Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

My Skarsgård: ”Till slut handlade det om att välja livet eller döden”

My Skarsgård var navet i familjen Skarsgård, alltmedan skådespelande maken Stellan firade triumfer världen över. När hon 1998 fick cancer föll allt ihop och hon fastnade i ett alkoholmissbruk som stal närmare tio år av hennes liv. Nu hjälper hon andra att vinna samma kamp.

Sex barn skulle My och Stellan Skarsgård få tillsammans in­nan hon drabbades av liv­moderhalscancer, en käftsmäll av den typen som lämnar litet utrymme för rationalitet. Det svarta hålet: hon föll ned i det.

Samma eftermiddag som hon fick beskedet serverade svärmor henne ett glas vin på sin balkong. Vädret var fint men My var vettskrämd, kunde inte njuta av sommarens snara ankomst. De yngsta barnen – Bill, Eija och Valter – som var så små, skulle de behöva växa upp utan sin mamma?

Det är sexton år sedan nu. Vi är på väg för att träffa My Skarsgård och hösten har börjat göra sig påmind. På färjan är det i det närmaste tyst; några få bilar och inte heller havet gör så mycket väsen av sig – skärgården är klädd i grått, regn lurar ovan molnen.

Hit kom My och Stellan en vårdag 1999 på jakt efter ett feriehus. En halv minuts promenad från havet hittade paret vad de sökte: en stor byggmästarvilla i vit puts från början av 1900-talet som sträckte sig furstligt mot skyn.

Det dröjde inte länge förrän det visade sig att fastigheten var i dåligt skick och behövde massor av hjälp för att komma på fötter.

– Vi tvingades rädda livet på huset. Sedan räddade huset mitt liv, beskriver hon hur cirkeln slöts när hennes alkoholism slutligen fann lugn på ön.

My Skarsgård var aldrig kändis. Hon gifte sig med en man som utvecklades till en av landets största skådespelare och blev mamma till sex barn där alla förutom ett har blivit offentliga personer, fyra av dem inom samma profession som pappa.

I 30-årsåldern gjorde hon visserligen en liten roll i ”Jim & piraterna Blom”, men längre än så utsträckte sig inte hennes skådespelarkarriär. Hennes intressen kretsade kring barnen, familjelivet och läkekonsten. Det var långt senare hon skulle börja tala inför allmänheten, om sin egen kamp mot alkoholmissbruket.

Hon vill prata om det för att radera ut tabut och skuldkänslorna, för att få barn att våga öppna sig om sin hemmiljö, vuxna att se varningstecknen och söka hjälp. Hon har gjort det till sitt yrke och är i dag läkare och alkohol- och drog­terapeut.

Hunden Gaija, en blandras, välkomnar oss in på tomten och My visar runt. Hon kallar det för Myggebo, barnens namn på stället som mamma älskar så djupt. En julafton fick hon av dem en skylt med texten ”Myggebo mansion”.

Vi slår oss ned i en soffa i ett av de stora, ljusa rummen med kakelugn. Genom fönstret lyser höstsolen upp det knarrande trägolvet och My berättar stillsamt om sin resa.

My Günther växte upp vid Smålandskusten, i Kalmar, under det tidiga 1960-talet. Hon bodde med sina föräldrar och två äldre syskon, en bror och en syster. Pappa Johan var tandläkare, mamma Sonja hemmafru. Båda tillhörde stadens grädda, mest genom pappas engagemang i frimurarna.

– Han var en väldigt central figur, populär och fantastiskt rolig. Men det som hände bakom de strukna gardinerna var inte alltid så roligt. Precis som så ofta fanns det ett alkoholproblem, men absolut inte offentligt. Så det var väl … tufft, förklarar hon.

– Deras drickande drabbade mig mer än mina syskon, som flyttade hemifrån innan det accelererade. Framför allt mamma blev väldigt personlighetsförändrad och det var otäckt att se. Vid flera tillfällen hotade hon med att hon skulle ta livet av sig och jag blev helt hysterisk, höll i henne och grät och då brukade hon säga att hon stannade för min skull.

Ohyggligt, förstås. My hatade alkohol, lovade redan som 5–6-åring att hon aldrig skulle dricka.

Hon var inte särskilt gammal när hon förstod vikten av att kunna upprätthålla fasader, låta olika sidor av ens karaktär skina igenom beroende på situation eller person.

