Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Själens vikt är svårbestämd

Vad händer egentligen med oss efter döden? Frågan kan skicka rysningar efter ryggraden och tanken på att vi skulle bli spöken kan knappast kännas lugnande. Bevisen för att vi skulle fortsätta livet på andra sidan gränsen har alltid varit undflyende även om många försökt att finna dem. Nu i halloweentider är frågan aktuellare än någonsin.

Ett ”bevis” som ofta används för att människan har en själ som överlever kroppens död är historien om en amerikansk läkares undersökningar från början av 1900-talet. Försöken visade att människor i dödsögonblicket blev 21 gram lättare och att detta skulle kunna förklaras med att själen just då lämnade kroppen.

Första gången jag själv läste om detta var i en artikel i Året Runt den 15 mars 1976. Rubriken löd "Människans själ väger 21 gram" och artikeln handlade om en serie försök utförda av en amerikansk läkare, Duncan MacDougall år 1907.

Då, 1976, fanns inte internet och mina möjligheter att försöka kontrollera det som stod i artikeln var små. I dag är det betydligt lättare och MacDougalls rapport finns återgiven på flera webbplatser. Men frågetecknen kring vad som egentligen hände är fortfarande många. En kristen hemsida konstaterar att man inte har kunnat hitta några bevis för att artikeln verkligen har publicerats i tidskriften "American Medicine" som det påstås och historien verkar ha tagit sitt eget liv. På en hemsida har MacDougall till och med förvandlats till "en doktor i Düsseldorf".

För att gå till botten med alla frågetecknen satte jag mig att läsa en rad amerikanska tidningar från 1907 och åren därefter. Det visade sig då att doktor Duncan MacDougall verkligen fanns och att försöken hade utförts på Cullis Free Home for Consumptives i Boston, ett hem för patienter med tuberkulos, en på den tiden oftast dödlig lungsjukdom.

Här hade MacDougall hittat patienter vars sista minuter i livet var stilla och utan svåra smärtor vilket var nödvändigt för att inte den känsliga vågen som försöken byggde på skulle störas. Det var sedan nyheten om försöken hade börjat läcka ut som professor MacDougall tvingades kalla till en presskonferens i Boston den 11 mars 1907. Egentligen hade han velat vänta eftersom resultaten ännu var osäkra.

Det MacDougall och fyra andra läkare hade gjort var att placera döende patienter på en säng vilande på en träställning som i sin tur placerats på en våg med en noggrannhet på plus minus sex gram. Om något skulle lämna kroppen i dödsögonblicket så borde detta registreras av vågen, resonerade läkarna.

Man kan förstå MacDougalls ovilja att gå ut med sina resultat eftersom han erkänner att dessa bygger på endast sex försök genomförda under två och ett halvt år mellan 1901 och 1903. Ett av dem anger MacDougall själv som utan värde då han inte hann justera vågen i tid.

Vid ett annat försök gick inte döden att exakt bestämma och ytterligare ett försök betecknades som värdelöst av MacDougall. Återstår alltså tre. Av dessa tappade en person 21 gram vikt i dödsögonblicket, en annan 11 gram, en tredje 14 gram i dödsögonblicket och ytterligare 14 gram några minuter senare. Att utifrån detta dra slutsatsen att själen skulle väga 21 gram verkar minst sagt svårt.

I en beskrivning av ett av försöken placerades en döende man i vågsängen klockan 17.30 på eftermiddagen där han fick ligga fram till sin död 21.10. Under dessa tre timmar och fyrtio minuter tappade mannen 28 gram per timme. Och så, med MacDougalls egna ord, inträffade själva dödsögonblicket: ”Plötsligt, klockan 21.10, avled patienten.

Exakt samtidigt med den sista rörelsen hos andningsmuskulaturen och samtidigt som ansiktsmusklerna rörde sig för sista gången så föll nålen till det lägsta märket på skalan och stannade där som om en tyngd hade lyfts från sängen! Det krävdes vikten av två silverdollar för att få nålen att återta sitt ursprungliga läge. De två mynten vägde tillsammans 21 gram.”

Så uppstod idén att själen väger 21 gram.

Försöket passerade inte utan kritik och i en tidning, The Lake County Times den 13 mars 1907, undrar skribenten varför ingen av läkarna hade försökt få syn på själen när den lämnade kroppen: ”Om den verkligen vägde flera gram så borde den ha varit stor nog för att kunna ses med blotta ögat”, skriver tidningen som citerar New York Globe.

I själva verket var MacDougall långt ifrån säker på att det var just själen som kunde förklara viktförlusten och han kände sig själv osäker på vad hans data egentligen betydde. Faktum var att MacDougall när han inledde sina försök 1901 inte kunde finna någon som var villig att stödja hans resultat. I ett försök kontaktade MacDougall den tidigare representanten för brittiska Society for Psychical Research (SPR), professorn i psykologi Richard Hodgson.

