Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 04:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/anna-lena-lauren-jag-ar-djupt-tacksam-over-min-sommar-i-ett-vaxthus/

Nyheter

Anna-Lena Laurén: Jag är djupt tacksam över min sommar i ett växthus

Tallplanta.
Tallplanta. Foto: Johan Gunséus / TT

När jag var arton år gammal fick jag mitt första jobb. 

Jag behövde inte gå på några personlighetstester eller göra grupparbeten med andra sökanden. 

Jag behövde inte skicka in några betyg eller rekommendationer. Jag behövde inga personliga kontakter. 

Det räckte med att ringa till chefen för plantskolan och tala om vem jag var, och att jag ville sommarjobba hos dem. Jag hade förberett vad jag skulle säga och var så nervös att jag skakade. 

Chefen hette Torolf. Han lyssnade under tystnad på min muntligt framförda ansökan. Sedan sade han:

– Kom bara på jobb.

Saken var klar.

Varje morgon klockan halv sju plockades vi upp i en gammal minibuss vid ett vägskäl utanför Pargas centrum. Sedan kördes vi till plantskolan längs Skärgårdsvägen, som löper från Pargas ut till Nagu i sydvästra Finland. På färjan mellan Pargas och Nagu gungade båten lätt med vågorna. Jag somnade och vaknade när minibussen svängde in på plantskolans backe. En ny dag väntade i växthuset.

Att sitta i ett växthus och gallra tallplantor kräver ingen kreativitet, däremot flit och systematik. Dessutom behövs en viss mental styrka för att klara av vetskapen att frigolitlådorna med tallplantor inte tar slut. Det kommer nya hela tiden som också ska gallras. Och nya, och nya. 

Det är varmt att sitta i ett växthus. Man svettas oupphörligen. När man kommer ut fryser man.

De lagstadgade pauserna blir oerhört viktiga. Vetskapen att det är lunch om en halvtimme kan fylla en med gränslös lycka. 

Lunchen intog vi en stuga på gården där vi åt våra medhavda smörgåsar. De flesta av oss arbetare var i samma ålder, vi hade gått ut gymnasiet och sökt in till olika utbildningar till hösten. Vi gallrade tallplantor därför att vi ville tjäna pengar under sommaren. Ingen av oss hade som karriärmål att gallra tallplantor.

Nästa sommar fick jag mitt första journalistiska sommarjobb, på Finlands äldsta tidning Åbo Underrättelser. Jag återvände aldrig till plantskolan. Idag är den nedlagd. Men om den fanns skulle jag rekommendera mitt barn att jobba där en sommar när hon blir äldre. Inte av något slags dåligt medelklassamvete, utan för att jag vill att hon ska veta att det finns olika slags jobb. Alla fysiskt tunga, monotona jobb går inte att automatisera.

Även dessa jobb går att göra olika bra. Alla som har jobbat i växthus eller på en lantgård vet att det finns stjärnor som blir klara med tjugo frigolitlådor där andra hinner med femton. Det finns uppgifter av olika dignitet. Att backa en traktor med släp kräver viss erfarenhet. På min plantskola var det bara de erfarna som fick köra traktor.

Av den anledningen förstår jag varför många finländska gårdar hellre tar in motiverade och erfarna ukrainare än finländare som har vant sig av med den här sortens arbeten. Det handlar inte om pengar, eftersom timlönen är densamma. Det handlar om att man säkert ska få jobbet gjort.

I våra nordiska välfärdssamhällen finns ett växande högutbildat proletariat som har fastnat i en fälla av korttidsjobb och usla honorar. Samtidigt finns det en massa praktiska yrkesutövare som kan välja och vraka vad de vill göra. Jag tänkte på det när jag nyligen försökte få tag på vår byggare för att göra klart min bastu på vår holme. Han är så upptagen att jag närmar mig honom med samma dignitet som när jag ansöker om en intervju vid presidentens kansli. När han sade att han har tid att komma nästa vecka hade jag lust att korka en champagneflaska.

Sagda byggare är utbildad yrkesman. Han är en av de bästa, och därför har han alltid uppdrag.

Men det måste också finnas jobb för den som ingenting kan.

Jag minns fortfarande lyckan för tjugosex år sedan då jag lade på luren efter att ha talat med Torolf. Jag kunde ingenting och visste inte vad som förväntades av mig, jag vara bara beredd att jobba. Och det fanns en plats för mig i växhuset.