Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Blatte och svensk på samma gång

Han var fem och ett halvt år när han kom ensam till Sverige från Iran som blödarsjukt flyktingbarn. I dag leder Zanyar Adami ett medieföretag med 20 anställda, har fått Stora journalistpriset och utsågs till Sommarvärd i radion utan att ens veta att programmet fanns. Mats Carlbom och Emelie Asplund har träffat honom.

Zanyar Adami ursäktar sig när han tar emot i den bristfälligt möblerade tvåan i Bredäng. Köksbord finns, men stolarna står omonterade i ett hörn.

- Jag har inte hunnit få i ordning så mycket, säger han.

Helt tydligt prioriterar han jobbet. Den här veckan har det varit mycket personalärenden, säger han, och på fredag ska hela företaget flytta från Skärholmens centrum till större lokaler ett stenkast från hans bostad.

Företaget Latiseh AB (döpt efter mamma) ger ut tidningarna Gringo och Macho, arrangerar musikfestivalen Hoodsfred och tar uppdrag som mediekonsulter. Bland annat.

För att vara en sällsynt framgångsrik 24-åring har han lyckats reta ovanligt många makthavare i kultur- och medievärlden.

Det var tidningen Gringo som lanserade begreppet "miljonsvenska" för vad andra kallar Rinkebysvenska eller invandrarsvenska. (Den talas inte bara i Rinkeby utan i alla miljonområden, menar han; inte bara av invandrare, och absolut inte av alla invandrare.)

Begreppet bidrog till en rasande språkdebatt i DN tidigare i år. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström kallade miljonsvenskan en mediebluff och "ett marknadsföringskoncept för en liten grupp arga unga män som kallar sig gringo".

Tidningen med det namnet kommer ut en gång i månaden som sidor i gratistidningen Metro, och hittills fyra gånger per år som tjockt tjusigt magasin. Från i höst ökas utgivningen till varannan månad.

I tidningen talas om "blattar" (i andra medier "invandrare") och "svennar" ("svenskar").

Men cementerar ni inte med det en uppdelning mellan människor?
- Den vanligaste kritiken är just det, säger han. Men på något sätt måste man hantera frågan, för den har sopats under mattan. Vi lyfter på mattan och visar: Så här ser det ut. Vi måste prata om uppdelningen, driva med den, skämta om den, för att sakta men säkert förklara hur vi ska gå vidare.

Det ska ske redan till hösten, berättar han medan han hämtar en tallrik med yoghurt och müsli och tar till soffan i det ödsliga vardagsrummet.

- Då gör vi om tidningen och ska inte prata lika mycket om blattar och svennar, utan i stället om förorten och miljonprogrammen.

Idén bakom Gringo kan mycket väl sökas i Zanyar Adamis egen historia.

Han skickades till Sverige för att få vård och mediciner mot sin blödarsjuka, anlände i ett flygplan med en ledsagare bredvid sig, placerades i fosterhem i Hässelby.

Ett år senare följde föräldrarna efter. De hade, berättar han, varit frihetskämpar i en vänsterrörelse i Iran. Nu kom de till Sverige, och eftersom flyktingförläggningarna var fulla så placerades de på Hässelby slott.

- Det var rent flyt. Vi tänkte: "Wow, vilket land!" Här behandlas man som kungligheter och får bo på slott.

Efter nio månader flyttade de in i en nybyggd lägenhet i Hässelby villastad i västra Stockholm.

- Där fanns bara villor tidigare, sen byggde dom ett område med lägenheter. Från början bodde mest svensk underklass där. Sedan blev det fler blattar och färre svennar för varje år. I dag gör det skäl för namnet Arabdalen, som området brukar kallas.

Han hamnade i "fel" skola, säger han: i villaområdets Trollbodaskolan i stället för hyreshusens Smedshagsskolan.

- Vi var kanske sex sju blattar. I lågstadiet var vi ufon, de hade inte haft några utomeuropéer innan vi kom.

Han blev inte mobbad, säger han, och tror att det kan ha berott på att han som blödarsjuk helt enkelt var för konstig.

- Det var så jag presenterades: "Det här är Zanyar, han är blödarsjuk och får inte slå sig, så ni måste vara försiktiga med honom." Jag var tvungen att ha hjälm i gympan och hade en assistent med mig.

Han var lugn och duktig i skolan, berättar han. Men i högstadiet ändrades det.

- Då revolterade jag mot allt. Mot min sjukdom, min blattighet, mina föräldrar& Jag förstod det inte då, men jag tog till mig utanförskapet och gjorde det till min identitet. Jag började leva upp till hur jag förväntades vara.

Och det var bilden av den unge förortskillen: bråkig. Inte så bra i skolan - däremot bra på att slåss. Ha problem hemma, vara kluven i sin identitet. Förväntningarna var ibland tydliga, men oftare subtila.

Hans föräldrar blev oroliga: "Tidigare var jag snäll och tyst, nu flippade jag 180 grader."

