Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

”I en motgång uppstår alltid något annat”

”Jag är en jäkel på att lära mig texter på nolltid”, Nisti Stêrk.
”Jag är en jäkel på att lära mig texter på nolltid”, Nisti Stêrk. Foto: Emma Johansson
Nisti Stêrk betyder självständig stjärna på kurdiska. Nu har skådespelaren skrivit sin tredje bok, trots att hon är ordblind. Den handlar om en lycklig singel, men själv har hon precis träffat mannen i sitt liv.

Nisti Stêrk är kanske den minst kända av Sveriges mest kända komiker och skådespelare. Hon har ett cv tjockt som en tegelsten och som rymmer allt från stå-upp-komik i egna shower som den om tvättstugetanten Zeyno, seriös teater som ”Elektras systrar”, filmer som ”Wellkåmm to Verona”, tv, både i Sverige och i Turkiet, radio som ”Ingen vill veta var du köpt din slöja”, böcker och välgörenhet i den egna stiftelsen Mala Stêrk.

Nu har hon precis kommit ut med sin tredje bok, ”Virgin Merry”, som handlar om en lycklig singel. Merry är tandläkare och kallas Virgin Merry av sina vänner för att hon är 32 år och oskuld. Merry tror inte på kärleken och Nisti medger att karaktären har drag av henne själv.

– Jag har varit singel ganska länge, jag har knappt haft ett förhållande.

Jag gillar singelkvinnor som Bridget Jones och de i ”Sex and the city”, men grejen är att alla är så desperata efter att hitta en man. Jag och mina vänner känner inte att vi behöver jaga en partner till varje pris, det viktiga är att hitta gläjden i sig själv och ha bra självkänsla.

– Det finns så många som är med någon bara för att de inte vill vara ensamma. Jag är så trött på det. Jag är glad i min egen själ. Så varför inte göra en karaktär som är singel och nöjd med sitt liv?

Det dyker upp en kille i boken, såklart. Den frivilliga singeln Merry är till sist inte singel. Och det är inte Nisti heller längre.

– Jag har varit så anti och inte trott på kärleken och äktenskapet. Men så plötsligt dök han upp, säger hon och skrattar i den trendigt slitna kafésoffan, med handen på glaset med sojalatte.

Nisti erkänner med viss förvåning att hon är kär.

– Jag har aldrig varit det förut. När jag ringde mina vänninnor och sa att

jag hittat mannen i mitt liv sa de ”What?”. Alla reagerade så himla stort på det.

Innan hon träffade sin kille hade folk börjat komma med kommentarer avsedda att trösta en olycklig singel, som ”Den rätte dyker upp”, ”Poff, säger det bara” och ”Han finns runt hörnet”.

– En kompis frågade om jag hörde den biologiska klockan ticka, men jag hörde ingenting. Nu har jag träffat en man och han är fantastisk.

Mannen i hennes liv dök upp precis när Nisti skulle lämna en halvtråkig fest i höstas. De var ytligt bekanta sedan tidigare och började prata. Samtalet fortsatte till långt in på morgonen och på den vägen är det. Han har kurdisk bakgrund, precis som hon, men är inte i kändissvängen och vill förbli anonym.

Nisti har skrivit så länge hon kan minnas, men det har inte varit helt självklart att uttrycka sig i skrift.

– Jag är ordblind, egentligen. Jag skrev inte så att andra fick se det förrän jag jobbade på radion med programmet ”SR Sverige”. Då tog jag in dramaturger som skrev manus till mina idéer och sketcher för att jag var rädd för att glömma ord eller stava fel.

När radiojournalisten Björn Häger, som Nisti jobbade med, fick veta varför hon ville ha hjälp av dramaturger sa han ”Men herregud, sätt dig ner och skriv – jag korrläser!”.

