Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Från Borås till Paris

Ett års förberedelser för fem minuters crescendo. Klädmärket Hope har tagit sig till modets huvudstad för att visa upp sin nya kollektion.

Det ligger en torr fimp i trappan. De järnstänger som ska hålla fast den luggslitna mattan hänger löst. Och längs fasaden på 9 Rue Arsène Houssaye, en bakgata till paradstråket Champs-Élysées, klättrar en byggnadsställning full av franska hantverkare. Mellan modemärket Hopes personal och Paris mjölkiga marshimmel hänger ett blått skyddsnät.

Fullt så här industrichic skulle inte visningslokalen vara.

– Vi drar av det på fakturan, säger Ann Ringstrand och rycker på axlarna.

Den 49-åriga brunetten är grundare, delägare och kreativ chef på svenska märket Hope.
Parisvåningen rymmer visserligen både guldspeglar och stuckatur. Men vi är långt ifrån de palats som öppnas för de internationellt etablerade modehusen, varumärken rika nog att köpa sig en plats på det officiella schemat för Paris modevecka, världens viktigaste.

Våningen luktar målarfärg och aceton. Ann Ringstrands assistent Emil Wiman sitter på en pall och förlänger ett par rutiga byxor. Nål och tråd i en plastbytta. Magra mannekänger vankar håglöst omkring med matteböcker och miniräknare i handen. De försöker hitta ett wifi som inte finns. De yngsta modellerna är 15 år och mäter omkring 90 centimeter runt höften. De tjänar mellan 2 000 och 8 000 kronor för dagens jobb.

Det är sex timmar kvar till visning.

– En rätt ihålig känsla, säger Ann Ringstrand.

Hon sitter på en bänk i salongen.

– Nu är det ju mest logistik kvar. Det är inte så mycket jag kan göra. Det är som att vara hungrig utan att kunna äta. Så otroligt mycket jobb för några minuters crescendo.

Ann Ringstrand är luttrad. Hon är så mycket modeknalle man kan bli. Född 1965 i den svenska textilindustrins cent­rum Borås. Både morfar och farfar sålde kläder. Morfar kuskade Sverige runt med rejäla damunderkläder från Boråsinstitutionen Abecita i bakluckan. Farfar krängde kostymer från Algots. Han startade sedan eget märke och fabrik under etiketten BS Jansson som sonen ärvde. Man tillverkade jeans i samarbete med Sighsten Herrgård. Men gick i konkurs i mitten av 70-talet.

– Det präglade min barndom, säger Ann Ringstrand. Min uppväxt doftar syfabrik. Pappas sömmerskor var mina barnvakter. Det var en väldigt jobbig bransch. Alla våra familjesemestrar kantrade eftersom pappa stod på någon ö med jättestor mobiltelefon i handen och försökte rädda byxor som Kapp-Ahl tyckte var för långa eller korta. Konkursen påverkade hela familjen, särskilt relationen mellan pappa och farfar.

– Så ingen ville att jag skulle göra det här. När jag började sy kläder var jag nio och allt mamma och pappa sa var: Det är bättre att du blir veterinär. Min pappa gillar inte när jag säger detta i tidningar, men det dröjde många år innan han vågade stödja mitt beslut att driva Hope. Jag tror fortfarande att de är väldigt oroliga. För de märker hur mycket jag jobbar. 70 timmar i veckan i 12 år nu. När de ringer frågar de alltid: Hur går affärerna? De undrar inte först om barnen eller om jag ätit ordentligt. Det sitter så djupt rotat i dem. Men nu fyller jag snart 50. Så de få sluta oroa sig, tycker jag.

Drömmen om att få visa sina kläder på en catwalk har grott i Ann Ringstrand sedan barnsben. Det var då hon sydde upp utsvängda byxor i grön ullgabardin och mannekängade på trottoaren i byn Brämhult utanför Borås.

– Om min pappa var entreprenören var det mamma och mormor som älskade kläder och brann för snittet. Båda var och är otroligt duktiga sömmerskor, även om ingen av dem någonsin sydde professionellt. När man kom hem till mormors lilla lägenhet i Borås hade hon hela köksbordet fullt av mönsterdelar. Man började omedelbart prata om vilken kjollängd som gällde och huruvida det är snyggt med bälte. Hon är någonstans grunden för mitt eget intresse. Hon hade det inte så gott ställt – så ville hon ha fina kläder fick hon sy dem själv. Då valde hon ull och silke. Sådant som fanns i Paris …

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att ana något terapeutiskt i Ann Ringstrands beslut att hålla visning i modets huvudstad denna eftermiddag. Kanske är det så man sammanfogar en familj som hade det slitsamt under 1970-talets textilkris, Ann Ringstrands uppväxtår.

– Visst, när man lyckas med en utmaning som innebär stora risker, som en modevisning i Paris, då stänger man en dörr till oro från förr. Jag skapar trygghet i en miljö som för mig varit förknippad med osäkerhet. Det tror jag. Jag har haft ganska stort behov av att förstå hur min uppväxt påverkar mig i dag. Hur man fortfarande rustar för barndomens krig. Det är extremt intressant, även om mina föräldrar tycker det är jobbigt att förhålla sig till.

