Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Åsa Beckman: Bi, homo eller hetero – ingen stor sak längre

När jag häromkvällen kom ut från en filmvisning slog det mig att det snart gått femton år sedan Lukas Moodyssons prisade ”Fucking Åmål”. Är det möjligt? Jag kom ihåg att jag såg den på Rigoletto på Kungsgatan och salongen var full av tonåringar som tjöt när Elin och Agnes i slutscenen kommer ut hand i hand från skoltoaletten. De flesta jublade, men bland bänkarna hördes också ett och annat tonårssprucket: ”Fy fan va äckligt!”

Filmen jag just sett var Andreas Öhmans ”Bitchkram”, som jämförts med ”Fucking Åmål”. I den ska Kristin, som bor i en svensk småstad, åka till New York för att skriva ung-tjej-ute-i-världen-krönikor till lokaltidningen. På natten före resan hamnar hon hos en kille som bor ensam med sina syskon i ett stort hus ute i skogen. Jag ska inte avslöja vad som händer, men Kristin missar planet och måste gömma sig hos den udda lilla familjen i huset under några sommardagar.

Hon kom dit första gången för att ha sex med storebrorsan men under filmens gång blir hon förälskad i Andrea, hans syster.

Det där sista är inte helt solklart, men deras obönhörliga dragning till varandra har en stark sådan underton. Och det är just det som är så fint med ”Bitchkram”: det är ingen speciellt stor sak att bli förälskad i någon av samma kön.

”Bitchkram” visar tydligt hur vår syn på homosexualitet förändrats under de femton år som gått sedan Elin och Agnes plöjde sig genom klungan av gapiga klasskamrater utanför toalettdörren.

Om man jämför med vår föräldragenerations både fördomar och skamkänslor tror jag att man kan säga att för oss, som är runt 40–50, så är homosexualitet ingen stor sak. Men för våra barn är det ingen sak alls.

”Om jag blir ihop med en kille eller en tjej”, säger dagens tonåringar och stryker obekymrat bort luggen. Det är en rejäl skillnad mellan att vara fördomsfri vad gäller andra och att på deras sätt vara öppna inför att man själv skulle kunna vara bi- eller homosexuell.

Därför blir jag uppriktigt lycklig när jag ser alla som klär sig i ett mode som suddar ut gränsen mellan könen och sorglöst växlar mellan klänningar och pullovrar och herrhattar. Man får pröva fritt. Även om alla unga kvinnor som traskar till skolan i herrskor kommer att förbli stenhårt heterosexuella visar de att det inte är laddat att förväxlas med en kille.

Nu kan man ju säga att den här öppenheten är ett storstadsfenomen, den cyniske skulle fnysa att det till och med är ett stadsdelsfenomen, men som alla vet börjar normförändringar i urbana miljöer och sprider sig ut över landet. Att leva som öppet homosexuell är ingen enkel och oproblematisk väg ens 2012 och den svenska hatbrottsstatistiken är en upprörande läsning, men alla undersökningar visar ändå att toleransen för homosexualitet år för år ökar.

På ett dop hörde jag en gång en lesbisk fadder säga att hon ville ge sitt gudbarn en enda gåva: insikten om att ett liv kan levas på väldigt många olika sätt. Den vidgningen gör ”Bitchkram”. När Andrea försöker lära Kristin att simma hörs ett fnittrande ”Är du gay, eller?” och så fortsätter de obekymrat att tumla runt i vattnet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.