Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Hackarna tar över finrummen

Datanörden har blivit rumsren – en kreativ entre­prenör med hög status, som rör sig mellan dunkla bergrum och flotta spa. DN Söndag grottar in sig i dagens hackarkultur – långt ifrån svartmålningen i medierna.

Hissen leder ned till reaktorhallen i ett bergrum 25 meter under jorden. Här väntar ett kallt betonggolv, handmålade siffror på de höga väggarna, dunkelt ljus och ett stålräcke runt en djup golvgrop. På 1950-talet stod här en kärnreaktor. Nu sitter trettio personer på fällstolar intill gropen, de flesta killar i jeans och gympadojor och med en laptop i knäet. Läsk och kanelbullar står framdukat på ett bord. Än så länge stämmer fördomsbilden av hackarkulturen. Men den ska snabbt ändras.

Under hösten har bevakningen av hackare accelererat i medierna. Efter att Wikileaks väckt uppmärksamhet om datasmartas makt har flera nya dataintrång hos företag och myndigheter orsakat rubriker, samtidigt som säkerhetspolisen (Säpo) har påbörjat en utredning om huruvida de bör ägna större resurser åt att spana på nätet. Vad som tappas bort i all rapportering om kriminella på nätet är att deras epitet är stulet. Nu vill hackare från ”den goda sidan” ta tillbaka begreppet. För vad ordet egentligen innefattar är varken kriminalitet eller aktivism, enligt

Nationalencyklopedin betyder ordet hackare kort och gott någon som ”envetet kodar datorprogram”. Hackare är innovatörer, utforskare och – onekligen – datanördar. Utan ont uppsåt.

Sedan filmen ”War games”, med bland andra den då unga Hollywoodstjärnan Matthew Broderick, släpptes 1983 har bilden av hackare matats ut i medier. Vi har alla sett honom eller henne, oftast överviktig med tjocka glasögon, sittandes framför en dator med gröna koder blippandes fram på den svarta skärmen. Nörden med fler datorer än vänner har fått agera både bov och hjälte i film och tv. Men det var inte förrän förra året som en ny bild av hackaren cementerades, datanörden som rockstjärna. I filmen ”The social network” behandlas framgångshistorien om Mark Zuckerberg, grundare av världens i dag största företag – Facebook. Och därmed har hackare världen över en egen omslagspojke att referera till.

I dag tar hackare sig fram och upp i närings­livet, de dikterar villkoren på nätet och har större makt än någonsin. Och de lever fortfarande ut om nätterna, precis som vi fått lära oss av Hollywood. Men numera i grupp, med avsikt att bygga – inte riva.
I reaktorhallen vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, har klockan just slagit tre på eftermiddagen och dagens arrangör meddelar att deltagarna har tjugofyra timmar på sig från och med nu. De flesta reser sig snabbt, hittar ett eget hörn, grupperar sig, letar strömuttag och ber funktionärer om kod till lokalens trådlösa nätverk. Några sitter lugnt kvar och knappar på sina laptops. En espressomaskin kopplas in och verksamheten är efter en kvart i full gång.

Vi befinner oss på ett ”Green hackathon”, ett så kallat hackarmaraton med syfte att föda fram nya idéer som främjar miljön. På tjugofyra timmar ska de närvarande deltagarna uppfinna en nätbaserad tjänst som bidrar till att göra jorden grönare. Två av dem är Christoffer Klang och David Kjelkerud. Till vardags ägnar de sig åt sitt nystartade nätföretag Readmill, från ett ”uppstyrt kontor” i Berlin. Nu är de i Stockholm för att hacka i ett dygn.

–  Vårt fokus ligger på skapande, att börja på noll och snabbt få ut något. Det största missförstånd vi ständigt möter är tron om att hackers tar sig in i andras datorsystem olagligt. Det är helt fel. Vad vi gör är att ta vad som finns tillgängligt och böja det till något nytt. Se möjligheter, snabbt ändra om och bygga nytt, säger David Kjelkerud.

– Exakt, för oss är det själva görandet som är det viktiga, att bygga något, vad det blir är inte lika viktigt, säger Christoffer Klang.

Göra, bygga, skapa. Men vad? De flesta som dyker upp på så kallade hackathons är webbutvecklare till yrket. De utvecklar nätbaserade tjänster och produkter. David Kjelkerud har exempelvis startat en sms-tjänst där kunder i matbutiker kan skicka ett namn på en fisk till en databas som direkt svarar om den är utrotningshotad eller ej. Han har utvecklat en receptapp till Iphone som visar det ”ekologiska fotavtrycket” från varje recept. Nu senast har han, tillsammans med bland andra Christoffer Klang, startat en social sajt för digitalt bok­läsande, där man kan klippa ut stycken ur böcker och skicka till sina vänner.

