Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 11:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/anna-lena-lauren-civilsamhallet-ger-modellen-for-hur-klimatforandringen-ska-stoppas/

Nyheter

Anna-Lena Laurén: Civilsamhället ger modellen för hur klimatförändringen ska stoppas

Foto: Jon Olav Nesvold/NTB Scanpix/TT

Män lär börja vilja springa maraton när de har fyllt fyrtio. Kvinnor tycks blivit galna på andra sätt. Själv klarar jag mig inte längre utan längdskidåkning.

I Moskva går den ut på att åka runt, runt i en parkslinga. Enahanda, men bättre än ingenting.

Anna-Lena Laurén
Rätta artikel

Inför julfirandet överlade jag allvarligt om jag skulle släpa vår skidutrustning med till Finland. Uttröttad av allt släpande i mitt liv beslöt jag dock att någon gräns får det vara.

Det ångrade jag julannandagen när solen sken i södra Finland. Det var några plusgrader, men snön låg fortfarande kvar på marken. 

Någon kilometer från centrum i min hemstad Pargas finns en skidbana, minutiöst underhållen av den lokala idrottsföreningen Pargas IF. Föreningen håller inte bara banan i skick. De har dessutom ett skidotek – uthyrning av skidutrustning för ett minimalt pris. 

Vi fick åka skidor. PIF:s folk till och med vallade våra laggar.

I Finland kallas det talko, i Sverige, Norge och Danmark heter det annorlunda, men fenomenet är detsamma. Frivilligkrafter. De kan flytta berg.

Jag träffar ofta människor i Ryssland som vill till Europa därför att de tror att staten i europeiska länder ”finns till för människor”. De talar då alltid om staten, aldrig om medborgarsamhället. För den som aldrig har upplevt hur ett medborgarsamhälle fungerar är det inte så lätt att föreställa sig det.

Alla som har varit med i till exempel en idrottsförening vet hur det fungerar. Man ställer upp. Man ger av sin fritid. Man organiserar gemensamma skjutsar till matcher. Man säljer korv. När andra lag i föreningen har match står man på läktaren och hejar. 

Vissa ställer upp mer än andra. Men alla vet att alla måste göra något.

Som barn spelade jag både fotboll och handboll i Pargas IF. Föräldrarna skjutsade oss turvis till matcherna, det såldes varmkorv, det tiggdes lotteripriser. Jag visste inte då att det var min fostran i det nordiska medborgarsamhället. Att i en process där alla förväntas ställa upp så lär man sig att betrakta det gemensamma bästa som en naturlig prioritet.

Jag visste inte heller att min tämligen mediokra insats som spelare skulle ha stor betydelse för min personliga utveckling. Jag var aldrig någon stjärna, men jag vet hur det känns både att vinna och förlora matcher, att motgångar är normalt och inget man ska fundera över mer än de fem minuter det tar att duscha efter matchen. 

Dessutom lärde jag mig att ett lag på amatörnivå alltid består av spelare på olika nivåer – och att också svagare spelare ibland kan göra sitt livs match.

När vi hyrde skidutrustning av Pargas IF behövde jag inte betala på en gång. De räknar med att jag lämnar tillbaka allt och sätter in pengar på föreningens konto. 

Den här sortens förtroende går ut på att man litar på varandras anständighet. En självklarhet i föreningssammanhang, men principiellt handlar det om något mycket större. Att lita på varandras anständighet är de nordiska demokratiernas fundament. Det är samma förtroendekapital som gjorde att man lyckades komma överens i alla de stora frågorna. Utan det hade alla de stora välfärdsreformerna inte varit möjliga.

Det är exakt det här kapitalet som nu behövs för att vi ska kunna bromsa klimatförändringen. 

Alla vet att alla måste göra något. Det handlar inte om vad som är bekvämast för en själv, det handlar om vårt gemensamma bästa.

Inga idrottsföreningar, hur flitiga de än är, kan upprätthålla skidåkning utan snö. Klimatförändringen är ett faktum, det behövs stora strukturella lösningar. För att de ska kunna drivas igenom krävs ett grupptryck. På oss själva, men framför allt på beslutsfattarna. 

Alla investeringar som görs i fossilfria bränslen betalar sig tillbaka senare. Min generation och äldre kanske inte får se den effekten - det finns redan för mycket koldioxid i atmosfären för att förändringarna ska komma snabbt. 

Men investeringarna måste göras i alla fall. Också om det är andra än vi som får se resultatet.