Maria Sveland hade en dröm. I den försökte hon desperat bygga en sorts rustning genom att tråckla fast tusentals nattfjärilar till ett hönsnät. Men hur mycket hon än försökte gick det inte att få fast de fladdrande insekterna. Hon började gråta och tänkte: ”Det här kommer ju inte att funka, vad är det här för rustning? Hur ska jag kunna känna mig säker i den?”
När hon vaknade insåg hon hur symbolisk drömmen var för hennes känslotillstånd just då. Med de där nattfjärilarna som flög mot ljuset men bara kraschade och dog. Hur hon försökte bygga den där rustningen som ett lönlöst sätt att försvara sig själv mot hoten utifrån. Hon kunde inte skydda sig helt, det var bortom hennes kontroll.
Några veckor tidigare hade Maria fått ett brev hem. Med svart text stod det att om inte hon slutar skriva så skulle brevskrivaren skära halsen av henne och lämna henne ”med kniven uppkörd i fittan”. Han skrev att han skulle mörda henne när hon minst anade det och ”att sitta 12 år på Kumla-hotellet vore en ära snarare än ett straff”. Brevet var signerat ”Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub”. På ett slag förändrades Maria Svelands hela tillvaro. Från ett lyckligt och tillfreds liv med romanskrivande, spagetti med köttfärssås och fredagsmys med barnen till ett med ängslan, polisanmälningar och överfallslarm.
Till en början paralyserade rädslan henne, men efter ett tag tog vreden över då hon kände att hon vägrade låta sig tystas. Hon bestämde sig för att slå tillbaka på det bästa sätt hon kan. Resultatet är boken ”Hatet – en bok om antifeminism”.
Allt började med ”Bitterfittan”. 2007 slog boken ned som en bomb i världens mest jämställda land och skapade en intensiv och upprörd debatt om den lyckliga kärnfamiljens existens. I sin debutbok frågade Maria hur samhället någonsin ska kunna bli jämställt när människor inte ens klarar av att leva jämställt i sina relationer. Hon hade tagit inspiration från sitt eget familjeliv och i boken drömmer huvudpersonen om ”den stora, fria ensamheten utan man och barn”. Maria satte därmed ord på något av det mest provocerande en kvinna verkar kunna uttrycka: en längtan efter ett liv som inte inkluderar man och barn.
Boken blev en succé, sålde i hundratusentals exemplar, översattes till flera språk och Maria blev plötsligt en av Sveriges mest kända feminister. Eftersom romanen delvis var inspirerad av Marias egna erfarenheter kom mycket av debatten att handla om henne som privatperson. Att hon till skillnad från bokens huvudperson själv var lyckligt gift med småbarn provocerade vissa och av de mest förbannade kritikerna anklagades hon för att vara en dålig mamma som inte älskade sina barn.
– I början blev jag ledsen eftersom jag var så oförberedd på kritiken. Jag tycker ju fortfarande att budskapet i ”Bitterfittan” varken är särskilt radikalt eller nytt. Det handlar ju om väldigt grundläggande krav på rättvisa i familjelivet. Ganska snart blev kritiken dock intressant att analysera utifrån ett politiskt perspektiv.
Maria minns den irritation hon kände över att de flesta var mer intresserade av att diskutera hennes privatliv än de politiska frågor boken försökte lyfta.
– Till slut sa jag till en journalist som frågade hur mycket som var självupplevt att exakt 37,5 procent var det. Ett självklart löjligt svar, men de publicerade det ändå! Det kändes som att personfixeringen var ett sätt att förminska det politiska innehållet i romanen och avfärda det som ”Maria Svelands personliga neuroser”.
Några år efter ”Bitterfittan” skilde sig Maria från sin make efter 15 år tillsammans. När hon i antologin ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” beskrev skilsmässan som något positivt och att varannan vecka-livet som mamma fungerade bra för henne skapades en ny hetsig debatt. En där till och med socialministern och Kristdemokraternas partiledare, Göran Hägglund, hoppade in och på Aftonbladets debattsida motsatte sig att ”feministiska författare skriver böcker om skilsmässan som chict livsstilspolitiskt projekt”.