– Jag levde ett dubbelliv och höll mig ofta hemifrån. Hade mycket hemligheter och lärde mig vad som passade sig och inte. Utanför hemmet var jag en tuffare pojkflicka, det var väl en försvarsmekanism. Det har jag märkt som terapeut, att det är vanligt att kvinnor som utvecklar alkoholproblem har en sådan historia. Samtidigt var jag mycket i stallet.

Föräldrarna drack inte varje dag, men när pappa stängde praktiken för helgen visste My att det snart skulle vara i gång. Som tonåring gick hon med i NTO (nykterhetsorganisationen Nationaltemplarorden, senare IOGT-NTO) och utbildade sig till ungdomsledare.

Det var en befrielse att som 17-åring få lämna Kalmar för Lund och en utbildning till fritidspedagog, men det var ur askan i elden. Det nyvunna oberoendet ledde till kriser och panikångestattacker, något hon hade fått lära sig var fult – om My var ledsen tyckte föräldrarna att hon skulle ta sig i kragen.

Hon fick lugnande medel utskrivet av en skolläkare, men tog inte medicinen. Terapi var det inte tal om, det fick gå över av sig självt.

Pratade du någonsin med dina föräldrar om de här sakerna?

– Nej. De ställde till stora scener så länge de levde och mamma blev så paranoid när hon hade druckit. Man skulle låtsas som om ingenting hade hänt.

I dag är båda föräldrarna borta. My har förlåtit sin mamma hennes brister.

– Mina barn minns henne nog mest som snäll. Och det gör väl jag också, i dag kan jag ärligt säga att jag saknar henne, tänker på henne mycket och kan förstå hennes historia och varför det blev som det blev.

Sommaren då hon fyllde 18, 1974, blev hon ihop med Stellan Skarsgård. Han var bästis med hennes bror, fem år äldre, varm, rolig och självsäker.

– När jag föddes bodde han till och med hos oss.

Att Stellan hade varit med hela ditt liv, gjorde det honom till ett slags trygghet? En person som du inte behövde förklara dig för?

– Ja, så kan det vara, funderar hon. Det har jag inte ens tänkt på. Vi inledde en relation, jag bytte skola och flyttade upp till Stockholm.

Du var ung. Dagens 18-åringar är inte alltid så mogna …

Hon skrattar.

– Det tänker jag när jag kollar på Valter. Eller på Eija, som är 22. Jag hade ett 2-årigt barn när jag var i hennes ålder.

My och Stellan inrättade sig i en lägenhet i Råcksta i Stockholms västra delar och hon blev gravid. Alexander, född 1976 och äldst i barnaskaran, var planerad. Det har alla varit, förutom Bill – men tack vare honom bestämde de sig för ytterligare två, Bill skulle inte bli ensam sladdis. Valter, som är yngst, har just fyllt 19.

– Jag var oerhört omogen när Alexander kom. Föräldraskapet var en stor kris för mig, men inte för Stellan som var äldst av fem syskon. Jag kände ingen som hade barn och Stellan jobbade jämt på Dramaten. Det var så långt till Råcksta att han inte kunde komma hem mellan repetitioner och föreställningar, han åkte på morgonen och var borta till sent på natten. Jag var alltid ensam i en otroligt deprimerande miljö. Jag kände mig jätteutlämnad till vad de sa på barnavårdscentralen, var så rädd att något skulle bli fel.

– När Gustaf föddes fyra år senare lät jag förnuftet bestämma, han var väldigt harmonisk. Det måste ha varit jobbigt för Alexander att ha en mamma som var så osäker.

Livet skulle bli bättre ändå, efter en flytt till Södermalm när Alexander var sju månader gammal – en stadsdel som är starkt förknippad med familjen Skarsgård. Några år senare skulle de få den 230 kvadratmeter stora sjurummaren, en hyreslägenhet, som My fortfarande bor i. I dag är det dock en bostadsrätt.

Södermalm var inte särskilt fint då?

– Nej, men för mig var det rena drömmen. Jag trivdes från första början. Stellan var väldigt närvarande och lagade alltid mat, som han är så bra på.

Det var fina småbarnsår, trots att Stellan fortfarande arbetade mycket. Visst kunde det vara svårt att få ihop vardagen när han var borta, men om Stellan jobbade utomlands följde alla ofta med. De var heller inte särdeles räddhågsna av sig som föräldrar, barnen fick ta sig till skolan själva när de kände att de var mogna det – Alexander var fem år första gången han gick till affären.

Stellans melodi, uttrycker hon det.

– Det var inte så himla mycket att vi skulle springa fram och tillbaka. Så var livet och jag trivdes med det. Jag älskade att vara gravid och amma, då mådde jag som bäst.