Under det ”Green hackathon” som pågår i reaktorhallen kommer flera idéer fram som kan ligga till grund för nya nätinnovationer: en mätare av fiktivt koldioxidutsläpp i spelet Minecraft, en Iphoneapplikation som hjälper användaren att hitta den mest miljövänliga rutten i lokaltrafiken och en karta som visar den procentuella risken för att barnarbete använts i tillverkningen av produkter från olika länder.

Vad har då personerna som samlats här gemensamt? Teknisk kompetens, på hög nivå, svarar både David och Christoffer direkt.

– Skillnaden på ett hackathon och en annan konferens är att här handlar det bara om att skapa. Det är ingen idé att vara med om man inte kan använda sin dator. Den kunskapen är det enda som räknas här, säger David Kjelkerud.

Han växte upp i Stockholm, studerade till civilingenjör vid KTH och har ”hållit på med datorer” sedan mellanstadiet. När han fyllde 13 år fick han sin första hemdator, en Pentium 2 med 450 megahertz processor. David förhandlade med sin mamma om att få använda internet en timme om dagen. Ett löfte han inte kunde hålla.

– Jag började bygga hemsidor direkt. Egentligen ville jag rita, men var för dålig på det, då märkte jag att jag kunde skapa allt jag ville med datorns hjälp.

För Christoffer Klang är historien snarlik. Dator­intresset tog fart när han som 12-åring började experimentera med programmering på föräldrarnas dator. Sex år senare fick han sitt första sommarjobb på en brädgård, något han minns som ”total ångest”, bara för att kunna köpa sin första egna dator.

– Först spelade jag bara spel, men crackade dem ganska snabbt. Det kändes coolt och jag ville förstå hur alla programmen fungerade. Senare snöade jag in på ett designspår, studerade 3D-grafik och så, men tröttnade på att inte ha någon frihet, säger han.

Båda började gå på ”hacks” och ”hackathons”, mötesträffar för andra likasinnade, under studie­åren. Först kopplade de ihop den fysiska världen med internet: De byggde till exempel en soffa med datorskärm som visade stapeldiagram efter hur aktiv man var på internet den dagen. Senare blev idéerna allt oftare helt och hållet nätbaserade. På Music hack day, en annan 24-timmarshack som turnerar runt i världen, byggde David Kjelkerud Citysounds.fm, en app för att lyssna på den senaste musiken från olika städer i världen. Christoffer Klang har utvecklat alltifrån auktionssajten enkrona.se till en stadsplaneringssimulator vid University of Wahington.

Vad innebär det att konstant vara så inne i datorns värld? David och Christoffer berättar att de ofta får försvara hela teknologins framfart: varför måste vi kommunicera på 140 tecken (på Twitter), och varför måste vi dela med oss på nätet om var vi befinner oss (på Facebook places, Four square med fler)?

– Min morsa tror att jag jobbar med allt som har med datorer att göra, och tror att jag är expert på Exceltabeller. Men jag känner mig mest frustrerad när jag måste förklara något utan att bli för teknisk, säger Christoffer Klang.

När ordet datanörd kommer på tal, säger David Kjelkerud att flera faktorer bidragit till nördens höjda status, men främst det faktum att så många dagligen omges av produkter som tidigare bara intresserat hackare: datorer, mobiltelefoner och internet.

– Det är kul att se hur något som ansågs oattraktivt förr, nu blir allt mer accepterat och man inser att hackande kan jämställas med att göra musik eller måla.

Skillnaden är bara att vi använder kod för att skapa.

Ett par veckor senare halvligger två unga män i japanska badrockar på var sin fåtölj med utsikt över en skärgårdssolnedgång. Givetvis med var sin laptop i knät. De heter Peter Antonius och Christoffer Lejdborg, arbetar som interaktionsdesigner respektive webbutvecklare på var sin byrå, men är här för att förkovra sig i ett gemensamt, privat projekt. Precis som i reaktorhallen två veckor tidigare, pågår här ett ”hackathon”. Vi befinner oss på ett japanskt spahotell utanför Stockholm och i högtalarna spelas flöjtmusik från djungeln. Klockan är fem på eftermiddagen och deltagarna på plats har arbetat sedan klockan två. Under ett dygn ska nittio deltagare här utveckla nya nättjänster, gärna med fungerande affärsmodell. Och kanske bada lite. Detta är ”24 hour business camp”.