SPR hade gjort sig känt för sina undersökningar av och sin välvilliga inställning till olika typer av påstått paranormal fenomen. Men professor Hodgson, som deltagit vid några av MacDougalls djurförsök, varnade MacDougall för att han kunde komma att riskera sin professionella karriär genom att publicera sina resultat. MacDougall valde att tiga.

I vilket fall var MacDougalls nyfikenhet väckt och han fortsatte att undersöka djur. Efter tretton experiment på hundar visade det sig att dessa inte uppvisade någon som helst viktförlust i samband med döden vilket fick MacDougall att slå fast att djur inte har någon själ.

Nu var MacDougall inte först med att utföra sådana experiment på djur. I Tyskland hade försök med möss visat att om musen avled i en hermetisk tillsluten flaska förlorade den ingen vikt men om flaska istället var öppen så kunde en viktfölust på tio-tjugo milligram märkas. Alltså försvann någon form av gas ur musens kropp när den dog.

MacDougalls kritiker menade att det var naturligt att vänta sig en liknande förlust även från en människa. Siffrorna visade också en god överensstämmelse mellan möss och människor om man tog hänsyn till skillnaderna i kroppsvikt.

Samtidigt som intresset för MacDougalls försök var stort var det många som kritiserade honom för tolkningen av dem. Religiösa företrädare menade att själen inte kunde vägas medan andra gjorde narr av upptäckten som de jämförde med Sir Walter Raleighs försök att väga tobaksrök tre hundra år tidigare då han vägde tobaken före och efter det att en pipa var färdigrökt.

MacDougall själv menade att själen fanns i hela människan, som ett slags andra kropp, och att den liksom dunstade bort i dödsögonblicket.

För Washington Post och andra som uttalade sig om försöket i början av 1907 räckte det inte med att kroppen råkade tappa några gram i vikt i dödsögonblicket för att av det dra slutsatsen att det måste vara själen som stod för viktminskningen. Det vore att övertolka de få lyckade resultaten.

I dag är det inte lätt att försöka hitta Duncan MacDougalls originalrapport. Enligt vissa uppgifter, som inte har gått att bekräfta, skulle den ha publicerats i ”American Medicin” medan andra säger att försöken utfördes av American Society for Psychical Research.

En av de få källor som verkligen påstår sig ha läst rapporten är en journalist på Washington Post som i sin tur fått den av professor John Hyslop. Journalisten konstaterar att ”det märkliga med försöken är att de inte alltid verkar stödja den hypotes som de är tänkta att bevisa”, alltså att bevisen för att något verkligen lämnar kroppen i dödsögonblicket inte var så tydliga.

MacDougall själv hade länge grubblat över vad som hände med människan efter döden. I en intervju i mars 1907 berättade han om hur han själv tänkt inför sina experiment: ”Jag resonerade som så att människans personlighet är omöjlig att förstå om den inte har en plats i våra kroppar.

Om själen fortsätter att existera så måste den göra det som något som har en plats i kroppen. Annars måste man ju säga att själen egentligen inte är någonting alls. Alltså att något är inget. Men om själen verkligen har en plats så måste den också ha substans, frågan var vilken sorts substans. Har den en vikt?”

I dag anses bevisen för själen vara ganska bräckliga. Om människan skulle tappa vikt i form av sin själ när hon dör skulle det också betyda att själen vore fysisk och därmed kunna utsättas för skador och dö också den. Något som strider mot de flesta religioners sätt att se på den mänskliga själen.

Man kan också fråga sig hur människor vars kroppar snabbt förstörs vid svåra olyckor och attentat skulle kunna skydda denna materiella själ från att också den skadas.

I en intervju flera år efter den hastigt tillkallade presskonferensen hade MacDougall förfinat sin idé om att själen skulle ha sin plats i hela kroppen. Nu menade han att så länge en människa fortfarande var i livet finns själen kopplad till hjärnans protoplasma och till ryggmärgen. Han hade också tagit sina kritiker på orden och försökt att upptäcka om han kunde se när själen lämnade kroppen. Och han menade också att han hade lyckats.

Efter att ha mörklagt ett rum med en döende man kunde han se hur ”en starkt lysande stråle av rent, vitt ljus vilade över kroppen från fötterna till huvudet” strax innan döden. Själv var han helt övertygad om att människan verkligen hade en själ och att denna vägde mellan 21 och 28 gram.

Tron att människans själ väger 21 gram lever kvar in i våra dagar och hösten 2003 kom filmen "21 grams" med Sean Penn och Naomi Watts. “Hur mycket väger livet?” var filmens röda tråd. I mitt fall kan svaret var 90 kilo, resten är ren spekulation.

Det här är själen

Själ: Den del av en individs personlighet som kan sägas innefatta de egenskaper vilka möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Människor (och andra högre utvecklade djur) är inte uteslutande kroppsliga organismer, de befinner sig också i olika mentala tillstånd.

De tänker och varseblir, älskar och hatar, är omtänksamma eller egoistiska — i form av drömmar är de på något sätt medvetna även då de sover.

Källa: Nationalencyklopedin