I mitten av 1980-talet bestämde sig My för att studera till läkare. Det blev besvärligare att åka med på Stellans jobbresor och en stor del av vardagssysslorna låg på My. Inom några år skulle Stellans utlandskarriär skjuta rejäl fart och han allt oftare vara hemifrån.

Snart skulle hon tappa greppet, i samband med en stor tenta i cellbiologi. My blev kursetta och reagerade genom att försöka prestera ännu bättre, hon pressade sig själv ännu hårdare. Det ledde till en djup depression och panikattackerna återkom. 1985 tog hon en paus från utbildningen.

Även i bostaden på Södermalm är det hunden Gaija som tar emot. My visar in i köket innan vi slår oss ned i vardagsrummet. Det står ett jättelikt bord mitt i rummet, perfekt för stora familjemiddagar och de kurser hon håller.

Alkoholen hade återinträtt i hennes liv i Stockholm. I Stellans kretsar var det ett självklart socialt smörjmedel. Han tyckte om fester och stora middagar och de hade ofta människor omkring sig på gemytliga kvällar med mycket kärlek och alkohol.

Hon var restriktiv, men drack. Tyckte fortfarande inte om det och stod inte ut med onyktra människor.

– Jag lärde mig att om jag dricker lite själv så pallar jag det lättare, men bytte till vatten så fort jag kände mig påverkad. När folk började bli fulla kunde jag demonstrativt gå och diska, för jag hade svårt för det där. Ingen kunde tro att jag skulle drabbas av alkoholproblem, inte jag heller.

Så kom cancerbeskedet 1998 och det lugnande glaset vin på svärmors balkong. Alkoholen tog bort den värsta smärtan. Hon beskriver hur något liksom slogs på i hjärnan:

– Det gick från något att koppla av med till en lösning på kaoset inom mig. Det hjälpte mig att slippa ifrån rädslan, gav ett andrum. Jag visste inte om jag skulle överleva. Jag hade precis läst gynekologi och visste precis hur illa det var. Alkoholen blev en vän. Jag ökade min konsumtion dramatiskt, väldigt snabbt.

– Alkohol är jättebra på att få ned hög stress just när du dricker, men sedan blir det en ond spiral, det ökar stressen. Men det fattade inte jag.

Sex år av tilltagande alkoholmissbruk och pågående cancerbehandling eller kontroller vände så småningom upp och ned på allt.

Hennes röst är stadig när hon berättar hur hon för varje passerad dag, för varje kontroll hos läkaren, blev mindre självständig och mer beroende av sin man. Rädslan och alkoholen gick hand i hand, tog över allt i sin väg.

– Jag drack ett glas vin inför de andra, sedan ett i köket. Jag började gömma och manipulera och ljuga. Jag såg till att jag hela tiden fick tillräckligt men inte inför familjen. Ingen trodde att det var så illa.

Hur mådde du?

– Jag började mer och mer tycka att jag var en dålig människa och mamma, jag gjorde saker som jag visste var fel. Jag hade till slut ingen självkänsla alls och kände mer och mer självförakt, jag kunde inte sluta trots att jag försökte. Jag var inte tillgänglig för barnen.

Hur tog barnen cancerbeskedet?

– Jättejobbigt, tror jag. Jag hade väldigt svårt att bära all rädsla utan att visa den. En gång, precis innan jag skulle opereras, skulle jag säga godnatt till Eija, och hon grät och sa: ”Jag vill inte att du ska dö.” Och jag kunde inte lova att jag inte skulle det. Det var jättesvårt. Vad ska jag säga till min lilla dotter? Jag tror att jag sa ”nej, inte jag heller, vi hoppas att det blir bra”. Hon var 6.

Har någon av dem uttryckt ilska mot dig för åren som alkoholist?

– Bill kunde bli otroligt frustrerad och arg, han var väl 16. Hur det har påverkat dem är deras berättelse, men när jag hade blivit nykter kunde jag märka att de agerade ut en hel del ilska, som jag inte tror att de hade kunnat göra tidigare. Och det var jag glad för, det betydde att de litade på att jag skulle stå kvar. Jag har varit arg på mig själv och hade jättemycket skuldkänslor, men inte längre.

Det kommer skrik från ett rum i lägenheten. Hon skrattar. Bill som spelar tv-spel med lillbrorsan Valter, gissar hon.

– Jag har försökt prata med dem: hur var det för er? Hur upplevde ni det? Det kommer ibland, fortsätter My.

Har du några riktigt jobbiga minnen från den tiden?

