Vid lunchtid i dag deklarerar rockbandet Kent sin skilsmässa från journalistkåren. Så skulle man åtminstone kunna se den presskonferens bandet då kommer att hålla.
Inför det nya albumsläppet i morgon har bandet vägrat att ge enskilda intervjuer. “Journalister vill ställa egna frågor, men sedan läser man samma intervju ändå”, har bandets pr-kvinna förklarat.
Därför håller de presskonferens där vem som helst – bloggare, journalister, fans – får ställa frågor i grupp. Sedan går Kent därifrån. De behöver inte mer. Det handlar inte så mycket om att journalister har gjort fel som om att Kent under en tid har vänstrat med internet och funnit ett långt mer fruktbart förhållande. Här kan de varje dag mata sina fans direkt med kommentarer via Twitter, videoklipp via Youtube och nya låtar via Spotify. Traditionella medier har bara blivit en kanal i mängden.
Sanningen är kanske att medier blivit mer beroende av kändisar än kändisar av medier. Att traditionella medier alltmer uppfattas som en tidsslukande och omständlig omväg.
Kents presskonferensbeslut föreslår det. Att de hellre lägger ut sitt albums första singel på Youtube än framför den hos Skavlan bekräftar det.
Kent är knappast ensamma om sin strategi. Den senaste tiden har vi sett allt fler hitta ett nytt förhållande till medier.
Carola valde till exempel att starta en blogg inför sin adoptionsresa till Sydafrika. I stället för att bli till hett villebråd för medier öser hon ut uppdateringar och bilder på sin dotter (alltid med huvudet bortvänt) och sig själv. I presentationen förklarar hon: ”Vill i förekommande och även beskyddande syfte kunna delge dig min verklighet utan någon förvrängning i jakten på lösnummer”. Överexponerar Carola sin dotter? Ja. Men det sker på Carolas villkor. Ingen annan äger berättelsen.
Ett liknande resonemang för kungahuset. Om de själva lägger ut bilder minskar behovet av paparazzi. Så de laddar upp videoklipp på Victorias ankgång med stor bebismage. Publicerar första bilderna av Estelle på Facebook och lägger ut egna intervjuer med Madeleine när kritiken om att hon slappar i New York är som hårdast. Kungahuset blir nu förstahandskälla och fostrar långsamt publiken att följa hovet i stället för medierna för att få de bästa kungliga nyheterna.
Allt det här kan tyckas som en naturlig utveckling, men i ett medielandskap där vi hela tiden kan söka upp förstahandskällor finns också en risk: Om makthavaren äger bilden av sig själv, vem berättar då sanningen?
Vi har redan sett hur Carl Bildt slipat ägandet till perfektion. I stället för att svara på journalisters kritiska frågor drar han sig tillbaka och författar en bloggpost om hur verkligheten egentligen förhåller sig.
Kanske just därför är dagens relationsspricka början på något bra. När traditionella medier inte längre behöver betraktas som en ensam del av ett rockbands pr-plan, eller bärare av en kändis exponering får journalisten en annan roll. Lite distanserad kommer den både bättre och hungrigare att kunna avslöja när makthavare eller kändisar vill försköna verkligheten.
Precis som många skilsmässor kan det bli starten för medierna att hitta tillbaka till sig själva, sin ursprungliga idé. Att mer oberoende granska den makthavare som förklarat att de varken behöver eller litar på medierna.
Jag vill åtminstone tro det: att ibland behöver en relation dö för att en ny, bättre ska kunna växa fram.