Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Livsstil

När nytt blir nej: att vara kräsen kring mat är ett vanligt beteende bland små barn

Foto: Emma Peios / Alamy

Det är vanligt för småbarn att gå igenom en fas av kräsenhet när det kommer till mat. Men experter menar att föräldrar kan hjälpa sina barn att lära sig att hantera nya smakupplevelser och därmed undvika viljestrider. 

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

Hildy S. Lipner, chef över pediatrisk språkpatologi vid Joseph M. Sanzaris barnsjukhus i Hackensack, New Jersey, säger att de barn som hon oftast träffar som har problem med alltför kräset ätande är mellan 18 månader och tre år gamla. Då är deras mönster redan väl inarbetade. Och medan de mönstren reflekterar barnens olika temperament kan de också visa hur föräldrar och barn navigerat sig igenom den vanliga matkräsna fasen. 

Arbeta in rutiner

Vid runt sex månaders ålder, vilket är då den amerikanska barnläkarakademin rekommenderar att man introducerar fast föda i sitt barns diet, ska föräldrarna vara medvetna om att barn redan är på väg att forma sina vanor. 

– Den bästa tiden att övergå till nästa del av texturpyramiden är när barnets orala motorikutveckling är redo för övergången, säger Lipner. 

Vissa av de barn som hänvisas till henne på grund av kräset ätande visar sig ha andra utvecklingsproblem – barn på autismspektrat kan ha sensoriska problem med mat och strikta ätmönster. Dessa familjer kommer att behöva extra experthjälp. Andra barn visar sig ha medicinska problem och kanske känner obehag när de äter – det kan bero på allt från matstrupsinflammationer till glutenintolerans eller matallergi. 

Använd bitleksaker

Om det inte finns andra problem kan kräsna matmönster ha sin början i den första fasta födan. Även innan dess kan föräldrar vänja barnen vid att ha olika saker i munnen genom att erbjuda bitleksaker med olika textur, menar Lipner. 

Leta efter leksaker (som är säkra för spädbarnets ålder) med delar som kan rymmas i barnets mun (utan att falla av) och låt knottror eller andra texturer ”vidröra där skeden kommer att vidröra”.

I ett senare skede menar Lipner att man kan doppa bitleksaken i mat för att introducera nya smaker och därmed addera en ytterligare sensorisk upplevelse till en som barnet redan känner till. 

– Mat är textur, mat är temperatur, mat är multisensoriskt.

Var tålmodig

Ha tålamod när du erbjuder spädbarnet mat från en sked. Låt barnet luta sig fram för att smaka. Det kanske verkar kontraintuitivt, men välj inte ögonblicket när barnet är hungrigt för att erbjuda mat som det inte har smakat förut.

– Det är den sämsta tiden att introducera något nytt, när man är hungrig och irriterad och letar efter något som kan få  en att må bättre, säger Lipner. 

Erbjud i stället nya smaker mellan mattillfällena, när spädbarnet inte är hungrigt, så att det blir kul att utforska de nya smakerna. Barnet kommer då gradvis att lära sig att dessa livsmedel både lindrar hungern och fyller magen. 

Vad föräldrar ger för mat till sina barn reflekterar deras egen bakgrund och kultur. Även om amerikanska föräldrar ofta använder kommersiell barnmat föreslår den babystyrda mattillvänjningen att man helt skippar puread mat för att i stället erbjuda mjuka bitar av mat som barnet kan utforska och äta. Forskning på hur detta påverkar barnets tillväxt är fortfarande begränsad; det är viktigt för föräldrar att säkerställa att man inte inkluderar mat som kan riskera att kväva barnet. 

Undvik strider

Mellan sex och tolv månader är spädbarn mer öppna för ny mat – och nya upplevelser – än de kommer att vara senare, när ett visst mått av rädsla för det nya är utvecklingsmässigt vanligt, enligt Lipner. 

– De flesta barn går igenom en normal fas av kräsenhet vid 18 månader, när de också lär sig autonomi och kontroll. Ju mer en förälder ger direkt press, och desto mer en förälder kämpar vid den punkten, desto vanligare är det att man hamnar i en strid om kontroll, säger Lipner. 

Föräldrar som blir desperata över om ett kräset barn får i sig mat kanske uppmuntrar barnet att konstant småäta, vilket inte är ett bra mönster. I stället bör man erbjuda mat var tredje eller fjärde timme, med tre måltider och två mellanmål under dagen. Utnyttja barnets intresse för att doppa, men håll maten så näringsrik som möjligt (genom att till exempel doppa grönsaker i yoghurt eller hummus). Förvänta dig att det blir kladdigt, menar Lipner, och ge barnet illusionen av valmöjlighet: ”Vilken grönsak vill du ha i dag?” 