Men en ny vändning kom i gymnasiet. Han började fundera på framtiden, på vad han skulle bli.

- Och jag tänkte att jag blir väl pizzabagare. Det märktes på kompisarna också att vi hade en väldigt begränsad syn på vad som var möjligt, vad vi kunde bli och göra.

Han började plugga igen, och när betygen blev bra kallades han "brain man" av kompisar, och vissa sa: "Du är vårt hopp".

- Jag var liten och spinkig, så det blev min grej, jag var den smarta killen.

Men snart började han bryta med kompisarna från Arabdalen.

- Jag läste tidningar och insåg att bilden av invandrare inte var bra. Så i gymnasiet bestämde jag mig för att bli svensk. Jag observerade och lärde mig: hur pratar man, hur hälsar man på varandra, vad äter man? I början försökte jag nog leva upp till en stereotyp av svensken.

Och så språket: dialekten från Arabdalen slipades bort, han började tala "ren och fin svenska".

- Men jag kände mig aldrig riktigt hemma med det där. Det är ju så sjukt, att man måste välja. Man kan inte bara vara.

Efter gymnasiet läste han det nya ämnet media­teknik på KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Nästa avgörande händelse: efter en tenta gick åtta av kursarna ut för att fira. Sju var blonda, och Zanyar förstod plötsligt ganska brutalt att det inte räckte att talaa ren och fin svenska. Han blev portad, medan de sju blonda kompisarna kom in på krogen vid Stureplan.

Han gick hem och skrev en krönika, sen två till, och skickade till tidningen Metro. Plötsligt var han krönikör.

Och i DN På stan gjorde han ett stort reportage, samlade ett gäng blattar och ett gäng svennar och avslöjade diskrimineringen på krogen: det blev två uppslag och förs­tasidan.

Kanske var han naiv, konstaterar han i dag, drygt två år och många framgångar senare. Han trodde ju att det skulle leda till en förändring, det där reportaget.

- Jag hade trott att åtminstone nånting skulle hända, någon liten reaktion. Men ingenting. Krönikorna blev också små punktinsatser som försvann i surret. Då började jag fundera på att samla ihop människor som också vill förändra, framför allt den mediebild av förorter och blattar som ingen jag känner kunde känna igen sig i. Det behövdes en plattform.

När du pratar med mig är det inte på miljonsvenska.
- Jag skiftar, beroende på vilka jag hänger med. För mig är det jätteskönt att ha hittat tillbaka till miljonsvenskan. Det är en del av min uppväxt och erfarenhet.

Det är också så han definierar begreppet gringo, ursprungligen beteckningen för en utlänning - oftast amerikan - i Sydamerika, men som kretsen kring tidningen vill ge en egen innebörd:

- Att inte tvingas välja. I skärningspunkten mellan gammal traditionell svenskhet och invandrarskapet, eller vad det ska kallas, hittar du Gringo.

Hur ser din framtid ut?
- Allt jag gör är för att& hur ska jag säga utan att det låter klyschigt? Nä, det går inte& allt jag gör är för att förändra världen (skrattar). Min dröm är att skapa en ny folkrörelse, i samma anda som Gringo. Det ska vara roligt, men alltid med ett budskap och en seriös underton. Det handlar om att försöka medvetandegöra så många människor som möjligt om maktstrukturerna, och att försöka bryta dem.

- Om Gringo kan bli en katalysator för medievärlden, så vill jag skapa liknande för andra områden också, som näringslivet. Vi har på bara två år gått från ingenting till tjugo anställda och omsätter runt åtta miljoner i år. När andra företag frågar "hur har ni gjort?" så har jag svaret: Kolla på våra anställda. Så här ser Sverige ut. Det blir kreativt när många människor är olika.

Vill du bli rik?
- Ja. Men jag kommer inte att ta ut en massa pengar själv. Jag har inga sådana ambitioner, faktiskt. Pengar betyder att man kan åstadkomma förändringar.

Vill du inte köpa en dyr bil, som en Maserati?
- Jag skulle gärna köra en Maserati, jag gillar bilar. Men aldrig köpa en. Jag vet vad de pengarna kan göra om man investerar det i ett projekt.

På fredag är han värd för bland det svenskaste som finns: Sommarprogrammet i radio. Han var på tal redan förra året, och det var första gången han hörde talas om programmet, säger han.

Bland annat ska han spela en sång av lillasystern Kazhal Adami, som just kommit med en egen cd.

- Det är en vacker kärlekssång på kurdiska där hon sjunger duett med vår pappa, säger han. Mitt eget trauma är att alla män i min släkt har fantastisk sångröst som de kunnat charma kvinnor med. Min röst suger fett.

Bild

Ett rejält språkbråk satte i gång när Zanyar Adami lanserade begreppet miljonsvenska. Man måste våga tala om uppdelningen mellan svenskar och invandrare, säger han.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.