I dag är det Ann Ringstrand själv som saboterar familjesemestern med arbete. Hon har två barn på åtta och tolv och en man som är fotograf och kreativ ledare på egen designbyrå.

Familjen kommer just från en sportlovsvecka i Chamonix.

– Jag sprang runt på olika balkonger för att hitta en uppkoppling … Men Hopes resa har varit ganska långsam, vilket nog hänger ihop med min barndoms upplevelser. Jag är inte så riskbenägen.

Kläder, konstaterar hon, är kommunikation.

– Med kläder kan man säga det man kanske inte hinner förmedla under ett snabbt möte. Det blir ett sätt att presentera sig, ett sätt att snabbt komma på djupet. Jag tycker inte att mode i sig har ett syfte. Förutom att det tolkar samtiden och bygger relationer mellan människor.

Galgarna kommer aldrig. De är fast i en UPS-bil i Paris obarmhärtiga lunchtrafik. Det urbana överlevnadsmode som Ann Ringstrand ska visa i eftermiddag hänger i stället på hyrda metallgalgar. Klädernas förebild är Vexed Generation, ett nedlagt Londonmärke som skapade streetwear för den övervakade generationen: luvor som kamouflerade ansiktet för tunnelbanans kameror, prassliga jackor som kunde rullas ut till sovsäckar. Ringstrand har lånat de funktionella streetwearinslagen och adderat en ärkebrittisk yta: fuskpäls, herringbonetweed, läder.

Praktiskt motståndsmode för Vasa­stansbor.

– 2001 när vi grundade Hope var tjejsidan av modet väldigt feminint, romantiskt. Mycket paljetter, danska Day var stort. Vi ville göra ett mode som tog intryck av det som japanerna och belgarna gjorde. Hårdare, mer androgynt. Det skulle framför allt vara bärbart. Vardagen är ändå den största delen av livet. Att göra långklänningar som man kan använda två gånger om året har jag aldrig tyckt varit kul. Men den perfekta Mac­intoshrocken som man kan vara snygg i när det regnar. Där kan jag göra nytta.

– Så är det även med kollektionen vi visar i dag. Man ska kunna ta sig fram fort i livet om det behövs. Oavsett om det handlar om flykt från övervakningskameror eller för att hämta barn på dagis. Jag gillar att vara lättrörlig. Det finns något själv­säkert i det som jag tycker är tilltalande.

Ann Ringstrand tar plats i sminket. En vrå i våningens utkant.

– Som jag ser ut fast bättre, lyder instruktionen.

Hon byter om till kostymbyxor av pösig herrmodell med vita revärer. ”Kontorsbyxor” som de kallas av modellerna.

– Det ska synas att man jobbat hårt den här dagen. Jag är inte så förtjust i den överarbetade look Lagerfeld och Gaultier kör på visning.

Eftermiddagen är mer stissig. Hopes vd Åsa Sånemyr dyker upp i hårt knuten hästsvans. Ett gäng franska hårstylister med ett hov av assistenter fyller luften i våningen med en dimma av grynig sprej. De river löshår ur plastförpackningar och fäster grå testar i modellernas hårbotten. Visionen är Holly Hunter i tv-serien ”Top of the lake”. En häxa på höstpromenad. Sminkösen pickar med fingertoppen på modellernas läppar för att skapa rätt nyans av utsmetat rött.

Generalrepetition. Modellerna marscherar uttryckslöst i sina egna kläder. Korta skinnjackor, Dr Martens och åtsmitande svarta jeans. Ann Ringstrand vill att de ska se nöjda ut, men ingen lyder. Ringstrand blir lite bekymrad. Hon tar assistenten Emil Wiman avsides. Han gör små anteckningar vid modellernas förnamn. Runda ringar där det behövs mer regi.

– Hur fan ser man nöjd ut? frågar sig en av 15-åringarna i rummet intill.

– I den svenska branschen är man rätt respektfull, säger Ann Ringstrand. Om någon dyker upp med jättedålig hy säger man inte det rakt ut till modellen i fråga. Man är noga med att skilja på person och modell.

Strax före fem kommer de första journalisterna. Visningens huvudpersoner får gyllene glas med Nicolas Feuillatte-champagne som serveras av Stockholmsbyrån Patriksson. Hopes kärnmarknad är Sverige och Danmark. För Ann Ringstrand känns det symboliskt viktigt att visa i Paris. Slutföra höstkollektionen i modets Mecka. Men pr-strategin handlar mer om att få svenska och danska journalister att rapportera tillbaka till hemmapubliken. Patriksson står för inbjudningslistan och betalar även flygbiljetter och hotellrum för vissa av de hitbjudna.

En reporter från danska Elle i grön päls och lysande rött läppstift skrider runt och konverserar halvnakna manne­känger. Modellen Amy Zeilon, 22, gör sitt jobb.

