Min 12-åriga syster och jag chattar för första gången någonsin. Vi säger hej när hon plötsligt skriver någon typ av kodord: ”Vgd.” Jag förbryllas. Har hon missat en bokstav? Skrivit fel? Just som jag är på väg att formulera frågan fryser jag till. Pulsen stiger tillsammans med insikten om vad det handlar om: Jag blev just gubbe.
”Vgd” handlar givetvis om någon typ av internetslang jag inte känner till, men är så vedertaget att det vore enklare att direkt klä mig med filtkeps och käpp än att fråga vad det betyder.
Gubbe. Vid 28 års ålder.
Jag har så klart vetat att den här dagen kommer. Att vegetationen av internetinfödingar växer sig så stark och yvig att fenomen, kulturer och språk oundvikligen kommer att passera mig. Men någonstans har jag ändå tänkt att jag kommer att drabbas lindrigt av den där generationsklyftan. Att den på sin höjd kommer att vara en spricka jag ledigt kan dansa över.
Nu blottas i stället ett helvetesgap. ”Vgd” är mitt PRO-brev, ett långfinger från en ny generation.
Jag ruskar om mig själv. Går in i stridsläge, googlar blixtsnabbt ”vgd”. Första träffen förklarar: ”VGD – en förkortning av Vad Gör Du?”.
Jag tar mig för pannan. Generas lite, andas ut. Så ledigt jag bara kan går jag tillbaka in i chatten och svarar syster:
”Jag jobbar, vgd?”
Briljant. Inte bara visar jag att jag fattar vad hon skrivit, jag rycker också på axlarna åt det. ”Vgd själv, liksom.” Samtalet går vidare, saken är utagerad. Ingen såg, ingen märkte. Jag är fortfarande ung, vital och framför allt nere med kidsen – även om jag känner mig som en medelålders man som satt kepsen på sned för att påskina en kulturell tillhörighet med en generation jag uppenbarligen inte känner.
Jag påminns om den person som någon gång runt 2001 frågade mig vad :-) stod för. Personen sa att han förstod att det hade med kronor att göra, på grund av kolon och bindestrecket, men fattade inte parentesen. En datakod? Jag förklarade att det handlade om smileys och vi skrattade åt saken. Eller kanske var det jag som skrattade åt honom. Han svarade något i stil med att det inte är lätt att vara gubbe.
Vilka sanna ord.
Jag surfar in på min systers sajt, fortfarande lätt darrig av min insikt. Klickar igenom hennes uppdateringar. Ser inga smileys eller ”LOL”, men flera <3. Känner mig nöjd, dem känner jag till – även om det var en aha-upplevelse att första gången lägga huvudet på sned och se ett hjärta träda fram i en matematisk formel.
Men nu står de små matematiska hjärtana tillsammans med ett ”dsm”. Samma förvirringskänsla igen. Den här gången ger Google inga svar. I stället går jag ut på Twitter och ställer öppna frågor om saken. Svar direkt: Begreppet är allmänt känt. En slags sms-förkortning av ”detsamma”.
Jag gapar. Och skäms. Igen.
All ungdomlig cred jag någonsin känt, inbringat eller byggt, dog.
Skrev jag nyss, helt oironiskt, ”nere med kidsen”? Jag hämtar rollatorn på vägen ut.