– Vi ska bygga en liten applikation som förenklar felrapportering på sajter, så att utvecklaren förstår vad som är fel, säger Peter Antonius.

– Vi har haft idén sedan tidigare, men det här evenemanget kom lägligt, nu får vi tid att fokusera och jag tror vi ska hinna långt på ett dygn, säger Christoffer Lejdborg.

Vad har lockat er hit?

– Att få komma till den här miljön, och träffa folk som talar samma språk som oss. Min chef brukar påpeka att jag talar ett helt annat språk än han, säger Christoffer Lejdborg.

Hur skulle ni etikettera det här evenemangets deltagare?

– Alla utomstående skulle nog kalla oss nördar, jag vet inte, vi ser nog oss så också, säger Peter Antonius.

– Jag ser mig som nörd i alla fall. Andra kanske kallar sig entreprenör eller teknikintresserad, menar Christoffer Lejdborg.

De båda arbetar på webbyråer. Christoffer Lejdborg byggde sin första hemsida när han var elva år. Men att bygga var roligare än att ha, så han fortsatte göra nya sidor. Peter Antonius inledde sin kärlek till datorer vid samma ålder, men har alltid fokuserat mer på design är programmering.

– Jag upptäckte snabbt hur lätt det är att göra design på datorn. Det är betydligt svårare att bygga en egen stol. Snart hittade jag andra som höll på med liknande saker på nätet och vi lärde av varandra, berättar Peter Antonius som föredrar att kalla sig designer framför hackare. Christoffer Lejdeborg däremot säger prompt att han är en hackare.

– Det betyder att jag är en kreativ person som programmerar och är duktig på det. Det finns olika definitioner av ordet, men det betyder definitivt inte en som tar sig in och förstör saker. Snarare någon som tycker om att skapa, säger Christoffer Lejdeborg.

Har du aldrig varit intresserad av att använda dina kunskaper för att bryta dig in i datasystem?

– Nej, aldrig. Men jag är intresserad av själva processen, hur det fungerar, som ett intresse.

Har du testat?

– Nej. Mest filosoferat.

Christoffer Lejdborg och Peter Antonius säger att idén de arbetar med förhoppningsvis ska bli lönsam i framtiden, men att de främst vill utveckla den för att förenkla sitt eget arbete. Hur sent de ska arbeta i natt beror på hur allt flyter på.

– Vi är lite tråkiga och vi vill nog lägga oss framåt småtimmarna, även om vi är vana att jobba sent, det är inte direkt ovanligt att vi jobbar in på natten även vanliga jobbdagar. Men när vi är här vill vi hinna bada också, säger Christoffer Lejdborg.

Vad sker här i dag som är så pass nördigt att till och med ni reagerar på det?

– Jag kan se många t-shirttryck med fyndiga punchlines som ytterst få förstår. Då känner man sig lite nördig när man förstår skämten, jag kände genast att fan, jag är en av dem, skrattar Peter Antonius.

– Men den största nördigheten är väl ändå att vara på ett spa och välja att sitta framför datorn. Det är bevis nog, säger Christoffer Lejdborg.

I en annan del av lokalen får någon fiskpedikyr, andra har sjunkit ned i badet. Inne i konferensrummet sitter grupper med badrocksklädda män och kvinnor stirrandes in i sina skärmar. Vid ett bord intill baren, som i dag serverar iste med körsbärssmak, sitter arrangemangets grundare Ted Valentin. Också han i blå badrock. Hans laptop är täckt av klistermärken.

– Det är en gammal trend, säger han och tar fram sina egna klistermärken ur datorväskan.

– Tanken är att man ska byta med varandra. Det är lite som förr i tiden när man prydde resväskor med klistermärken för att visa var man varit. Det här är den moderna motsvarigheten, genom att täcka sin dator med märken visar man att ”de här har jag träffat, de här tycker jag är coola, de här håller jag koll på”, förklarar Ted Valentin.

År 2004 startade han sajten Tidningsbutiken.se som han tre år senare sålde för någonstans mellan tio och femton miljoner kronor. Sedan dess har han startat ett trettiotal olika sajter.

– En kombination av sådant jag tjänar pengar på och sådant som bara är kul. Helst både och, säger Ted Valentin.

Han senaste projekt är Tripbirds, en social rese­sajt där användare kan tipsa varandra om sina bästa upplevelser världen över.

– För den har jag stora planer, det är definitivt ett ”vi ska ta över världen”-tänk. Vi är redan sju anställda, har kontor i Gamla stan och har folk i Mark Zuckerbergs innersta krets som försöksanvändare till sajten under utvecklingsfasen, säger han stolt.