– Jag blev mest fascinerad av det hela den här gången. Att det till exempel fanns krönikörer som på riktigt skrev i tidningen att jag hade skilt mig bara för att kunna ligga runt och åka på charter. Inte för att det är något fel på vare sig charter eller ligga runt, men ändå!
– För tänk om en man hade skrivit att han var lyckligt skild och hade barnen varannan vecka och tyckte att det funkade jättebra. Ingen skulle reagera förutom för att gratulera honom för att han var så duktigt jämställd.
Med två kontroversiella böcker bakom sig hade Maria vant sig vid kritik och påhopp i medierna. Oavsett vad hon tyckte om det så skedde det i alla fall öppet från avsändare med namn och bild. I hennes inbox däremot började allt fler hotfulla och hatiska mejl ramla in. Alltid från ansikts- och namnlösa män som hotade med att våldta henne eller uppmanade henne att ta livet av sig ”för hennes barns bästa”.
– På ett intellektuellt plan är det lätt att avfärda dem som galna och absurda, men känslomässigt hamnar de ändå någonstans. Det tar plats i en även om det inte känns till en början, säger Maria och trycker handen mot bröstkorgen.
När hatmejlen vällde in tänkte hon ofta att ”det här får jag tåla, det har kvinnorörelsen fått ta i alla år och det finns de som har det mycket värre”. Hon började relativisera som ett sätt att hantera det.
– Men jag vill inte vara avtrubbad. Det är faktiskt en sund reaktion att bli illa berörd. Jag vill kunna hantera skiten utan att ge upp min känslighet. Utan att ge upp min lycka.
Det är det hon har tvingats lära sig det senaste året. Sedan det där vita kuvertet landade på hennes hallmatta.
Det är en vårdag 2012 och Maria sitter vid sitt köksbord omringad av djurlampor. De lysande djurhuvudena säger hon är hennes blinkning till alla de skjutna djur Jan Guillou har i det hus i Roslagen där han skriver sina romaner. Maria har den här eftermiddagen sällskap av sin goda vän, förläggaren Moa Elf Karlén, och de diskuterar idén om att skriva en svensk motsvarighet till Susan Faludis feministklassiker ”Backlash”. En bok som tar upp det ökade och allt mer aggressiva motståndet till feminismen. Som beskriver hur Sverige kunde gå från ett politiskt klimat i slutet av 1990-talet där varenda partiledare deklarerade att deras politik var feministisk till att de senaste ha haft en jämställdhetsminister som inte ens vill kalla sig feminist.
Maria har några veckor tidigare skrivit en omdebatterad artikel på DN:s kultursidor där hon gör kopplingar mellan den växande antifeminismen, rasism och Anders Behring Breivik och nu försöker Moa övertala henne att skriva en hel bok. Men Maria är tveksam. Känner att det är för stort och svårt, så de lämnar detta.
Precis när Moa ska gå och Maria ska hämta sin yngsta son från dagis dimper brevet ned på hallmattan. Maria öppnar brevet och känner hur hjärtat bultar när hon läser raderna där brevskrivaren beskriver hur han ska skära halsen av henne och lämna henne ”med kniven uppkörd i fittan”. Hur det är signerat med ”Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub”.
Efter att Moa har gått står Maria kvar i hallen och läser brevet om och om igen. Vet inte vad hon ska känna. Hon hämtar sonen på förskolan, försöker tränga undan gråten framför förskolepersonalen. När hon på väg hem ser sonen hoppa fram, helt ovetandes om dödshotet hans mamma just fått, fylls hon av ilska.
– Det är så här långt de är beredda att gå för att få mig att hålla käften. Helvete heller, kände jag.
Men så tänkte hon på alla de hundratals hatiska mejl hon fått under åren. Alla de som hon hade avfärdat som galna och absurda. För inte kunde väl någon mena allvar med hoten om att våldta och mörda henne?
– Polisen säger att det krävs väldigt mycket för att någon ska ta steget och faktiskt mörda någon, men samtidigt så vet jag ju inte vad det är för idioter som precis som Breivik är beredda att gå över gränsen. Hur kan jag veta med säkerhet?