Exponera 

– Vi sitter ner och kommer på tre till fem livsmedel som föräldrar skulle vilja se sina barn äta. Något som finns i deras hem, säger Lipner. 

En måltid bör innehålla tre eller fyra livsmedel, varav en är ny, och de nya livsmedlen kommer tillbaka efter några dagar så barnet vänjer sig vid dem. Den enda regeln är att man inte får kasta maten. 

– Maten står kvar på bordet. 

Barnet får leka med maten, men behöver inte äta den. Upprepad exponering är nyckeln. 

Att härleda kräset ätande

I ett utkast som presenterades i maj vid Pediatric Academic Societies möte i Toronto hade forskare tittat närmare på huruvida kräsna ätare som lämnar småbarnsåldern fortsätter vara kräsna, och hur de växer. Studien använde en grupp låginkomsttagarfamiljer i Michigan, och följde 189 barn från fyra till åtta och ett halvt års ålder, för att titta på matnings- och ätbeteenden och barnets tillväxt. 

Foto: Jessica Gow / TT

Dr. Megan Pesch, klinisk föreläsare i utvecklings- och beteendepediatrik vid universitet i Michigans SC. Mott barnsjukhus, som var en av författarna bakom utkastet menade att hon i hennes utbildning i pediatrik lärt sig att uppmuntra föräldrar till kräsna barn att deras barn skulle växa ifrån det. 

I stället ”hittade vi tre stabila grupper” sade hon, barn som ansågs ligga högt upp, i mitten eller långt ner på kräsenhetsskalan. Och barnen blev kvar i sina grupper under åren. 

– Inom de första fyra åren hade föräldrarnas uppfattning om barnens kräsenhet etablerats, och den förändrades inte över de närmaste fyra och ett halvt åren. 

Barnen gavs två sorters grönsaker, en familjär (strängbönor) och en mindre familjär (kronärtskocka). Deras reaktioner filmades – hur mycket de åt, om de gav negativa kommentarer, hur de klassade maten på en mumsig-äcklig-skala. Och det visade sig att föräldrarnas uppfattning var ”helt giltig”, enligt Pesch. 

– Det handlade inte om mammor som överreagerade.

Andra studier har visat att det finns vissa attribut som kan kopplas till en högre sannolikhet för att  hamna i den kräsna ätargruppen: förstfödda barn, äldre mödrar, familjer med färre rutiner kring måltider, vilket inkluderar allt från specifika tider och platser till rutiner som att be bordsbön eller ha en särskild plats och ett invant sätt att servera mat. 

Att vara flicka, ha en yngre mamma, och att ha fler rutiner kring måltider kopplades i stället till en högre sannolikhet för att inte vara kräsen. 

Studien tittade också på viktuppgång och fann att tyngre barn var mindre kräsna. De flesta av de mest kräsna barnen var faktiskt medeltunga, medan vissa var underviktiga och andra överviktiga. 

Det finns många obesvarade frågor, menar Pesch, men dessa upptäckter kanske kan vara betryggande för vissa föräldrar. 

– Vi såg inga riktigt negativa konsekvenser vad gäller viktuppgång.

Ju mindre press vi sätter på ett barn i småbarnsåldern, desto mer troligt är det att de ändrar sitt beteende.

Viktuppgång säger såklart inte allt; för att veta när man ska ingripa ”behövs ytterligare studier kring variation på dieten, näringsintag, familjestress” som kan vara betydande hos barn med särskilt begränsade matpreferenser. 

– Ju mindre press vi sätter på ett barn i småbarnsåldern, desto mer troligt är det att de ändrar sitt beteende, menar Lipner. 

Föräldrar bör komma ihåg att deras barn framför allt behöver veta att ”de är omtyckta oavsett vad, och älskade oavsett om de äter eller inte”. Oftast kan yngre barn ”balansera sin hunger och mättnad, och det finns hjälp att få om de inte kan det”. 

– Det kan vara bra för föräldrar till kräsna barn att få veta att de inte har misslyckats som föräldrar, men det är inte dåligt att få lite guidning, säger Lipner.

Denna text publicerades först i New York Times. 

Översättning till svenska: Evelyn Jones 

Vill du ha ännu mer kvalitetsjournalistik?
Du kan nu få DN och The New York Times i samma prenumeration. Starta en ny prenumeration eller lägg till The New York Times i din nuvarande.