– Sedan den dagen har jag haft självförtroende att skriva mina egna manus. Det är okej om det blir fel, någon kan korrigera mig. Jag glömmer om det är två eller tre ”m” i ”bestämma”, till exempel, och så kan jag ha kastat ”m” huller om buller. Det kan bli fel när jag läser också, så jag vill helst lära mig manus utantill. Därför är jag en jäkel på att lära mig texter på nolltid. Så fort jag ska läsa något under en repetition på någon teater läser jag så dåligt att folk undrar hur jag ska klara rollen. Därför vill jag alltid ha manus innan så att jag kan förbereda mig.

Dyslexin har inte hindrat henne från att skriva tre böcker, rader av manus och en hög med krönikor i en Stockholmstidning – men hur gick det i skolan?

– Jag visste inte om att jag var ordblind då. Jag var alltid så dålig, utom när vi skulle föreläsa, då var jag grym. De är de ordblinda som är de bästa föreläsarna. Jag kan läsa men jag undrar alltid vad kommatecknen eller punkten är och när det ska vara paus.

Nisti Stêrk föddes 1977 i Diyarbakir i den kurdiska delen av Turkiet. När hon var åtta månader gammal erbjöd sig farfar och farmor att ta hand om henne när Nistis föräldrar behövde jobba och tjäna pengar. Dagis var helt enkelt för dyrt. Nisti flyttade till landsbygden en timme utanför storstaden Diyarbakir. Fram till fyra års ålder trodde Nisti att farmor och farfar var hennes föräldrar. Så en dag kom hennes mamma och pappa för att hämta henne och Nistis tillvaro slogs i spillror. Nisti skildes från sin älskade farfar under dramatiska former. Hon minns forfarande hur det kändes.

– Jag har tänkt mycket på det där, men jag har aldrig varit ett offer och känt mig bortlämnad, säger Nisti, som ändå tror att det kan ha gjort att hon fram till nu har haft svårt att släppa in kärlek i livet.

Fem år gammal, 1982, flyttade Nisti till Sverige med sina föräldrar och två systrar och växte upp i stadsdelen Tensta i norra Stockholm. Hennes föräldrar arbetade som hemspråkslärare. Så småningom flyttade familjen till Mälarhöjden, en villaförort nära stan. Det var där Nisti mötte Sverige på riktigt.

– Tensta var inte riktigt Sverige. Jag trodde att Sverige var som i de svartvita filmerna med Nils Poppe. När vi kom till Mälarhöjden blev jag sedd som kurd, en ”turk på burk”. Jag blev främmande inför allt det nya, säger hon.

Egentligen är det farfar Alihans förtjänst att hon blev skådespelerska. Farfar finns inte längre i livet och Nisti har inte träffat honom sedan familjen lämnade Turkiet, men hon bär med sig en svartvit bild av honom i en fin gammal medaljong runt halsen.

– Jag har imiterat sedan jag var liten. När jag var tre år gammal sa han ”Nisti, kom hit och imitera gammelmormor!”. Och så skrattade alla och jag dansade för dem.

Farfar uppmanade henne att alltid söka sig till ljuset och det har blivit Nistis ledstjärna i livet.

– Så fort jag får en motgång eller får ett nej uppfattar jag det som ett ja. I det mest omöjliga i ett nej uppstår alltid något annat.

Som när hon kom hem förra året efter en årslång vistelse i Turkiet, där hon jobbat som programledare i programmet ”Gulfiros” i den första kurdiska public service-kanalen på tv, TRT6.

– Det var väldigt tufft när jag kom hem från Turkiet efter att ha gjort talkshowen där. Det var som en kulturkrock både att komma till Turkiet och att sedan komma tillbaka när alla program är lagda på teatrarna och ingen plötsligt vet vem man är eller vad man gör. Då var det ett bra läge att skriva ”Virgin Merry”. En vän till mig sa ”When God closes a door, he opens a window” och det är alltid så. Det finns alltid något annat, bättre som väntar på en.

Året i Turkiet lärde henne en hel del om livet.

– Programmet gick i den första kurdisktalande public service-kanalen. Mina mostrar kämpade och dog för yttrandefriheten, två av dem blev skjutna i olika sammanhang. Min morbror Mahmoud kämpade också för yttrandefriheten. Det kändes självklart att åka dit och tala sitt eget språk. Allt var jätteflott och bra. Det var en förlust för mig att vara borta från Sverige men en rikedom att få ta del av min kultur.