Maria anmälde hoten, fick lägenheten säkrad och fick även motta ett överfallslarm. Men osäkerheten satt kvar i kroppen. En vän tipsade om Krav Maga, den hårda träning som den israeliska armén och säkerhetstjänsten ägnar sig åt, som i princip bara går ut på att lära sig att slå tillbaka. Sedan dess har Maria ”tränat som en idiot”.
Varför kände du behovet av att stärka dig fysiskt?
– För att återta kontrollen. Att känna att jag inte är helt vilse om någon hoppar på mig. Det finns knep och tekniker som kan göra att jag kan ta mig ur en situation där jag blir överfallen. Jag har aldrig varit så vältränad i mitt liv som jag är nu.
Innan dödshotet kände Maria det som om det upprörda dammet efter skilsmässan äntligen hade börjat lägga sig. Efter att ha levt i olika förhållanden sedan hon var 14 år stod hon äntligen på egna ben. Hon hade sitt livs första egna hem och kände sig glad över tillvaron med sönerna varannan vecka.
– Jag var så där på riktigt till freds som jag tror att jag aldrig hade varit innan. Så mitt i det kom det här brevet och det var som om jag fick en rejäl käftsmäll. Jag var helt omtumlad.
Helt plötsligt rördes allt damm upp igen. Hon som hade levt själv och trivts med det kände plötsligt ett stort behov av att ha någon nära rent fysiskt.
– Kärlekslivet blev smått kaotiskt ett tag och plötsligt var oberoendet och självständigheten borta.
Hur kändes det att gå från att trivas med att vara själv till att plötsligt behöva en man igen?
– Det var skitirriterande! Det här att jag plötsligt kände att jag inte var min egen längre, utan beroende av människor som jag inte hade trott att jag skulle bli så beroende av.
– Men jag lärde mig samtidigt mycket om hur jag använder kärlek. Varför jag hela tiden har gått från relation till relation och egentligen aldrig har levt själv. Jag har fått syn på hur kärleken har fyllt en sorts hål hos mig som jag tror det är viktigt att jag lär mig att ta hand om själv.
Maria var också tvungen att sträcka ut en hand till sina vänner och be om hjälp. Hon hade länge haft svårt för att visa sig svag och sårbar. Som den superstarka kvinna och feminist hon försökte vara ville hon inte känna sig pytteliten och svag.
– Men jag har insett att bara för att jag är svag och ledsen en dag betyder inte det att jag inte är stark och storslagen. Jag har insett att när jag visar mig svag så får jag en massa kärlek och stöd som jag behöver för att bygga mig stark igen.
– Det är det fina med kärlek. Med dem som älskar mig på riktigt får jag vara grandios, stark och underbar, men även svag, liten och ynklig.
Mitt i allt det kaos som brevet skapade fanns Marias två små söner. Hon ville skydda dem från allt. Låta deras oskyldiga naiva syn på världen få förbli intakt. Men det gick till slut inte. Polisen var flera gånger hemma hos dem och hon var tvungen att förklara att det överfallslarm hon hade fått inte var en leksak som de fick trycka på.
– Det var väldigt tufft och jag har gråtit många gånger. Jag har verkligen försökt att tona ned allt och sagt saker som att det finns en gubbe som är lite arg på mamma.
En morgon när Maria skulle ta barnen till skolan ställde sig hennes äldsta son vid dörren och kollade genom nyckelhålet. ”Vänta lite mamma! Det är okej, det är ingen här.”
– Vad gör du? frågade jag. Han sa att ”från och med nu kommer jag alltid att titta innan vi går ut”. Då fick jag ont i hela bröstet och behövde stå ett tag och andas djupt.
– Han hade fattat att det var något som var fel och kände behovet av att kolla om någon stod utanför dörren. Då blev jag så förbannad över att min son ska vara rädd och behöva kolla genom nyckelhålet när han ska gå till skolan.
Vissa föräldrar skulle säkert bryta ihop av något sådant, men vad är det som gör att det är ilska som kommer fram hos dig?
– Jag vet inte varför, men jag har alltid haft nära till ilskan. Det är en reaktion på att något är fel, vilket jag kan tycka är sunt då det hindrar mig från att bli helt handlingsförlamad och paralyserad.
Det finns de som skulle säga att ilska är något som tär på en, hur är det i ditt fall?