Ted Valentin startade ”24 hour business camp” för tre år sedan. Det började med en tanke i hans blogg, att det vore kul att åka ut i skärgården och hacka. Ännu roligare om ett stort gäng åkte och alla byggde något på ett dygn. Responsen blev enorm och Ted Valentin letade lokal, fick med sponsorer och har sedan sett evenemanget växa.

– Min tanke från början var ”titta, allt man behöver för att tjäna pengar är en laptop och internetuppkoppling och lite kaffe”. Det var lite av en ”Snabba cash”-vinkel, vilket jag tycker är coolt.

– Jag har alltid varit en förespråkare av möjligheten att ta med sin laptop, hitta på en idé, resa jorden runt och ligga på en strand och tjäna pengar, säger Ted Valentin.
I samma takt som ”affärslägret” vuxit under de senaste tre åren, har Ted Valentins vision gjort det. Nu önskar han att evenemanget ska fyllas med företagande, investerare och det där ”ta över världen”-tänket.

– Silicon Valley är min fixstjärna. Precis som där uppmuntrar jag deltagarna här att starta företag och tjäna pengar. Men det finns andra hackathons där man har större fokus på det allmänna goda, där man bygger samhällsnyttiga tjänster. Båda varianterna behövs, säger han.

Hur många miljonidéer har då kommit ut ur Ted Valentins ”affärsläger” under de senaste två omgångarna? Några stycken, säger han, kanske fyra.

– Det är inte jättemycket, men de stora idéerna var inte heller målsättningen från början. Tanken har hela tiden varit att den här träffen ska vara en testbädd för nya idéer, en chans att hacka något spännande.

Vad är man om man är hackare i dag?

– Generellt kan man säga att hackande har blivit förknippat med att ta sönder saker. Och det finns ju en viss korrelation, för att förändra måste man ibland först bryta ned. Vill du förvandla en videobandspelare till en kattmatare måste du först ta sönder bandspelaren och sedan bygga om den. Just sådant hårdvaruhackande finns också.

Men om vi talar om internetbaserat hackande?

– Då måste man skilja på hacking och cracking. Hacking är det positiva, cracking handlar mer om att ta sönder och förstöra. Tyvärr fortsätter man i medier att använda ordet hackare på fel sätt.

Ted Valentin funderar en stund och säger sedan att han ändå har viss förståelse för missförståndet. Det kan vara en hårfin gräns mellan att hacka och ”cracka” (knäcka).

– Om man tittar på framgångsrika entreprenörer, som till exempel Steve Jobs (grundare av Apple), kan man se att de ofta börjat med något som varit ganska olagligt. Steve Jobs byggde så kallade ”blue boxes”, en pryl som gjorde att man kunde lura telefonsystemet och ringa gratis. Det var extremt olagligt och kan kallas dåtidens fildelning. Telefonbolagen gick i taket när han gick runt på universitetens campus och sålde dessa till studenter. Men det var också så han kom in på att bygga datorer, säger Ted Valentin.

Han nämner också svensken Niklas Zennström, grundare till internettelefoniföretaget Skype. Han skapade fildelningsprogrammet Kazaa redan år 2000, som tillät användare att dela musik gratis på nätet. Inte så populärt hos skivbolagen, och tvivelaktigt huruvida det var lagligt.

– Innovation har ofta ett destruktivt drag, säger Ted Valentin, men påpekar att hackande ändå oftast grundas i viljan att förändra och skapa något nytt.

Hur kommer det sig då att vissa programmeringsspecialister väljer att gå från att vara hackare till att bli knäckare?

– Drivkraften för representanter både av den svarta och den vita hatten är nog ofta kicken i att visa upp vad man kan. Och då kan det så klart gå fel för somliga. Men jag känner, mig vete­rligen, inte någon av den illegala sorten. Jag tror att de är ganska ovanliga. En duktig hackare borde alltid omsätta sin kunskap i mer konstruktiva saker. De flesta som programmerar är problem­lösare som till 99 procent bygger, inte förstör. Det känns tråkigt att ordet hackare har en så negativ klang.

Enligt Ted Valentin har nidbilden av en hackare mycket att göra med massmedias vilja att ”spä på myten om Lisbeth Salander-typen”, någon som lever på Red bull i ljuset av sin datorskärm: något som är lätt att driva med. Då får den positiva bilden av hackare inte plats jämte den av de illegala knäckarna.