– Ett minne gör så ont i mig, som jag har pratat om med Eija många gånger. Vi är ute på ön, hon, Valter och jag, och jag har lovat att jag inte ska dricka. Men jag har så klart med mig sprit, för jag klarar mig inte utan. Så står jag och lagar mat och känner att jag börjar få ångest. Jag går upp, öppnar garderobsdörren, tar fram flaskan och dricker och när jag vänder mig om ser jag att Eija sitter på min säng och pluggar, hon var 14 då. Hon säger ingenting, hon bara tittar på mig och jag står där med flaskan och tittar på henne och det blir liksom absurt och så ser jag hur det börjar rinna tårar på hennes kinder. Alltså … Det är så hemskt fortfarande.

Ett försök att sluta med hjälp av psykiatrin misslyckades. Först när hon blev påkommen hos sin bror, med en flaska punsch i handen, fick hon själv nog. Då hade nästan tio år passerat.

– Det var totalt destruktivt, jag ville inte leva längre. Det skulle snart bli jul, jag var ensam med barnen och hade inte kunnat förmå mig att göra någonting. När min bror hittade mig i garderoben sa han: ”Du måste söka hjälp.” Och just där kände jag bara att jag orkar inte kämpa. Man brukar prata i självhjälpsgrupper om att kapitulera. Det var precis det jag gjorde.

Du har inte druckit en droppe sedan garderoben?

– Nej. Jag fick ju hjälp och jobbar aktivt varje dag med mig själv och jag har verktygen för hur jag ska fortsätta vara vaksam, för det här är en kronisk sjukdom som inte läker ut. Jag anstränger mig verkligen för att vara ärlig mot mig själv, för det är en nyckelgrej i tillfrisknandet, men också utåt. Gustaf har sagt någon gång att han tycker att det är så skönt att jag kan säga ”jag mår inte så bra”. Det skapar trygghet hos barnen också. Alkoholen är verkligen aldrig längre bort än vad din arm är lång. Jag har respekt för detta.

Gustaf beskrev i en intervju i tidningen Café hur ”festen och weedrökandet och spriten” var en del av livet hemma. Har du varit orolig för barnen?

– Ja, absolut. Jag vet att de är mer sårbara, det finns en stark ärftlighet. Det är klart att jag tänker på det. Och de miljöer de rör sig i. Det jag kan göra är att ge dem kunskapen att göra medvetna val. Det har känts viktigt att de vet var de kommer ifrån.

Är det mest Gustaf och du som pratar om de här sakerna?

– Det har blivit så och det beror nog mycket på att Gustaf har sin resa och lever nykter i dag. Han har varit på kurs hos mig två gånger med ett par års mellanrum. Det blir lätt att vi hamnar i det där, han förstår.

Gustaf har läst intervjun och anser att det är viktigt att hans mamma berättar.

– För att kunna få hjälp själv och hjälpa andra måste man våga snacka om det, säger han.

Några månader innan My bestämde sig för att söka räddning hade hennes make fått nog. Hon hade slutat följa med på resorna, alkoholen gick före allt annat.

– Jag missade flera viktiga år i mina barns liv. Sedan ville Stellan skiljas. Livet var över, så tänkte jag. Trodde att jag aldrig skulle överleva. Utan honom var jag ingen.

– Nu kan jag se tillbaka och säga att vi hade det bra, även om det var jättedåligt sista åren. Han var säkert förtvivlad över att se hur jag höll på att gå under utan att kunna göra någonting. Till slut handlade det om: ska jag välja livet eller döden?

Det hände något i henne efter avgiftningen. Hon skulle flyga från Bromma till behandlingshemmet i Skåne och var förskräckt, som alltid. Den här gången skulle hon tvingas möta obehaget nykter. Hon bad om att få lugnande utskrivande, men läkaren vägrade.

Väl ombord upptäckte hon att rädslan var borta, liksom barndomens otrygga fruktan för katastrofer.

Åter i Stockholm var nykterheten viktigast av allt, ingenting fick stå i vägen. My ändrade sina rutiner, handlade i andra affärer. Hon hade ännu inte bearbetat skilsmässan, men det fick vänta till senare.

Processen började först när Stellan skulle få barn med sin nya hustru.

– Det gjorde ont när hon blev gravid, jag kan inte säga annat. Men mina barn blev glada och den glädjen kunde inte jag ta ifrån dem, men inte heller dela den. Sedan märkte jag hur de av hänsyn till mig inte pratade om sitt nya syskon och då kände jag ett utanförskap.

