Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Åsa Beckman: Våga vägra känna skam för att handla billigt

Härom dagen skulle en väninna till mig köpa en ny vattenkokare. I elaffären möttes hon av en hjärtligt leende expedit som undrade vilken prisklass hon tänkt sig. ”Den billigaste”, svarade hon. Då blev expeditens leende plötsligt fullt av förakt och han pekade slarvigt inåt affären och sa kort: ”Där borta.”

Min väninna hade gjort något förbjudet: visat att hon inte hade pengar. Eller att hon i varje fall inte tänkt lägga de pengar hon hade på en dyr vattenkokare. I ett samhälle där vi allt mer värderas efter vår köpkraft är det ytterst riskabelt. Bara de köpstarka behandlas som attraktiva människor.

Jag blev imponerad av att min väninna berättade om mötet med expediten så obekymrat, så utan skam. Själv kommer jag från en familj som periodvis hade knackigt med pengar. Min pappa älskade extrapriser. När vi var och handlade på Konsum kunde han glädjestrålande komma stormande mellan hyllorna och säga att han hade hittat renskav på extrapris. Bara 29:90! Jag tyckte att det var pinsamt, lågklassigt.

Jag är helt säker på att min egen konsumtionseufori genom åren handlat om att sätta sig över den skammen. När jag efter många år som frilansare blev fast anställd var en av lättnaderna att jag kunde köpa det jag … nåja … ville. Varenda gång jag framför kyldisken plockade ner Tropicanajuicen i kundkorgen tänkte jag: tänk att jag kan köpa Tropicanajuice.

Nu kan den som inte har råd att köpa någon juice över huvud taget tycka att min skam är stötande. Men grejen är att skammen finns i alla klasser. Varje timme hos dem som har det allra sämst, som ser att vinterkängorna som barnen fick i fjol är utslitna och känner den ­annalkande julen och klapp­inköpen som en mardröm.

Men också som oro och stark drivkraft i hela den växande medelklassen och som en ilning av obehag hos överklassen.

Skammen är kort sagt en undervärderad kraft i marknadsekonomin. Man säger förenklat att folk shoppar för att bli lyckliga. Jag tror den lyckan handlar om att langa fram kontokortet och slippa vara den som inte har. Det vet varenda reklambyrå.

När DN:s Lars Linder recenserade Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattig-Sverige” formulerade han nutidsskammen så här insiktsfullt: ”Under folkhemmets glansdagar sågs fattigdomen ännu som en skamfläck för hela samhället, något att reformera bort. Nu, när den växer på nytt, har även den privatiserats och på nytt blivit en skam främst för den som bär den.”

Så om jag får ge den konsumtionskritiska rörelsen ett tips så skulle det vara parollen: vägra känna skam! Handla billigt med högburet huvud! För kan någon förklara varför det ska anses fint att vara om sig och kring sig med fond­placeringar men fult att vara det runt prislappar?

Själv är jag väl fortfarande inte helt botad men lite bättre har det allt blivit. De senaste två tre åren har jag i mataffären lyckats omprogrammera mig så att jag allt oftare känner konsumtionseuforin när jag gör ett riktigt lågpriskap. Nu tänker jag nöjt: tänk att jag kan köpa renskav för 29:90!

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.