev större började jag reagera mot det hyckleri jag såg. Den andlighet jag sökte var viktig för mig, men jag behövde inte kyrkan som institution.

Hennes musikintresse var hela tiden närvarande. I skolkören sjöng hon såväl Händel som Gershwin. Hon lärde sig älska såväl jazz som blues, hon uppskattar såväl Aretha Franklins som Elvis Presleys röster. Och blues – hon har till och med ett eget bluesband i dag.

Hennes stora intressen i skolan var matematik, fysik och kemi. Senare, när hon gick på college, fann hon sig stå inför ett svårt val – antingen forska om komplex jonsubstitution (jo, det är sant) eller få sånglektioner av den kända operasångerskan och sångpedagogen Jennie Tourel.

Det blev sången.

Föräldrarna hade svårt att acceptera att hon satsade på musiken i stället för de naturvetenskapliga ämnen hon hade sådan fallenhet för.

– De tyckte jag var tokig, säger hon och ler. Men jag minns att jag långt senare, på en mottagning efter ett framträdande jag gjort och där mina föräldrar var med, hörde pappa stolt säga till några andra gäster: ”Ni förstår, jag har alltid uppmanat henne att satsa på sången ...”

Barbara Hendricks har nu bott i Europa i större delen av sitt liv. Hon träffade en svensk man i Paris som hon gifte sig med, och de fick två barn. Också hennes nye man, Ulf, är svensk.

Boken om hennes liv, ”Min röst”, kom först ut på franska, och omarbetas nu ordentligt inför publiceringen på svenska i vår. Att hon skrev den beror inte minst på barnen, säger hon.

– Vi pratar mycket kring köksbordet. Men att sitta ner och berätta historien om min barndom har det aldrig varit riktigt läge för.

Det var inte bara cykel som saknades i familjen Hendricks hem där i Pine Bluff, Arkansas, på 50-talet. Inte heller en kamera ägde man. Därför finns bara en enda bild på Barbara som barn. Finklädd står hon på verandan till ett trähus.

– Jag har växt upp med fötterna på jorden, och den där lilla flickan har fått mig att fortsätta på rätt väg. Jag vill att min musik ska tjäna ett syfte. Att vara på scenen är väldigt speciellt, och det är lätt att man tappar bort sig själv. Utan att märka det börjar man plötsligt jaga sådant som egentligen inte betyder något.

– Visst är det trevligt att få applåder efter en föreställning, konstaterar hon. Men för mig räcker de inte längre än det tar att komma tillbaka till logen. Vad som består är att man åstadkommer något.

För en tid sedan fick hon ett tidningsklipp av sin svärmor, en artikel om en av de där flickorna som skyddades av militär på Central High School i Little Rock hösten 1957: Gloria Ray, numera med efternamnet Karlsmark.

– Då fick jag veta att hon bor i Stockholm och tänkte: Jag måste träffa henne! Så jag bjöd in henne och hennes man till en konsert. Jag frågade om jag fick prata med henne om det som hänt. Vad hon har att berätta finns med i boken.

Barbara Hendricks

Ålder: 62 år.

Känd som: Operasångerska.

Bor: Hus i Montreux i Schweiz och lantställe i Stockholms skärgård.

Familj: Maken Ulf Englund, sonen Sebastian, 29 år, dottern Jennie, 26 år, och bonussonen Malcolm, 21 år.

Aktuell: Med sin självbiografi ”Min röst”.

Bästa med sommaren: Att vara utomhus och äta god mat tillsammans med vänner. Och publiken är ofta mer avspänd när man uppträder utomhus.