Ett par år in i nykterheten skulle Valter fira sin födelsedag och Stellan ringde sin exhustru och frågade om hon ville komma över.

– Då kände jag: jo, det vill jag. Och så släppte det, det var en extremt skön känsla. Jag kände på djupet att jag är glad att vi inte längre lever ihop. Barnen behövde inte visa någon hänsyn till mig längre. Och det var mycket lättare och gav så mycket mer än smärtan över att det inte var som det var tidigare. Stellan är en av mina närmaste vänner och kommer att vara så tills jag dör.

Exmaken tycker att det är bra och viktigt att hon berättar sin historia, men vill själv inte uttala sig.

”Djävulsdansen” som nyss gick i SVT, Ann Söderlunds och Sanna Lundells dokumentärserie om medberoende, har väckt minnen till liv och fick My Skarsgård att söka sig bakåt i tiden. Hon tänkte på skräcken för att förlora barnen, när socialtjänsten kontaktades i samband med att hon hamnade på avgiftning 2006.

I efterhand är det i stället deras situation och känslor hon begrundar.

– Socialtjänsten ringde ett samtal till Stellan som sa att allt var okej. Då var jag lättad över att det inte fick några konsekvenser, men de borde ju ha träffat mig – framför allt barnen, för att se hur de mådde.

Hur ser samhällets stöd till missbrukare ut?

– Det är långtifrån tillräckligt. Vi pratar om vår tredje största folksjukdom och det finns på tok för lite hjälp att få. Alkoholism borde inte gå under socialtjänstlagen utan flyttas till landstingen, som andra sjukdomar. Då kanske man också kunde höja kraven. Varför finns det inte en utbildning till missbruksterapeut på högskolenivå? Det tycker jag är sorgligt.

Upplever du att tabut kring missbruk håller på att luckras upp?

– Det finns väldigt mycket att göra vad gäller att öka kunskapen kring de här problemen, det råder fortfarande så mycket missuppfattningar. Jag är glad varje gång det skrivs om det, varje gång någon berättar sin historia – det sätter ett ansikte på sjukdomen, utmanar fördomar. Jag är också glad att medberoende har kommit i ropet, att man lyfter upp alla runt omkring som mår dåligt.

Är pressen på kvinnor större?

– Ja, det tror jag. Skammen är mycket större. Det finns en lägre acceptans för kvinnor och kvinnor dömer sig själva hårdare. Kvinnor som kommer till mig har ofta lyckats dölja sina problem mycket längre än vad män gör.

För sin egen del är hon inte orolig.

– Jag har väldigt många nya vänner som jag pratar med. Det är lätt att tro att man nog ska kunna dricka när smärtsamma minnen har börjat falna bort och lång tid har gått. Det är viktigt att komma ihåg att det kommer jag aldrig kunna. Jag kan leva ett fantastiskt liv, men jag kommer aldrig kunna dricka alkohol. Det är en trygghet för mig att ha den insikten, då behöver jag aldrig ens förhandla. Sedan är det viktigt att jag tar ansvar för att jag har den här sjukdomen. Att jag vet att jag ska vara försiktig med vissa saker. Stanna upp och återhämta mig. Det är farligt att rusa i väg.

Stressen, när hon efter avgiftningen skulle försöka börja jobba som läkare, var det som fick henne att gå vidare och bli alkohol- och drogterapeut. Som nykter alkoholist var hon väl medveten om riskerna med att stressa.

– Det var enda gången jag kände att jag började svaja och första gången jag ställde mig frågan: vad vill jag? Jag tror att jag aldrig i mitt liv hade ställt den. Och då kände jag: jag vill jobba med det här. Det mest smärtsamma och skamliga i mitt liv kunde jag vända till något konstruktivt och bra. Det hade jag sett själv i mötet med andra på behandlingshemmet, erfarenheten gav identifikation. Där kände jag mig trygg. Där vågade jag öppna mig. Min värsta hemlighet blev en väldigt stor tillgång.

My Sonja Marie Agnes Skarsgård

Född: 3 juli 1956 i Kalmar.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Sex barn med exmaken Stellan Skarsgård, skådespelare. Alexander, 38, Gustaf, 34 (12 november), Sam, 32, Bill, 24, Eija, 22, och Valter, 19.

Bakgrund: Utbildade sig till läkare. Fick cancerbesked som ledde henne till alkoholism. Hon tog sig ur det slutligen och vidareutbildade sig sedan till alkohol- och drog­terapeut. Det är också det hon arbetar med i dag, i egna bolaget Myggebo behandling och retreat.