– So what’s your favourite city?

– Well, actually Copenhagen!

Reportern gillar, i sin tur, Hope.

– Very Copenhagen, säger hon. Med de platta skorna, rutorna, det jordnära anslaget. And I need those jeans, säger hon och nickar mot ett par mattsvarta byxor med påsydda lappar i rutigt och prickigt.

– Det vore kul att få kritik någon gång, säger Ann Ringstrand. Det är många modejournalister som förmedlar nyheter, färre som faktiskt sätter kläderna i ett sammanhang.

Crescendot, själva visningen, är över på dryga fem minuter. Ett skobyte går fel och samma rutiga klänning travar ut två gånger. Annars får Ann Ringstrand ovationer. ”Stringent”, säger svenska Elles modechef. Modellerna – så mycket yngre än klädernas kärnpublik – lämnar en fläkt av Sverige efter sig. Korta dufflar med ”STHLM” tryckt på ryggen i versaler. Hängiga kostymer och byxdressar. Jonathan Johanssons pumpande housemusik.

Finns det ett svenskt modeunder?
– Det finns definitivt en svensk estetik fortfarande, säger Ann Ringstrand. Som inte handlar så mycket om lin och bomull och det rustika. Utan om hur vi som designland förhåller oss till omvärlden. Eftersom vi är en så liten nation måste vi vara vakna inför internationella tendenser. Sedan sker det just nu en differentiering. En del märken faller bort eller ur grundarens händer, som Pour och Local Firm. Jag tror att vi har överlevt eftersom vi alltid haft affärstänket med oss. På Berns var det nog svårt att skilja de svenska märkena åt i mitten av 00-talet: Alla visade varsin svart byxa. Men skillnaden märks i årsredovisningarna. Jag har alltid prioriterat och respekterat affären och valde 2007 att ta in en tredje delägare i form av riskkapitalbolaget Varenne.

Men med omkring 100 miljoner i årsomsättning är hon en liten spelare i Paris. Även jämfört med Acne, det enda svenska varumärke som ingår i det officiella schemat.

– Jag trivs rätt bra som underdog. För att köpa den reklamplats som en officiell visning är kanske man måste omsätta en halv miljard minst. Jag håller det inte för omöjligt att vi kan visa om några år men det är heller inget självändamål.

Klockan halv nio samma kväll är det middag på Chez Juliens övervåning på andra sidan Seine. Krabbsallad, oxfilé med pepparsås, marängpaj. Karaffer med rött och vitt vin. Ann Ringstrand hamnar bredvid svenska Elles chefredaktör Hermine Coyet Ohlén. Ringstrand säger i sitt välkomsttal att man i år förbeställt maten för att Damernas världs chefredaktör Martina Bonnier ska slippa vänta lika länge som förra året. När middagen är över ställer sig Bonnier upp och tackar för maten.

– Du har tagit ett steg framåt. Vi får ses i Stockholm och gå igenom kollektionen lite noggrannare.

Mission accomplished.

Ann Ringstrand

Grundade Hope 2001 med Stefan Söderberg. Söderberg är fortfarande delägare men har sedan i höstas en ”timeout” från det operativa arbetet. Sedan 2005 vänder sig Hope till båda könen.

Utbildades på Tillskärarakademien i Köpenhamn och Textilhögskolan i Borås. Hon började på H&M:s avdelning Rocky och blev senare chefsdesigner på Peak Performance innan hon sade upp sig för att starta Hope. Efter tiotalet år som vd är hon i dag kreativ chef och har lämnat vd-posten till Åsa Sånemyr.

Är bosatt högt på Drottninggatan i Stockholms innerstad, har två barn och en man som är fotograf. Hon tillbringar ledig tid i trädgårdsmästarbostaden på Elghammar slott i Sörmland, och blir ibland inbjuden till middagar där grannar som Leif G W Persson och Anders Borg närvarar.

Är god vän med sångerskan Nina Persson. 2010 gjorde duon en höstkollektion tillsammans på Ann Ringstrands initiativ.

”Svenska modeundret”

I början av 2000-talet rappor­terade medier och export­industri gärna om ”det svenska modeundret”. En rad nya inhemska märken som Whyred, Acne, Rodebjer och Hope fick uppmärksamhet för sin skandinaviskt präglade design.

Några av dessa märken, främst Acne, har i dag lyckats väl internationellt. 40 procent av Hopes omsättning består av export, främst till Danmark där man har en butik i Köpenhamn.
I dag betraktar modejournalister ”det svenska modeundret” mer som en efterfrågad estetik än en lukrativ industri. Vissa märken gör återkommande vinst, andra går under eller byter ägare – nu senast Pour och The Local Firm.

Agnes Grefberg Braunerhielm, chefredaktör för Rodeo Magazine, har identifierat en ”ny vår” i det svenska modeundret, en andra mer experimentell och radikal fas där Altewaisaome, Erik Bjerkesjö och JÅAL Atelier utmärkt sig.