– Det beror helt på hur man hanterar sin ilska. Om ilskan jag får över det sjuka jag ser i samhället skulle spilla över i att jag börjar fräsa åt mina barn eller blir otrevlig på krogen när jag har fått i mig ett glas för mycket, då skulle det bli destruktivt. Men jag har alltid använt min ilska i mitt journalistiska arbete och i mitt skrivande. Det har varit ett sätt för mig att kanalisera ilskan på ett konstruktivt sätt.
Det var därför hon tog beslutet att skriva ”Hatet”. För att sätta hatet hon själv har fått uppleva i en större politisk och historisk kontext. I boken försöker hon genom intervjuer och egna reflektioner skapa en mer heltäckande bild av hur antifeminismen har växt fram och hur den ser ut i dag.
– Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett att det har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet. Det är många av oss feminister som har undrat vad det är som har hänt. Jag försöker att ge några svar.
För några veckor sedan var Maria med i ett uppmärksammat avsnitt av ”Uppdrag Granskning” som handlade om hatet som riktas mot kvinnor som tar plats i offentligheten. Maria tycker att det var bra att det visade att även kvinnor som inte driver feministiska frågor drabbas. Att såväl kända kvinnliga nyhetsankare som okända 17-åriga tjejer också får motta hat i inkorgen och i kommentarsfält.
– Men jag tycker att det var synd att det i den efterföljande debatten pratades om ”näthat” när nätet bara är mediet, en teknikalitet. Bakom ”näthatet” finns ju ett kvinnohat.
Hur förbereder du dig den här gången för reaktionerna på boken?
– Jag är bättre rustad denna gång. Dels ur säkerhetssynpunkt då jag står i ständig kontakt med polisen för mitt personskydd. Men sedan är det även en helt annan förberedelse hos dem runt mig. Det kommer inte att springa en massa älskare här den här gången, haha! Men en massa vänner som får bo här med mig. För det är viktigt att jag inte är ensam, att jag får känna kärleken och tryggheten när det drar i gång igen.
Maria skrattar först till, men spänner sedan ögonen.
– Jag är beredd.
På baksidan av Marias överarm sitter en svart nattfjäril med utsläppta vingar. Det är hennes kropps första tatuering och hon skaffade den hos den feministiska tatueringsstudion Skäggiga damen några månader efter att hon fick dödshotet.
– Jag ville ha den som ett sorts magiskt beskydd, men också som en påminnelse om att jag aldrig glömmer vad jag har varit med om det senaste året.
Nu, ett år senare, känner hon att dammet som rördes upp i och med hoten har lagt sig igen. Nu är hon tillbaka i en tillvaro där hon känner sig lycklig och tillfreds igen.
– Jag känner mig extremt rik. Att jag just nu kan skriva på heltid är en lyx. Att jag har barnen varannan vecka och får lära känna dem ännu mer känns fantastiskt. Och alla mina vänner, hur livsviktiga de är.
Hon har tagit upp skrivandet av romanen som hon pausade för ett år sedan. Den kommer ut i höst och arbetsnamnet ”Systrar och bröder” skvallrar om att det är ett familjedrama. Om hur tre syskon hanterar såren de fick i barndomen på olika sätt trots att de tillhör samma familj. Någon debatt lär den inte skapa, tror Maria.
– Nej, det hoppas jag verkligen inte! Det är ju bara ett litet smarrigt familjedrama.
Hon skriver även på en pjäs till Örebro länsteater som ska sättas upp nästa år. Den kommer att handla om sexuellt våld och hur det kan sätta skräck i en hel stad. Som exempel tar hon våldtäktsmannen kallad ”Örebromannen”. Han dömdes 2011 till tolv års fängelse för 14 överfall på kvinnor och flickor i Örebro mellan 2005–2010.
– Det visade sig att han hade flyttat in i samma villa som jag hade växt upp i. Han kanske hade bott i mitt gamla flickrum. Det gjorde mig nyfiken och fick igång min fantasi.
2013 kommer att bli Marias mest produktiva år hittills, men mitt i allt arbete vill hon inte glömma vad det senaste året har lärt henne. Det är där nattfjärilen på armen kommer in.