När Nisti var liten bestämde hon sig dels för att bli skådespelerska, dels för att driva ett barnhem och hjälpa barn som har det svårt. Nu har hon en egen stiftelse, Mala Stêrk (stjärnhuset på svenska) vars syfte är att hjälpa föräldralösa barn i hennes födelsestad Diyarbakir. I väntan på att bli godkänd som stiftelse även i Turkiet hjälper Mala Stêrk organisationer på plats.

Hur ser du på hela situationen för kurder i Turkiet?

– Jag har hopp om att det kommer att bli bra, men det är mycket kvar att göra när det gäller mänskliga rättigheter i Turkiet.

För sju år sedan, 2004, fick Nisti Stêrk ta emot Fadime-priset, som instiftats till minne av Fadime Sahindal som mördades av sin far, tillsammans med ensemblen i pjäsen ”Elektras systrar”. Det var ett forumspel som turnerade runt landet, där publiken fick delta i handlingen. En scen handlade om en tjej som skulle bli bortgift.

– Vi frågade publiken hur de tänkte nu och vad de tyckte att vi ska göra. Ska hon bli bortgift? Vem ska hjälpa henne? Ibland hettade det till jättemycket mellan killar och tjejer, jag blev som en socialarbetare eftersom flickorna vägrade att prata med psykologer eller skolpersonal för att de inte tyckte att de blev förstådda. Jag förstod ju problemet direkt. Jag har hela bilden, hela kulturen.

Efter 150 föreställningar hade Nisti inga krafter kvar, men hon insåg att hon valt rätt yrke.

– Kultur kan åstadkomma jättestora förändringar. Att medverka i ”Elektras systrar” är det bästa jag har gjort i hela mitt liv.

Nisti gillar att kommunicera med sin publik. En måndagkväll är det släppfest för hennes nya bok på Kulturhuset i Stockholm och Nisti står i en smaragdgrön, skräddarsydd klänning med det långa, mörka håret böljande över axlarna och ropar från scenen: ”Kom igen! Jag hör er inte!” Publiken uppmanas att jubla, klappa händerna och skratta efter en minipjäs, baserad på hennes bok.

– Jag väljer ofta att jobba med saker som kan väcka tankar så att männi­skor kan komma på egna svar och börja kommunicera med varandra. Inför en premiär bjöd jag in till en vip-kväll med kvinnor i burka, värstinggäng från Farsta och tanter från Östermalm för att de skulle mötas.

I vilken av dina roller känner du dig mest hemma?

– Jag vill inte kalla mig för författare, krönikör eller komiker – utan skådespelare, det kan jag stå för. Det är det som jag har kämpat för, i blod, svett och tårar.

Vad har du kvar att göra i livet?

– Åh, jag har jättemycket kvar! Jag vill bli teaterchef. Jag vill äga Maximteatern, så jag försöker spara pengar. När jag hyrde in mig där och ville jobba med en blandad publik sa folk att "förorten kommer aldrig att komma till Östermalm". Då sa jag, jo, det är mitt sätt att jobba för integration. Blanda publiken!

I väntan på att drömjobbet ska bli ledigt jobbar Nisti med flera filmmanus och en pjäs om den amerikanska skådespelerskan Rita Hayworths liv.

Följer du ditt hjärta?

– Ja, det är det som är grejen. När Nils Poppe fick frågan hur länge han tänkte hålla på svarade han alltid ”Så länge Gud vill och rumpan håller”. Det är mitt motto. Jag är troende och så länge Gud vill och baken pallar ska jag fortsätta.

Fakta Nisti Stêrk

Född: 29 oktober 1977 i Diyarbakir, Turkiet.

Yrke: Skådespelare och komiker.

Familj: Pojkvän och lillebror framför allt.

Bor: Kungs­holmen i Stockholm.

Aktuell: Med boken ”Virgin Merry” (Bladh by Bladh) om den helt frivilliga, lyckliga singeln Merry.