– Det är bara att se sig omkring, de som kommer hit är inga vanliga nördar, de är seriösa webbutvecklare och entreprenörer som träffas för att bolla idéer med andra som också tänker utanför boxen.

Även om flera av deltagarna på” 24 hour business camp” är kvinnor domineras evenemanget av män. Vilket även syns på andra ”hackathons” och teknikkonferenser.

För att råda bot på mansdominansen har nätverket Geek girl meetup startats i Sverige. Det är en så kallad ”un-conference”, en knytkonferens, en kreativ mötesplats för ”nördiga tjejer som är intresserade av webb, kod och affärsutveckling”, där alla deltagare kan bidra med föredrag och presentationer. På de senare träffarna har mellan 100 och 150 kvinnor mellan gymnasie- och pensionsålder träffats för att prata kod.

Inom nätverket startades även Geek girl workshop nyligen, en förgrening där medlemmarna arbetar mer praktiskt”. I våras ägnade de sig mest åt programvaran ”Processing”, och under hösten har fokus legat mer på hårdvaruhackande.

Tre av medlemmarna sitter i ett konferensrum på en digital byrå på Kungsholmen i Stockholm. Det är torsdag kväll och klistermärken pryder deras datorer, precis som på de hackathons vi redan har besökt. Emma Koszinowski, Martha Johansson och Ellen Sundh visar vad de håller på med för tillfället.

Emma Koszinowski har kopplat ett kretskort till sin dator som spelar melodier på hennes kodade kommando. Martha Johansson visar upp stora, mjuka knappar som låter när man trycker på dem, och grafik på skärmen som hon enkelt kontrollerar i ett dokument med kod. Ellen Sundh sätter på sig en gördel som hon har byggt för att påverka sin kroppshållning. Hon har programmerat en balanskänslighet och en röst som säger ”error, error, bad posture”, när hon inte är tillräckligt rakryggad. Ellen Sundh demonstrerar sedan den mobilfunktion hon har utvecklat för att hjälpa blinda att spela fotboll. Hon har också byggt ett eget interaktivt torrdass.

– Det här är en experimentverkstad, säger Martha Johansson.

Ordet ”geek”, som de tre kvinnorna använder för att beskriva sig, betyder kort och gott nörd. Och nörden har blivit social, menar de.

– I stället för att sitta själv i en skrubb och grotta in sig i något gör vi det tillsammans, och hjälper varandra, säger Emma Koszinowski.

När Ellen Sundh, som är webbutvecklare till vardags, ska beskriva känslan hon upplevde på den första Geek girl-träffen, säger hon:

– Tänk dig en gubbe som bor i en liten stuga långt ute i skogen, som är intresserad av något väldigt speciellt som ingen annan i skogen och byn förstår. Och så får han plötsligt träffa hundra andra som gillar samma sak. Så kändes det. Jag har jobbat i webbranschen i tio år och bara träffat två andra tjejer som jobbar med det jag gör.

Det säger en del om vilket behov jag haft att träffa andra tjejer som delar mina intressen.

Enligt Emma Koszinowski är en ”geek” någon som brinner för något, som är passionerad och inte kan sluta hålla på med det.

– Vi gör något för att det är kul och behöver inte alltid se den absoluta nyttan. I stället tänker vi: Funkar det här? Kan man göra så här? Och testar oss fram, säger hon.

Medan Geek girl meetup är träffar som handlar mer om vad man kan skapa på internet, har Geek girl workshop valt att fokusera mer på att sammankoppla fysiska byggen med det digitala.

– Jag är en sorts lowtech-hackare, jag bygger bara om enkla saker, som tangentbord. Fast jag är ju ganska bra på att bygga om plastburkar till tvålkoppar och skedar till krokar också, säger Martha Johansson.

Vad är det nördigaste med era träffar?

– Att man sitter med var sitt projekt och försvinner bort i det, man blir väldigt insnöad. Men får vara det. I många andra sammanhang ska man vara social och snackig hela tiden, det slipper man här, svarar Ellen Sundh.

– Tystnaden emellanåt är väldigt nördig, påpekar Martha Johansson.

– Ja, att vi sitter tio, tolv brudar på rad och alla är framhukade och bara stirrar in i sina skärmar, och twittrar till varandra från datorerna när vi vill säga något, säger Emma Koszinowski och fortsätter:

– Fast det är okej att vara nördig, det är ju inne att vara nörd nu.

Martha Johansson lyfter blicken från laptopskärmen och reagerar på Emmas kommentar.

– Men det är inte inne överallt, inte i Grekland. Jag träffade en grekisk kvinna som inte alls kunde förstå att det skulle vara coolt att vara en geek.